That smiling little face
0kommentarer
Typ såhär glad och vacker var jag idag innan jag åkte till stan. Att inte sova kan ju resultera i antingen att man blir sur och det känns som att huvudet har agerat slagsäck åt en mästare i boxning, eller att man helt enkelt blir sådär jobbig som när man fått i sig lite socker. Idag blev det sockerchocks-attacken (därav leendet på bilden) som sedan övergick i det förstnämnda, nämligen att jag däckade precis efter att jag hade anlänt i staden. Anledningen till att jag befann mig i hemsocknen var inte mer komplicerad än att jag saknade familjen och ville ha tacoafton. En del barn kan ju inte få nog av såntdärnt. Jag ångrade visserligen besöket när jag kom ungefär till Ringarum igår och det var fullkomlig jävla snöstorm utomhus och än värre blev det ju ju närmre havet vi kom. Men pappa eldade liten brasa och hjärtat läkte när det var så varmt och mysigt. Sen somnade vi, fast jag vaknade två gånger svettandes och halvt panikslagen. Då är det banne mig inte fördelaktigt att bo i ett stort vitt hus med fyra våningar som spökena kan skutta omkring i och dansa segerdansen när de besegrat min sömn och fått mig att slå tiotusen hjärtslag i sekunden. Phju, säger jag bara. Men sen lyckades jag i alla fall somna runt fem-sex och väcktes sedan klockan sju av mitt underbara pära som gav mig en lila eyeliner. Lyckan var ju gjord, kolla så fin jag blev med den på ögat. Hann äta frukost med det andra päronet och hade uppfyllt päron-arsenalen för denna gång. Gjorde mig iordning och vinglade iväg till bussen eskorterad av femtioelvatusen ankor.
Så var det med det. Skål!
//Jk
Kommentera