att resa med sin syster och mamma i tre veckor och verkligen tillbringa varenda timme på dygnet med dem har gått över förväntan bra. ibland har vi förstås skrikit, gråtit och svurit över varandra. men mest har vi fått varandra att skratta och varit glada att det är just vi som reser denna resa tillsammans. oftast har det varit mitt dåliga humör som sänkt oss, eller så har det inte det. i vår familj är det jag som anses vara den ilskna. kanske för att när jag väl är sur så är jag verkligen 100% genomsur och det blir det folk minns. jag är åska, det vet ni som känner mig. för mig finns det inget mellanläge och jag blir själv irriterad när folk är sura som fan men håller det inne eller slutar prata och går iväg. det stör mig. jag tar hellre ut ilskan, som blixtar, låter den vara i 10 minuter och sen är det överspelat. det blev strömavbrott ett par minuter, men sen skiner solen igen. för när jag är på det humöret är jag verkligen sol...
det är också gängse meningen att jag är den dumme i familjen. dels för att när jag är dum vet jag exakt var det gör mest ont hos dem jag älskar. men här tycker jag faktiskt inte att det är helt rationellt att anklaga mig endast. det här ju min personliga åsikt förstås. jag tycker eve kan vara rätt dum, men att det ses genom fingrarna. inget gör så ont som när man tex tar en selfie och hon säger "ha! så jävla ful du är!". alla får förstås ha sin egna åsikt, men säger du det enbart för att såra mig kan du lika gärna vara tyst. skulle jag säga samma sak, vilket jag vet att jag inte får, (och aldrig ens skulle säga!) då börjar eve gråta, och jag får en ordentlig utskällning av mamma. det är så det ofta är. eve kan vräka ur sig saker, för de anses vara accepterade i vår familj och då kan man säga dem hur många gånger som helst. "du är ful, julia", "julia klarar inte det där" osv osv. men när jag säger att "eve, du töjer ut min favorittröja" då präglas flera timmar av ett svårmod och pyrd ilska. varför det ens är helt ok att slänga ur sig såna här fraser är också ett mysterium. vi har såklart diskuterat det, varför alla är elaka mot varandra, och under resan försökt bättra oss. men idag kom det igen. ville vara snäll och hjälpa eve plocka ögonbrynen. hon blir så himla arg för att det gör ont och säger "hon tror ju hon kan men hon kan inte". nej, jag vet. där träffade du rätt. det är just där det gör som ondast. är fullt medveten om att jag "inte kan" någonting, typ skissa ditt ansikte. (plockade mors ögonbryn två minuter tidigare och hon var dock nöjd). men låt mig försöka. håller för tillfället på att hålla mig flytande. försöker peppa mig till att jag kan allt bara jag försöker, och jag har full hejarklack i mitt bollplank herr hägg som bor på grönland nu men ändå tror att jag kan. han peppar mig. och det är det jag får försöka komma ihåg när systern säger alla saker jag inte är helt världsbäst på. och jag hoppas hon slutar, för jag lär inte bli bättre av hennes negativa kommentarer.
dessa stunder gör ont. men försöker hålla mig lugn och slå det av mig. hon är hon. jag är jag. jag sa inte att hon var dum i huvudet när hon köpte en liten vattenflaska för 40kr. jag applåderade när hon lyckades köra på idiotsmå vägar i spanien. liksom påpekade när hon var bra istället för att poängtera varenda gång hon gör något konstigt. ja.
det är tur att vi för första gången på resan iaf har avskiljda rum. vi har bott tillsammans alla tre i samma hotellrum hela resan, nu äntligen bor vi i lägenhet med tre rum och det är nog bara sunt. då kan vi sura lite, och mötas i vardagsrummet när vi är på bra humör igen. det är väl himla finurligt.
skulle aldrig ens vilja byta resesällskap mot det jag har för stunden. det är det bästa. ibland måste jag bara få klaga av mig.
