Jag lever det bästa livet (hell yeah!!!) och det tänker jag inte hymla om (som ni kan märka ibland här på bloggen). Jag är så nöjd, glad och tacksam så jag nästan flyger fram. Känner så många positiva känslor i kroppen så man nästan blir förvirrad över att de är så många och så intensiva. Det är ju så, att även jag har dessa nere-perioder också (det hymlar jag inte heller om här på bloggen). Men de är flyktiga och jag ödslar inte så mycket tid åt dem egentligen, de finns där och hälsar på någon gång i månaden men jag har tilltro för jag vet att stormen går över efter någon dag. Sedan fokuserar jag hellre på det som är bra och som gör mig lycklig. Då blir det enkelt att leva.
Just nu finns det mer saker som gör mig glad än det någonsin tidigare funnits. Kanske tillkommer det mer glädje i takt med att åren går? Förmodligen är det ju så, haha. Hade en fantastisk dag på Vammarskolan i fredags, undervisade i språk. Sedan bjöd jag min favorit-bästis Almis Palmis på lite firar-fika på lilla blå. Helt underbart. På kvällen åkte vi till Lena och åt pizza. På lördagen hängde jag med päronen, fyndade fina tallrikar på Röda korset, åkte bil, åt sagolik mat på lilla blå och njöt av solen i varandras sällskap. Dagen idag har varit snårig, men det slutar ändå med ett leende på läpparna. Var träligt på jobbet med sura kunder, och när jag väl kom hem kom jag två timmar försent till tvättstugan. Men vad gör väl det? Det ordnar sig ju till slut. All kärlek till det faktumet.
Lyckan fortsätter... det handlar om att se småsakerna som egentligen är "de stora sakerna", som att min hemmagjorda bananglass nu väntar på att bli kall i frysen så jag kan festa på den till kvällsmat. Det är så fab allting. Har jag sagt det? Mitt liv är bäst verkligen. Älskar er fina människor i det.
Natten var ung igår, tyckte jag klockan halv midnatt. Då tog jag nämligen cykeln på en tur i staden för att således hamna på en gunga som jag la mig på för att beskåda meteorfallen på himlen. Det är alltid ett skådespel utan dess like! Jag såg några fall men önskade mig inget, just då hade jag ju allt jag behövde. Lycka.
Idag har jag också levt i nuet nästan hela dagen. Mor och jag åkte till havet, och jag gungade ännu en gång. Att andas hav och vara med den bästa personen i hela världen, då lever man.
Jag är så innerligt lycklig så det känns fjompigt. Är på rätt väg antar jag, eller rätt stig.
Je t'aime
I takt med vågorna och frodigheten i gräset pumpar kärleken. Alla som inte har den i sin ägo söker den. Idag vill bokstäverna också drabbas av kärleken, vara nära någon, bli ihop. Jag vill inte stå i vägen för dem. Låt kärlek växa och förökas och bli mer kärlek. Med bokstäverna blir det lite match-making, de måste passa perfekt (vilket jag inte lyckas med idag precis).
Men orden måste bilda par och förökas precis som vi människor. Låt orden bilda par som blir meningar som blir böcker och beskriv böcker som ord som passar perfekt med varandra, i nöd och lust tills döden skiljer dem åt (om ens då).
Fattar ni? Det är sånt jag vill skapa, en bok med kärlek.
//Jk
Det första min nutida konst-lärare sa när han steg in i klassrummet: Oh, det är du med handstilen. Det kunde höras en lätt suck som jag inte låtsades höra. Jag tänkte, med högst bekymrad min: kommer han ihåg mig från förra terminen... mig som han bara träffade under en kort stund då han återlämnade några prov till oss... men om han minns mig så tydligt att det är det första han kommenterar så måste han nog ha fått kämpa rejält med att tyda mitt mikroskopiska skrivstilsliknande kladd länge, länge. Jag kände lite för honom. Mammas reaktion gick inte heller att ta miste på. "Om jag vore lärare skulle jag ha struntat i att rätta ditt prov!" Tur att han inte gjorde det, min konstlärare, då kanske jag inte hade fått alla rätt utom två.
Detta, till min högst medvetna förskräckelse, kan ju medföra stora problem, allvarligt talat. Om ingen förstår sig på vad man skriver. Så det har fått mig att tänka åt två håll. Det första är att lägga manken till och försöka bli förstådd, om nu det är vad jag vill. Det är ju så basalt. För vem vill bli missförstådd? Jag vill kunna göra mig förstådd, därmed basta. Och med vetskapen om att jag ju kan skriva så hjärtskärande fint om jag bara vill så borde jag ju göra det, skriva långsamt (säkert glömma hälften) och utnyttja de förmågor jag har. För nu var ju denna man snäll, mycket mycket snäll, och envis, men folk i allmänhet kan ju lätt tröttna och sluta läsa om de inte ser vad som står och det är ju inte alls bra. Vill kunna veta vad alla vill säga. På oläslig skrivstil, franska, italienska och massor av andra språk. Det vill jag.
Sedan tänkte jag åt ett annat håll, nämligen på grafologi. Vad skulle min handstil säga om mig egentligen? Sjukligt besatt av att inte slösa mer papper än vad som är nödvändigt, tränger således ihop tre rader text på en utmarkerad skrivrad? Eller bara så osammanhängande och full i hjärnan att jag måste skriva i så rask takt att bokstäverna inte har tid att skrivas i stora, isärdragna meningar? Detta tål att forskas i, vad säger egentligen handstilen om oss? Talar den också ett eget språk?
Språk... Vad jag älskar språk. Mitt hjärta fylls av glädje och kärlek. Man vill ju kunna läsa dem, skriva dem och tala dem. Man vill inte hindras av olika ord för olika saker i olika länder. Julia och en person från andra sidan jordklotet skall inte hindras att lära känna varandra pga att orden de vill säga till varandra låter olika på olika ställen. Vart jag än kommer vill jag kunna prata med människorna där. Snart kan jag förhoppningsvis förstå engelska, franska, italienska. Språk är också basalt. Alla människor borde ohindrat kunna kommunicera med varandra men för den delen behålla sina egna språk. Mitt mål är att minst kunna sex språk innan jag dör. Minst.
Nytt ord i Julias svenska ordlista: piktur betyder handstil.
Hur många av er har orkat läsa? Handuppräckning (i form av en kommentar, tack)!
//Jk
Varje gång jag åker till Norrköping ser jag ett nytt träd med röda löv. Jag längtar till tiden då de äntligen faller till marken likt snön och regnet gör. Lövregn. Bada i kärlek kan man göra då, för löv är love på engelska.
Känns som att jag har badat i löv idag trots att inte höstens löv fallit ännu. Knallröda löv har omslutit min kropp i form av saknade vänner, fin klänning, Magda & Frida. I'm the happiest child on moon. Ni är som små söta skatter, skogens smultron. Så söta och goda och härliga att ta del av. Varenda en av er är unik och får mig att bli så glad. I löv er!
♥
//Jk
Gårdagen tillbringades med bästa festen Frida. Det var en galen och händelserik dag. Jorden snurrade extra snabbt det dygnet, jag antar att tiden går fort när man har kul eller så ville solen att det skulle bli dennes dag. Söndagen är nämligen döpt efter fornnordiska solguden Sol. Det är sedan 1972 (då det blev internationell standard) också sista dagen på veckan. En tråkig dag. I alla fall sedan Frida dunstade någon gång runt förmiddagskaffet. Jag har inte sett tillstymmelse till sol eller något strålande. Väldigt motsägelsefullt. En dag som denna då allt är tråkigt och grått borde inte heta något så fint som söndag efter bästa guden.
Eller... så gör man denna dag till något annat än vad den är, allt blir ju vad man gör det till. Varför ska det vara sista dagen? Varför måste saker i allmänhet ha ett slut? Kan inte saker bara få fortsätta? Kom igen, Julia, se till att alla veckans dagar lyser lika starkt!
//Jk
När himlen är som finast lyser stjärnorna som starkast. Så många tusen stjärnor har jag skådat i olika storlek och mönster. Varje stjärna säger mig något, ger tecken av något slag. Sen faller stjärnorna i något som kallas stjärnfall. Jag ser ljuset som stannar kvar i ränder efter. Vill ta tag i stjärnsvansen och sätta fast den igen. Det går ju inte. Stjärnan är så stor, mycket större än mig, och dessutom är vi för långt ifrån varandra så jag kan inte nå den. Istället får jag en önskan. En hemlig en, naturligtvis. Den fallande stjärnan är min önskan och jag önskar mig stjärnan på himlen igen. Hur kan världen annars vara fullkomlig?
Hihi. Puss.
//Jk
