Little Strawberry-Juliette är glad. Hon har tillbringat julafton med dem hon älskar och värdesätter mer än allt. Don Camilo, Topp, ängeln och pippin. Dessa beståndsdelar är allt som behövs för att hjärtat skall dö lite av kärlek.
//Jk
Gick opp i ottan och högg en grann julegran i en meter snö. Skaren var obestridligt det roligaste, men att åka ut i skogen med Eve och jägarn det kan ju bara vara sjukt kul. (Pappa sköt inte ned granen, det här året höll jag i sågen!) Snöbollskrig och bus och slit, mysigaste arla morgon sen... igår. Sen åkte vi hem dyngsura och lyckliga över att ha hittat den fetaste granen i hela skogen. Eftermiddagen har vi tillbringat i byn med att inhandla de sista klapparna. Jag har så många paket till var och en och vill bara att alla skall bli glada imorgon. Det är finaste lyckan, att få se leendet på någon annan. Vi fikade med jordgubbslatte och blåbärs-cheesecake också. Nu ligger jag i sängen och tar i fatt mig, målar naglarna och läser Elle. Snart skall granen pyntas och mormor besökas. Det här är verkligen bästa tiden på året...
//Jk
Gårdagen var så fantastisk. Eve är hemma i Östergötland och kände för att åka in till stan till mig och mannen. Jag som känner mig lite utanför när de där två ses, gick mellan dem hela tiden medan de busades över mitt huvud, liten som jag är. De är mina bästa människor. Vi gick mest på stan, de blir som två vilda apor när man släpper in dem på Clas Ohlson, jag varnar er. Jag skrattade som en liten orangutang-unge hela tiden och fick gå efter och städa efter dem, typ. Jag stoppade in batterier i deras näsa typ, för att det skulle bli motsatt effekt, men det hjälpte inte. De sprang omkring som barn på julafton ändå. Charmiga kunder tror jag alla som såg oss tänkte. Sen gick vi till mysigaste Mimmis Visthus och käkade innan Eve och jag tog oss ett berusande stopp på en bar, och blev ännu varmare och yra. Snart är det jul!!!!
//Jk
Har haft världens bästa dag, trots allt. Jag övervann min största rädsla och har tillbringat tid med mina bästa vänner.
Dagen började med skolavslutning i vackra Olaikyrkan. Skulle vilja kunna sjunga som musikarna, fast dans är ganska mycket bättre ändå. För vi, dansarna, begav oss raskt hem till mig och min lägenhet efter att vi lyssnat på ett teaterstycke av Granen av Tove Jansson. Min Stjärna fylldes av de där saknade solstrålarna, och jag kände att det var precis det enda rätta en dag som denna. Man behöver lyftas opp av åtta dansare under årets mörkaste dag. Vi drack glögg och hade paketlek och skrattade och pratade, och hälften av tiden tänkte jag på vad som komma skulle: SPRUTAN. Men jag lyckades ha det tjusigt i alla fall och det är jag glad över. Sen begav vi oss till Vaccintjänst och kom ett steg närmare Kenya. Men personligen är jag mest stolt över min bedrift att inte dö på britsen, grät syndafloder det gjorde jag, men jag överlevde och det med stor marginal. Stolt tjej.
Pia, dansläraren, är nog finaste, hon sa att Cristian är hennes son och att han och jag måste vara ihop livet ut. Vi bara skrattade lyckligt, hand i hand, för vi försöker ta dagen som den kommer och inte planera något, speciellt inte framtiden.
Hann se Jonna och Linn mindre än jag önskat, borde tillbringa mer tid med dessa tjejer, innan jag och Cristian mötte Jeffrey. Vi busfrön har mest spatserat runt på stan och inhandlat de sista julklapparna, men också ätit mat på en thairestaurang (andra dagen i rad för mig!). Jeff är killen med skratt, han bjuder laget runt och så går man ifrån honom med träningsvärk i kinden. Jag är så himla lycklig, känns som att dagen då jorden skulle gått under faktiskt varit raka motsatsen. Bästa starten på detta lov!
//Jk
I morgon är det den 21:e. Jag bävar inför det. Dansklassen skall ta spruta. Hoppas jordens undergång sker tidigt så man slipper sprut-smärtan innan dödssmärtan...!
Det här blir nog mitt sista inlägg på bloggen, så good bye everyone. Ses i himlen!
En kväll med Julia är mer än vad man tål. Själv vill jag bara slänga ut henne ur huset när hon har ett sådant därnt typiskt okristligt beteende. Låta henne gå ensam i snödrivorna så att hon kan få lite vett och rason i sig. Men ibland är väl inte jag rätt person att avgöra vad som är rätt att göra för Julia eller ej.
Julia kom emellertid fram till tåget. Irrade omkring som en höna bland allt ofamiljärt och okänt. Såg tåget komma, frågade sig fram. Fick hjälp av fyra medelålders par, mannen följde henne opp. Julia såg ju trots sin dåliga syn att tåget inte stod där, alldeles precis framför henne. Det var på andra sidan man skulle gå på. Men den snälla mannen säger att det är lugnt att springa över rälsen, det är ju ändå inget tåg i sikte, och hon springer över rälsen till andra sidan, bakom hennes tåg, inte framför. Så dum är hon inte. Kommer fram en minut innan avgång. Försöker komma på men ingen dörr öppnas. Då hör hon vakten i mitten av tåget, där är dörren öppen! Tack och lov... Hon går dit och försöker höra vad den förbannade skåningen säger. Sen bara fylls hon av avsmak och skam och tårar. Mest tårar då. Den förbannade skåningen släpper nämligen inte in henne. Hon sprang över rälsen och den förbannade skåningen tycker att det är bättre att hon får sitta ute en timme och vänta på nästa tåg. Inte för att Julia har så mycket till övers för ”auktoriteter”, men där i dörren stod förutom den förbannade skåningen också tre andra vakter i samma ålder som honom, runt 20-25, och då sätter hon sig snällt på perrongen och ser hur tåget far iväg utan henne. Kylan överröstar ilskan klockan tolv på natten.
Hade Julia verkligen varit självmordsbenägen tror inte jag att det hade blivit bättre av att den förbannade skåningen inte lät henne gå på tåget.
Vilken förfärlig dag bara, ville sjunka genom jorden, gå i ide och stoppa huvudet i sanden. Min tredje advent har däremot varit superb.
//Jk
Resonemang och prioriteringar tillhör inte min starka sida, kan jag konstatera. Jag är en så sjukt komplex människa, stundvis stannar jag opp och inser att mina handlingar framstår som smått förvirrande även för mig själv. Det är bara mamma som får rätsida på mig. Saknar dig, mum. Lejvät går intä bra utan däj...!!!! KOM.
//Jk
Nu kommer ett inlägg om min lördag, en dag jag vill minnas så länge jag får låna tid här på jorden.
Vi hade föreberett inför denna dag i flera månader. Sett fram emot den, och skall jag vara ärlig, också stundvis tvivlat. Sonja, Maja, Frida, Linda, Klara, Anna, Maja, jag och Cristian. Vi är nio fina elever som donat, marknadsfört oss, fixat/sålt biljetter, satt ihop ett fungerande koncept och placerat numren så att de framförs där de passar som bäst i showen osv. Vi, engagerade elever, har klarat allt det där som det innebär med en välgörehetsföreställning/julshow.
Jag blir våt i ögonen när jag skiver om det, för vi fixade allt själva, vi gjorde det tillsammans, och vi gjorde till och med braksucce! (Älskar ordet haha!) Ett under av eufori stärkte min kropp när den var som tröttast, det var inte enkelt att orka med all stress som det innebar att ordna en hel föreställning. Först hade man knappt hunnit, eller kunnat, sova på en vecka. Sen blev det lördag och vi gick opp i ottan och värmde opp och kramade om varandra. Hälsade på eleverna från Råsslaskolan (som vi haft lektioner med enligt Kenya-projektet och gjort en koreografi till) och alla andra medverkande; fina ettorna och tvåorna på DeGeergymnasiets danslinje, och så musikarna. Sedan gjorde vi en föreställning, och sålde fika i pausen, sen gjorde vi ytterligare en två-timmars lång föreställning med fikaförsäljning. Så det var ingen rast och vila någonstans för oss treor.
♥
Det jag ville föreviga med detta inlägg var väl just att vår tanke gick i uppfyllelse. Detta visar att allt är möjligt så länge man kämpar för det. Vi fick hur mycket beröm som helst, hade gråtorgier och planerade att starta ett danscrew med dansläraren Pia när vi slutat gymnasiet. Vi nådde målet på 20 000 kronor. Och personligen kände jag mig så himla glad, det här är det bästa under solen för mig. Att lyckas med något, i kombination med att dansa och stå på en scen. Hela Kenya-projektet lever opp till detta, det bästa under solen. För vi har ju lyckats även med det. Den 6:e februari drar vi härifrån för några veckor...
//Jk
Bakade hos mormor i söndags. Hon är så mysig och envis. Hade förberett två degar, en med kardemummaskorpor och en rågbrödsdeg. Spelade lite 500 mellan varven. Jag vann med 535 mot 20. Då blev inte mormor gla! Men det blev ja! Så gick även den dagen. <3
Ligger bredvid Casanova som däckat för en osannolikt lång stund sen. På vägen hit ramlade jag i snödrivor för att tröttheten var så överväldigande. Skall sova snart, det är en viktig dag imorgon. För på lördag smäller det, julshow!
//Jk
Eftermiddagen har varit så ljuvlig. Sprang kvickt ifrån ett kyligt dansstudion och mötte opp bussen. På vägen till byn pratade jag med en sådan trevlig främling så hela hjärtat fylldes med kramar. Det är så, att de allra finaste människorna, de kommer från stället där jag bor. Vackra Valdemarsvik. Byn liknar mest den allra idylliska Disney-filmen nu. Himlen hade i åtanke att vi skulle ha snöbollskrig, han har släppt ned hela förrådet med vita kristaller precis över vårt stora vita hus så nu väntar familjen bara på att bli fullkomlig, Eve, så vi kan busa i vinterland tillsammans... Så åkte pippin och jag till älskade mormor Mai och skottade hennes gård och fikade lite med pepparkakor. Så himla mysig onsdag.
Stjärnorna lyser starkast på landet.
//Jk
Det var fredag, jag kände att jag hade börjat dagen på ett fint sätt. Jag hade klarat av att sova ensam för första gången på snart ett år. Nuförtiden sover jag ju inte ens ensam hemma i stora vita huset. Dessutom hade det snöat lite fint på natten när jag såg på Borta med Vinden till klockan halv fyra, så när jag till slut somnade och sen vaknade var marken klädd i ett fint vitt skimmer. Skulle träffa Cristian över en fika på Kuriosa runt lunchtid. Första lussekatterna åts och jag gav Cristian finaste chokladkalendern. Jag älskar honom skall ni veta! Så dansades det lite innan jag for iväg först till Valdemarsvik, sen till Västervik för att slutligen stanna i Kalmar och äta thai och gå på slott och fin julmarknad. Och träffa den stora systern naturligtvis. Bästa dagen på lång tid. Jag var sådär sommarlovs-sprallig och irriterade alla. (Mitt favorit-mood.) På lördagen shoppade vi jackor hela bunten förutom mor och gick på IKEA innan färden hem började. Fina bästa Eve, du är så himla fin och har så skön säng och jag älskar att sova bredvid dig. Retstickan, snart ses vi igen ju!
Kvällen var ung när Downton Abbey började och det åts ostkaka och jag mådde. Cristian var på väg och jag gick efter en stund och mötte honom under stjärnorna. Det var dags att öppna första luckan på kalendern. Mys och frys. Det var söndag och första advent och mor och jag åkte till tredje generationen Karlsson. Hon var lika vacker som vanligt och vi bestämde att vi skulle ses och baka hädanefter. Något att se fram emot! Sen åkte jag till stan igen och pussades med Cristian och då blev det idag. Den 3:e december.
//Jk
I våras
I fjol åkte förra årets 3:or till Kenya. Vår danslärare i modernt, Pia Mucchiano, har bott i Kenya några år och känner till landet. Hon har berättat saker för oss och vi har suttit som ljus och lyssnat. Så efter att den första resan gick bra, så satte vi genast igång att arbeta så att även vi kunde få åka. Vi började med att panta burkar, vi räknar varenda peng. Det kan låta skrattretande men i slutändan är det hundralapparna som avgör...
Höstterminen
Vi rivstartade 3:an med att skriva ett dussintal stipendieansökningar. Det tog lång tid. Men vi la verkligen ned vår själ på att printa in ord om dans och gatubarn. Sen började vi planera en fjärran föreställning (som är den 8 december) och tänkte att vi har ju ganska gott om tid. Det hade vi ju, trots att man nästan gått in i väggen av allt arbete. Haha. Men skönt att ha något att sysselsätta sig med, right? Rektorn är noga med att påpeka att skolarbete går före Kenya. Tur att vår skolgång går hand i hand med Kenyaprojektet då; dans. Så för ett par onsdagar sedan for vi iväg på en dansuppvisning i Valdemarsvik och tjänade ihop en massa kosing. En hatt gick runt bland publiken och fylldes till bredden. Vi sålde även kaffe, som var mycket lukrativt. På en kväll lyckades vi få ihop till nästan en hel flygbiljett. En biljett kostar 4600 kronor ungefär.
Sen fortsatte arbetet och jag kommer inte ihåg allt vad vi har gjort. Klippt biljetter, gjort affischer, planerat en hel julföreställning, ringt sponsorer, besökt sponsorer, stått på marknad, försökt ta kontakt med tidningar osv osv. Det är bara att fortsätta. Vi sliter oss fram och jobbar häcken av oss. Nu i veckan har vi besökt en skola i Kolmården där vi haft långa danslektioner måndag, onsdag och fredag. 60 stycken 6:e klassare. Vad gör man inte?
Det är ett tufft jobb. Och vi kan knappt klara det här helt själva. Men....
För några dagar sedan
Gav ett av våra sökta stipendium respons. Nu är det helt klart. Vi kommer iväg!!! Det känns helt overkligt. Förstår det knappt, och det kommer ta lång tid att smälta. Här på bloggen kommer jag hålla er uppdaterade om allt kring Kenya, så kika gärna in någon gång i bland.
//Jk
