älskade simon. jag känner samma genuina kärlek inför en ek, såsom du. som att det är något som viskar i mitt öra. antingen har man levt flera liv och regredierar till den människan man var då, eller så är det livets eko från hundratals år bakåt i tiden av folk som suttit lutade mot eken och berättat hemligheter. vinden susar med viskningar, det är iaf ett som är säkert. träd kan prata. eller har vi livlig fantasi? vad är verklighet?
jag sitter med näsan i boken och ser till slut de kolsvarta bokstäverna spela opp en hel värld för mig. jag känner med karin, simon och klara. språk, det är lättsamt men berör mig. jag alternerar skrattet med tårarna. vemodigt och hoppfullt, vid sida 98 gjorde jag den bästa notisen någonsin "här fick jag reda på vad meningen med livet är". det var bara för ett kort ögonblick jag kunde hålla kvar "svaret" (som inte var ett svar utan mer utav en känsla) i mitt medvetande. men, insikten att livet faktiskt har mening och att jag förnam känslan är gott nog.
när man läser såhär bra böcker, som simon och ekarna, ja, då vill man leva.
det är så mycket som jag inte förstår av det som är självklart. alla frågor som ställs, som får svar, som jag ställt själv men inte kunnat sätta ord på. de stora frågorna. marianne fredriksson gör det, på ett mycket okomplicerat sätt som går hem hos de olärda. och mycket av det som sägs, kan man ändå förstå, och jag är tacksam för att jag känner igen mig i de delar där det talas naket. där sanningen inte är skymd. mammas viktigaste läxa, att det är de delar man vill ha dolda som är de viktiga att ta itu med först. stirra dem i vitögat för att bli kvitt dem.
efteråt stänger man boken, lägger den på golvet, plockar opp den igen och tänker att man är upplyst.
