Mina tankar går idag till en incident jag var med om i fredags. Som flickvän till min älskade Cristian har jag råkat på mycket, ibland rinner bägaren över, det hände i fredags när vi var på väg till ett dansställe i stan. Cristians röda latinamerikanska och mitt svenska, precis lika röda, blod dunkade som tusan. Våra pulsar höjs till det maximala när vi gör det bästa vi vet: dansar. Vi hade såklart föreställt oss kvällen som helt sagolik och problemfri. Dock händer något på vägen. Jag småspringer mot stället vi ska till och är längst fram när jag hör vännerna bakom mig säga något om att Cristian, som gick längst bak, blivit stoppad av polisen. Bara det tycker jag låter märkligt, han har ju inte gjort något. Jag inser ju dock att det är en trygghet att polisen florerar runt på stan en fredagskväll, men ändå. Jag vänder tillbaka och frågar vad det är som står på. Får ett bryskt svar tillbaka av en medelålders man att han skulle vilja prata med min pojkvän mellan två par ögon. Cristian förklarar att det är lugnt, hon kan få lyssna, det är min flickvän. Polisen insisterar och jag känner mig hjälplös, går tillbaka till mina vänner som tröstar mig. Vid det här laget sprutar tårarna av ilska och skam. Skam för vår "lagens förlängda arm", polisen. Jag förstod ju direkt att något var fel, att min colombian enbart blev stoppad av polisen p.g.a. av deras fördomar. Det är den enda slutsatsen jag kan dra. Hjälp mig. Varför skulle de annars stoppa den enda svarta i ett sällskap bestående av sex andra till synes vita människor?
Jag bara undrar.
Jag har undrat ganska länge.
Och jag har frågat min andra hälft: Känner du några fördomar mot vita, såsom vissa vita känner gentemot er svarta? Han skrattar och tycker det är konstigt att jag ens tänkt tanken. Frågan var absurd enligt honom.
Det är inte första gången något sådant här händer och varje gång det händer spricker hjärtat i tusen bitar. Han är ljusare än de flesta faktiskt. Inuti.
//Jk
