Idag har vi tagit det lugnt och upptäckt staden. Vi åkte tuktuk genom slummen innan vi kom fram till ett överfancy ställe precis bredvid Viktoriasjön. Jag ignorerade alla sjukdomar och nu känner jag mig bättre. Efter lite solande och ett dopp i en superfin pool såklart! Där vi var kunde man inte bada i Viktoria pga att man kan bli sjuk av allt skit som är i den, men i poolen hade vi i alla fall utsikt över Viktoria och hörde bruset av vågorna. Åh! Tjejen från lilla byn vid havet blev lugn och glad, kände sig hemma i Valdemarsvik. Naturen i sig var ganska lik en svensk sommar och igår luktade det påsk till och med! Sen drog vi hem en stund, jag hade otroligt lågt blodsocker och den yoggi jag köpt som räddning vid såna tillfällen var förstörd för att någon som jobbar på guesthouset inte stängt kylen. Tydligen vet man inte om att kylan försvinner om man öppnar dörren, så de hade helt sonika låtit kylskåpet stå öppet och yoggin och allt annat var varmt och förstört. Spännande blev det med en låg Julia... Men tur var så vände humöret fort när jag fick i mig lite nudlar. Då åkte vi tuktuk in till stan och kollade, och köpte ett matlager som inte behöver kylskåp. Man får vara listig! :)Det är så spännande att vara här. Killar, män, kvinnor, tjejer går och håller i hand och det är så himla ovant mot Sverige där två gubbar aldrig skulle gå och hålla handen mitt på gatan. Däremot är homosexualitet helt tabu. Och på landsbygden i Tanzania fick vi höra att trasor, gardiner och plastpåsar får agera kondom vid sexuellt umgänge, som skydd mot hiv och graviditet... Något jag också stör mig på är att när man väl har så fantastisk natur som både Kenya och Tanzania har, med berg, skogar och sjöar, så slänger folk allt sitt skräp på gatan eller ut genom fönster. Då uppskattade jag verkligen Moshi, staden vid Kilimanjaro, där det finns lag om att staden skall hållas ren och skräp skall i soptunnorna. Något vi också har insett under tiden här i Östafrika är betydelsen av att alltid säga att man mår bra, även om man mår jättedåligt. Man får aldrig säga att något är medelmåttigt för då blir det stort pådrag och folk från alla håll svämmar in och vill göra det bättre. Vilket är ganska jobbigt. För oavsett om vi reflekterar över det i Sverige eller ej, men svenskar i allmänhet tycker det är ganska jobbigt med sån pass stor uppmärksamhet av främlingar. Man vill bara ha en kram av mamman sin när man inte mår bra. Men det som ändå tagit priset som det vi tyckt varit allra jobbigast under resan har nog varit att människor på gatorna skriker efter en hela tiden. Mzungu mzungu, viting viting. Det är inte en plötslig nyhet att vi är vita, vi är väl medvetna om vår hudfärg så det är inte nödvändigt att skrika det högt i ansiktet på en. I Moshi var folk ganska aggressiva och vissa dagar ville man knappt gå ut pga påhopp. De skriker, alltså inte tio pers på en tjugo meter lång promenad, utan FEMTIO pers på en tjugo meter lång promenad. Och mer ofta än sällan vill de ta på det blonda håret eller sliter en i armen. Jag har svårt att se nyttan i detta, men om de mår bra av att få göra det så får de väl hållas. På något sätt kan man förstå lite av rasproblemen i Europa som finns gentemot mörkhyade. Lärdomen och läxan blir att träna på att kunna stänga av ljud...Annars är det bra. Naturen överväger de jobbiga människorna som finns och väldigt lätt får man nya vänner som är otroligt snälla, omtänksamma, hjälpsamma och underbara och då har man en vän för livet. Spontaniteten och äventyren är det som också gör att jag kommer åka tillbaka. Det är liv och rörelse och idiotiska/roliga/häftiga/otroliga/sjuka grejer som pågår konstant. Att folk kan gå med stora träbord på huvudet till exempel, det är vardag här men fortfarande lika inspirerande och kul att se efter sex veckor! Huvudet är för övrigt mer lämpat än händerna för tunga vikter. Det är mycket nya kunskaper, intryck och värderingar att ta vara på och bilda sin egna uppfattning om och lära sig på så mycket som möjligt av. Jag älskar det. Att utsätta mig själv för allt det här nya okända spännande. Otroligt stolt att jag klarat av sex veckor här, ibland har det varit tufft. Och just idag, denna dag så är jag hemma om exakt fyra veckor. Vid den här tiden om fyra veckor växlar jag mellan mammas och pappas välbekanta knän, i stora vita huset, drickande en god kopp kaffe. Något som är i princip obefintlig här. Ta vara på nuet. Älska det du har och fortsätt lära livet ut. Massa kärlek från Afrika. Jag ser samma himmel som ni där hemma, det är nästan så vi kan skrika till varandra genom universum.
2 kommentarer
Mamma Ewa
16 Feb 2014 10:02
Grattis på JULIA-dagen. Kramar i överflöd till dig från mig 💜
Anonym
16 Feb 2014 16:22
Hej och grattis på Juliadan:-)
Jag försökte ringa på numret jag fick av Ewa, men det var ingen som svarade.
Hoppas det här går fram.
Tycker det är roligt att du har kul och lär dej mycket om folk och livet, men vi längtar efter dej.
Kramar från mormor och Ville :-):-):-)
2 kommentarer
Mamma Ewa
16 Feb 2014 10:02
Grattis på JULIA-dagen. Kramar i överflöd till dig från mig 💜
Anonym
16 Feb 2014 16:22
Hej och grattis på Juliadan:-)
Jag försökte ringa på numret jag fick av Ewa, men det var ingen som svarade.
Hoppas det här går fram.
Tycker det är roligt att du har kul och lär dej mycket om folk och livet, men vi längtar efter dej.
Kramar från mormor och Ville :-):-):-)
Kommentera