Julia Teddy

Mor är en såndär som brukar gå till fel bil och försöka öppna den i tron att den är hennes. Så brukar hon ta med mig på korta resor ibland. Då med rätt bil naturligtvis. En gång fick jag hänga med henne till Finland. Där kan ingen svenska eller engelska och vi blev avsläppta tre kilometer från staden och hamnade mitt ute i ingenstans. Perkule. Att vara vilse i Finland är inget jag kan rekommendera. Och när jag skall utsätta mig för något tråkigt men nyttigt (typ skolan) så mutar hon mig och peppar mig. Men det allra bästa med henne det är ju hennes bror. Björn alltså, vilken knäppskalle!

Åh, jag har världens bästa mamma! :)

En dag kollade jag i postlådan och då låg ett
jättefint brev där. Det var ett bokmärke i.
Passade mig så himla bra, både brevet,
bokmärket och att det var replanted.
I love trees. Post är PUSS.

Idag var det marknad i byn. Det var mest kakor, smycken och politiker där. Ganska bra kombo alltså, eljest var det ganska dött. Vi köpte lite kakor och farsgubben bjöd på en pariservåffla och så pratade vi med lite fint folk och så åkte vi. Vi fann en fin butik att avlägga en visit på och där väntade helt oförhappandes tre böcker på mig! En Albert Engström full med bilder, en bok om nobelpristagare i litteratur där man kunde läsa lite om Rudyard Kipling som har skrivit den tredje boken jag förläntes. I bästa skick var de allihop. Ooooooooch, det börjar bli dags att flyta vidare, ni vet vad jag gör. Har tre nya vänner att bekanta mig med! ♥ C yah

//Jk

Idag är jag en såndär snäll granne som spelar musik på högsta volym och har öppet fönster så att alla kan höra. Det är Shakira som vrålar och jag känner mig så snäll och omtänksam som låter gamla tanten och barnfamiljen i husena bredvid få lyssna. Man måste ju tänka på sina medmänniskor tänker jag, så idag är jag alldeles precis såhär  snäll. Jag tänker också; behandla folk som du själv vill bli behandlad, och om jag vore granne med mig så skulle jag älska mig :)
SALE EL SOL!

Disney tillhör en av världens bästa mänskliga bedrifter. Tycker ni inte? De är så bra på så många sätt. Så smarta och roliga. Dessutom lär man sig massa historia enbart av att se dessa barnanpassade filmer. För visste ni att många av de mest kända karaktärerna är baserade på verkliga människor? Där Robin Hood är sig själv, likaså Pocahontas, de har faktiskt funnits. Lejonkungen är Shakespeares Hamlet, Mulan visste jag inte säkert vem det var, Jeanne D'Arc kanske men det var fel. Mulan är en flicka i en kinesisk folksaga, Hua Mulan, googlade jag nyss. Disney är smartare än de ser ut.

Jag är i alla fall prinsessan Fiona i Shrek. Hon måste gömma sig varje natt precis innan hon förvandlas till ett träsktroll. Jag måste "gömma" mig varje månad när jag känner mig som ett troll. Är sjuk idag igen, jag hatar trollet som kommer.
//Jk

Vilken värld vi lever i.
Vilken värld vi lever i!
Vilken värld lever vi i?

Väntar på aliens. Har handduken i beredskap. Jag ser rymden från min säng. Jag väntar på er där!

Den obefintliga musikaliska ådran som mor har begåvats med har förstört mina trumhinnor för årtioenden framöver. Jag gör mitt bästa för att slippa bestående men, t.ex. har jag barrikaderat mitt rum där jag för närvarande sitter och försöker kompensera det hela genom att själv sitta och träna och klinka på gitarr samt blockflöjt. Min musikaliska ådra är förmodligen ganska befintlig (det beror ju på vem man jämför med). Konserter ges varje kväll i mitt rum. Publikens favorit kommer naturligtvis vara Månaderna på gitarr och Old MacDonald's Farm på blockflöjt. Avancerat. Jag hör redan applåderna vina i luften. Eller så är det bara flaggstången... Någonting viner i alla fall.
& lite vin skulle inte sitta helt fel.
PUSS
//Jk

Känna att varje dag är ett äventyr
fullt med fjäderlätta bestyr.
Som att bada naken likt näcken
visa häcken i bäcken.
Dölja brösten med hjälp av långt hår
som sjöjungfrur förstår.
Utmattad vila på blommor och bin
i gläntan.
Det är sommarlängtan.
//Jk

När löjtnantshjärtat dansar i vinden, tillsammans med alla de andra blommorna fjärilarna avgudar, då drömmer jag. Tänk att vara någons löjtnantshjärta. Rosa ballerina. Som Elvira Madigan. Hon träffade löjtnanten Sixten Sparre. Hon dansade och förtrollade honom. De skickade kärleksbrev och rymde från allt för att deras kärlek skulle dansa i vinden och växa sig större. Det är kärlek som exploderar som fyrverkeri om nyår, som är högre än ufon och som är den största i livet. Det är så fint och Elvira dansar precis som jag, tänk om jag också skulle lyckas med att förtjusa en liten Sixten. Vara blixten för Sixten.
//Jk

Som ni vet är detta ingen blogg med dagliga outfits direkt... Men nu kommer alltså inlägget som, typ, går rakt emot mina principer. Sex sköna outfits. Varsågoda!




(Klicka på bilden så blir den större)

Äg världen med kunskap. Jag ägde på glosor och fick en bok som jag älskar. Dikter och noveller från Afrika, Asien och Latinamerika. Så kom lördagen och äventyren med tjejerna började. T.ex. blev jag utpuffad och fick gå och fråga grabbarna på Perkas om man fick köpa deg där. Tjejerna ville ha deg och grabbarna kunde inte neka en liten söt blond tjej. Jag log och inget ont mot dem men jag tror de kan allt förutom att sälja korv. Degarna var emellertid perfekta! Så kom kvällen och någon sov i bilen fullpackad och tjejerna skrattade på altanen med sin deg som legat i ugnen ett tag med asmassa ost på sig. Pizza är fan bäst. Så började ett bra musikprogram. Som vi slutligen tröttnade på. Då hittade vi ett brittiskt sjukt roligt program. Såna skämt som bara vi förstår oss på.

Gisslan i munkbutiken: "Tårtyr", "Jag bulle ha gjort det!" osv. David & Jennys fantastiska äventyr tror jag det hette. Men det skulle lika gärna kunnat vara våra. Tjejernas fantastiska äventyr-avsnittet är slut i och med att helgen är slut.

AU REVOIR!
//Jk

Jag vill se ut som kvinnan i H&M annonserna. Jag vill vara liten och lätt så att min prins bara skall kunna lyfta mig och bära mig till drömmarnas land. Det är min önskan, men den är inte verkligheten.

Det är verkligheten
Dansare ser speglar i varje riktning, sin kropp hundra gånger om i alla vinklar som kan åstadkommas med människokroppen. Naturligtvis är det inte alltid så smickrande. När vi knyter knut på kroppen och magen ser ut som ett zebraskinn, dålig liknelse jag vet. Men randigt. Som strängar på en gitarr. Valk efter valk, bilringar. Man ser lätt felen. Och inte minst alla de inbillade felen. Man äter mindre för att se bra ut i spegeln, men istället dansar man sämre för att man inte orkar. Vi dansare behöver äta lika mycket som min pappa, hantverkare och sånt folk. På tal om dem, om ni någonsin sett en golvläggares händer så vet ni hur våra fötter ser ut. Graciösa balettfötter så fina och slanka, pyttsan. Det är fem lager skinn och bergstarkt skinn. Tillbaka till ämnet.

När jag tänker efter så kan jag skratta ihåligt åt min fåfänga. Över mig själv. Tänker att jag borde fört dagbok när det var som värst för att riktigt komma ihåg de ritualer jag hade för mig. Det hade blivit en slags ironisk komedibiografi. En skrattsalva. Så ofantligt roligt är det. Jag kan berätta.

Berättelse 1
När jag jobbade i hälsokostbutiken och inte hade ätit något på de senaste 6-7 timmarna (något betyder 5 salladsblad eller dylikt) och började frenetiskt göra sit-ups bakom skynkena där ingen kund kunde se mig. 100 sit-ups, 200, 300, 400, 500. Det var inte ovanligt.

Berättelse 2
Den här är mest sorglig. När jag var i Frankrike och gick ned typ tre kilo. Vem gör så??? I matens huvudstad gick jag omkring och vägde allt med blicken. Sjukt. Ovärt. Jag ångrar varje middag jag gick miste om.

Överlevnad
Jo. Det finns nog mer på lager. Men såhär kunde det se ut. Och dessutom skall tilläggas att alltid efter dessa penibla dagar av dum fåfänga och anorexia fick jag ett "återfall". Efter tillräckligt lång tid, då hjärtat bultat helt okontrollerat de senaste dagarna, eller för all del stått still. När svetten rinner eller när man frusit ända in i benmärgen. När man glömmer saker eller när man inte kan sova för att magens höga buller väcker dig innan du ens fått på dig pyjamasen. Eller när hungern lyser som lampor i ögonen. Då, min vän. Då kommer stunden då man inte kan behärska något längre. Djuriskt slänger man i sig allt ätbart man ser. Groteskt. Slickar fingrarna och riktigt trycker ned det man inte fått i sig på en lång tid. Som en kompensation. Strupen och tänderna kommer knappt ihåg deras funktioner. Men ändå fyller man sig från magsäcken till munnen full med mat som man inte fått på en lång tid. Och känner sig sedan ångerfull och vill få opp allt igen.

Dessa stunder av vild överlevnadsinstinkt är nästan än mer pinsam än mina berättelser om hur jag levde under tiden då jag inte åt.

Det värsta är när ögonen möter vågens. Det är ingen nådig blick. Den borrar sig in i en, ser genom en och säger att man är fel. Vågen är det värsta. Vem kom på idén? Mäta en kropp, ser man inte liksom det man behöver se med ögonen? Varför en våg! Ett kilo hit och dit, tänker den sunda. Men för den sjuka är det liv eller död. På allvar. Är det för mycket vikt på vågen kan det verkligen leda till en människas död. Jag överlevde. Tack mamma.

En pizza väger 2 kilo i en kropp som inte fått mat.

Jag skrattar åt hur jag betedde mig men mest lider jag plågsamt mycket inombords. Tankar likt de som finns i en sjuk kropp borde inte finnas. Vad nytta gör de? Det är fånigt och töntigt. Vem bryr sig om 100 år? Lever vi inte i nuet? I sånt fall borde vi få ha det bra just NU. Och att inte äta leder till att man har det dåligt. Man är värd det bästa nu, man är värd en kaka. Alltid är du värd. Anorexia är inte värt det.
//Jk

Glad parad har jag marscherat rätt in i; jag går bland alla lyckliga människor. Denna dag är värd att fira, det blir att korka opp cidern till kvällen. Alla rätt på RosenSeriens tipspromenad, människans Ph-värde är 5,5. Vann en ansiktsbehandling! Så ringer lilla luren igen, då får man sommarjobb på ett galleri. & solen har skinit hela dagen. Det är en glad dag. Som farbror Bengbulan brukar säga: Du har dä bra du!
Det har jag.
//Jk

Det dansar därute, som en hel liten lekande värld av diamanter med spelande färger. Älvorna väcks åter och bäckarna låter som att de gråter. Solen ler och jag ser. Fågelungarna lämnar boet och jag har aldrig förr mer innerligt önskat att jag vore en poet. Träden har sjuttioelva nyanser av grönt och jag tycker det är så jävla skönt med så fin luft i varje fortsättning på liv som åker genom mina lungor.
Nu tänker jag återge Victoria Benedictssons ord: "Om ett år skall jag kanske minnas denna helg på samma sätt; jag menar med något av en stämning, som nu ligger i sin puppa, och som först när verkligheten inte mer finns till får vingar".

Jag lever för det här, att uppskatta saker...
//Jk

Björnen med en kassettspelare. Spred känslan av sommarluften om morgonen, något obestämt som man inte vet vad det är. Hopp och fin musik och solsken. Cykla med Frida och det slog runt omkring en i hela naturen! Fika i trädgården med halva släkten och sju sorters kakor. Nu bultar hjärtat och förstorar drömmarna och att ändå veta att vi lever i drömmarna och känner närheten i varje hjärtslag. Allt är nära och världen tillhör den som känner för att äga den. Livet är en fest och festa är bäst!

Ivret på livet
//Jk

Om jag inte kan se fåglar dansa i vinden. Fiskars pärlemorskimrande fjäll glittra i vattnet. Bevis på evig kärlek ett vandrande gammalt par med händerna i varandras. En annan människas ögon glittra som solsken på havet. En åker mot en fjärran belägen horisont vart man än blickar. Åsynen av ett bibliotek. Jag suckar högt mitt i mitt vemod. Hur egoistiskt det än må klinga i öronen så är min främsta rädsla här i jordelivet att bli av med synen.

As I have said before: om jag blir blind vill jag vara gammal och vis, så vis att jag lärt mig att leva ett liv utan att se livet. Till dess går mina ögon på sparlåga, och jag försöker uppskatta dem så mycket jag kan. Precis som allt annat. Inte skall man gråta salta droppar, det hjälper inte, de gör bara såren ännu större.
//Jk

I min fantasivärld så borde, rent hypotetiskt, hundar snart kunna prata. De är ju redan, om man skall tro andra, så förstående och kloka. Min tanke gick då och tänkte att snart börjar de nog prata, det är liksom evolutionens gång. För människan började ju som apa och blev homo sapiens sapiens. Så alldeles snart förstår nog hundar svenska eller kinesiska, beroende på var den är bosatt. Tänk vad kul att gå ut och gå med den då!

Detta är en av mina framtidsvisioner. Det är riktigt roligt att vara helt fri i tanken och låta vad som helst hända. Vad tror du kommer hända i framtiden?
Låt oss ta reda på det genom att leva!
//Jk

Jag skriver små utkast hela tiden, men aldrig kommer de få ljuset se. När man har något som hindrar en hela tiden, då lyser det riktigt bra aldrig igenom. Jag känner mig helt utmattad. Jag har gråtit floder idag. Jag kommer aldrig förlåta skolan. Människan föds fri men överallt är hon i bojor. Det känns som att nu kommer jag vara snäll, så jag aldrig i bojor mer behöver gå, och således slippa mitt fängelse. Skolan. Skall jag snart slippa dig? Det hjälper inte att vara snäll. Man får sota i alla fall. Det är den bittra sanningen som jag försökt gömma i mörkret så länge.

Goda tankar, goda ord, sprida lycka på vår jord. Det jag tror på. Min medicin mot allt. Även denna gången. Nu ger jag opp.
//Jk