09 Feb

07:31

Dag 2 Slummen

0kommentarer

Dagarna bara svischar förbi och är mycket händelserika och minnesvärda. Idag besökte vi slummen tillsammans med två tungt beväpnade poliser. Det var lite obehagligt att vara nära vapen, men samtidigt lika konstigt och onaturligt att se riktig fattigdom. Vi kom till ett litet samhälle som luktade pyton och vi var mest förvirrade bland alla stigar, leriga vägar och terrängen som var hejdlöst farlig. Tänk om man hade ramlat och hamnat i bajs? Vi gick en stund, insåg att de fattiga levde i en himla stor sänka (Afrikas största slum) och oppe på bergen levde rika runt omkring i stora fina hus som för att markera vilka som hade högst status och inte... Kändes det som. Det kändes symboliskt, men inte på ett poetiskt fint vis. Sen kom vi till en flod, och undrade vad det var för tragisk sörja som låg där. Det var bland annat tydligen vattnet som luktade jätteilla också. När Pia åkte till Kenya med en annan grupp elever gjorde de en fältundersökning på vattnet. Resultatet blev två sidor långt med gifter. Sen testade de att ha i kolloidalt silver i vattnet och då blev det rent, silvret är bakteriedödande. Kolloidalt silver är föregångaren till pencillinet och förr i tiden klarade sig de rika människorna bättre än de fattiga tack vare att de dinerade på silverfat som dödade bakterier i möglig mat till exempel. Jag använder silvret till sårrengöring och istället för vaccin mot malaria. 

 

Vattnet var hur som helst i bedrövligt skick. Likaså ”husen” som skall föreställa människornas hus. Men de flesta är glada ändå. Vi möttes av sådan värme av barnen och Pias kompisar som är så himla snälla och omtänksamma. 

 

När vi skulle gå så började vi äntligen tänka lite. Cristian sa: man brukar ju säga att ”det finns ju de som har det värre” men det kan inte de säga. Det var så himla sant så jag memorerade in meningen. Det finns nog ingen värre verklighet än den vi upplevt idag. Man vill bara vara miljardär och kunna föda allihopa... Och vi alla insåg att detta är inte något som händer just idag, bara för att vi kommer dit, utan de lever i denna misär dygnet runt. Det är deras verklighet. Vi åkte därifrån med ett fint minne dock. Vi tar med oss lyckan som fanns i dessa människor som inte ägde något. 

//Jk

 

 

Afrika
Kommentera

07 Feb

20:46

Dag 1

1kommentarer
Hej. Igår åkte vi till Arlanda och var där i god tid innan flyget. Allt kändes så himla bra. Tågresan var jättekaotisk (27 väskor, en gitarr + några påsar) och superhärlig, precis så som jag skulle beskriva alla oss dansare tillsammans. Kaotiska och härliga! På Arlanda spelade vi kort och åt mat. Såg hur snötäcket la sig tjockare över den svenska marken och var glada över att snart slippa kylan... Flyget skulle gå vid åtta, och tio i sju hade inte lärarna eller rektorn visat sig, incheckning var senast kl 7. Paniken hann infinna sig. Det har verkligen varit motsättningar, hinder och allt möjligt ända in i det sista. Men vi hann och snart satt vi alla ihopträngda i ett litet flygplan utan luft. Långfärdsresan var helt okej men mycket tröttsam. Lite incidenter hände såklart även där. En mycket skärrande sak var när den längsta av oss inte fick syre till huvudet utan svimmade. Dock var det ingen fara efter att han fått lite luft, som tur var.
Jag pratade med en etiopisk supertrevlig man och allt gick bra. Jag som hade varit orolig över flygplanstiden. Flygplansmaten var gräslig men vi hade det bra där oppe i sällskap med stjärnorna. Kairo. Män med häftiga kläder. Addis Ababa. Ingen mat, förutom godis. Jag fick låtsas vara diabetiker för att få mig ett skrovmål. 
Cristians bilder
Sen. Sen Nairobi. Hetta och äventyr. Säkert 40 grader, strålande sol och vårt mål i hamn. Det känns så konstigt att återigen få uppleva solen som man inte sett skymten av på så länge. Vi har varit så himla glad hela dagen, trots nästan ingen sömn. Vi har även en intern tävling: brunast vinner. Målet är att bli brunare än Cristian. Jag ska bara vinna. 
 
Internet är oförutsägbart här, ibland försvinner allt jag skrivit. Även varmvattnet i duschen är oförutsägbart, för att inte säga obefintligt. Något som däremot finns i överflöd är myror i vårt vackra guest house som vi bor i. Vakterna står utanför murarna här, murarna som skyddar en så himla vacker trädgård full med bananer och mangos och blommor och djur. Det är på denna skyddade gräsmatta vi las oss i strålande sol idag och tränade inför tävlingen.... 

Det känns fortfarande som att man flyger, jag är så himla yr. Bäst att sova. Imorgon ska vi opp jättetidigt för att åka till slummen, sedan svenska skolan och sen dansa med en känd dansgrupp.
Lycka, paradis, himmelriket, kärlek!
//Jk
Afrika
Kommentera

07 Feb

13:00

Hakuna matata

1kommentarer
Det dansar därute, som en hel liten lekande värld av diamanter med spelande färger.
Och just nu är jag i Kenya (detta är ett tidsinställt inlägg) och jag är nog största jävla prismat efter lite sömn. Har rest i 12 timmar, men när jag väl blir pigg och inser vart jag befinner mig. Då jävlar, då är det jag som är prismat. 
//Jk
Afrika
Kommentera

05 Feb

23:58

Kalla fötter

0kommentarer
Jag, Julia Teddy Elisabeth Karlsson, är på flygplanet om 20 timmar, i Nairobi om 36 timmar och jag börjar så smått få kalla fötter nu. Hur ska jag klara mig i en så stor kaotisk, annorlunda stad så himla långt ifrån min familj? Trodde att jag hade härdats genom att bo i lägenhet i ett år, men det blir ju bara värre. Saknaden. Skulle nog ha velat haft dem här omkring mig ikväll, som planerna först var. Med lite tända ljus, hemlagad mat, film och kramar från mamma, pappa och syster. Största säkerheten. Nu har jag bara pratat halvtimmeslånga telefonsamtal med Kalmar och Valdemarsvik och kommer inte få se dem på sjutton dagar. Vägrar få panikångest i Kenya. Pjuh. Tanken har faktiskt slagit mig. Dock så har jag ju klarat av så himla många gånger tusen värre saker. Och som en av mina mentorer sagt till mig, man får inte begränsa sig själv. Alltså, tänk att du klarar av saker istället för att tänka negativt. För slutar man våga, så slutar man utvidga sig själv och till slut kanske man inte ens vågar gå utanför sitt egna hus...
Pia, dansläraren, har just fyllt i blanketter till svenska ambassaden i Kenya med mamma och pappa som kontaktpersoner. Hoppas ni slipper bli uppringda hehe. Det kan ju bli upplopp i dessa valtider som vi åker i. Men förhoppningsvis klarar vi oss. Säkert får jag ingen panikångestattack heller. Vi kommer ju ha fullt opp med att ha kul, träffa underbara personer, få tusen nya erfarenheter, dansa, knyta kontakter, dela ut kläder, fotbollar, bindor och leksaker, och tänka på livet och hur lyckliga vi är som har fått möjlighet till allt. 
 
Min mobil kan ni ej nå mig på från och med nu, men skicka gärna mail, hör av er på facebook, eller skriv något här. Jag kommer, om det går, uppdatera bloggen så mycket jag hinner. Läs gärna dansarnas gemensamma blogg också: www.ngoma.blogg.se. Vi hörs om några veckor, raringar
//Jk
Afrika
Kommentera

21 Jan

18:00

Mini-Shak

1kommentarer
Idag blev det en dansig dag i skolan. Ngoma (vi dansare) har koreograferat till evigheternas bästa magdansare. Ni får en gissning, HUR lycklig tror ni att jag var? Jag vickade höfterna som en tok och kände mig som en barnrumpa när jag kollade på mig själv i speglen och bara: wow, girl lookin good. På senaste tiden så har Shak hängt med mig mer än ofta. Dansar varje dag till henne i Stjärnan, kan bara inte låta bli. Hon får mig att bli så himla glad och inte tänka på något jobbigt alls. Vi har ju hängt nu i mer än ett decennium, närmare bestämt 12 år, så vi känner ju av varandra ganska bra. 
Så, för att förklara lite mer ingående hur denna koreografi skall användas.... Vi skall ha Shak som sjunger för oss, min stora idol sen sjuårsåldern, när vi dansar, med våra kroppar, i Afrika, i Kenya, med Ngoma, med mina bästa stöttande superhjälte-vänner... Vi skall dansa Hips Don't Lie i Kenya med Ngoma.... Alltså hur många gånger jag än säger det så får det mig alltid att börja gråta av lycka invärtes. Det är för mycket lycka för att beskrivas i ord.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥
//Jk
Afrika Dans
Kommentera

10 Jan

01:02

Kenya

0kommentarer
Dansa i Kenya med Ngoma.
 
Det blir bisarrt när man är besatt. ♥ Få sova i tält och höra lejon. Dansa. Besöka Karen Blixens hus. Snorkla med delfiner, se antiloper på safari, antiloper som behåller sin partner livet ut och inte skaffar någon ny om den ena skulle dö. Knyta internationella relationer, lära sig om landet och om hur det går till i stora vida världen utanför Sverige. Till exempel åka på flodhäst-safari, men visste ni att deras horn kan bli tjuvade och säljas som potensmedel i Kina? Besöka barnfängelse, undra hur oskyldiga barn kan hamna där... Jävla vårtsvin. Men samtidigt får vi turister sitta på arabiska flygande mattor med vit sand och dricka drinkar, i alla fall för en kväll, bredvid Afrikas största slum. Fattigdom bland människor som pratar swahili och säger hakuna matata. Föräldralösa barn på gatorna, apor i träd. Opp och ned, natt och dag, ja och nej, värme, kaos.
 
Jag tror att intrycken kommer bli hjärngympa för flera år framåt. De börjar redan nu att spinna i mitt huvud. Leva för stunden. Dansa. Kommer jag att förändras? Allt blir nog lite annorlunda. Tänk dig att se barn som andas in farliga ångor för att dämpa hungern i magen. Ska jag klaga på att magen är för slapp och tjock? Tänk dig att leva i en soptipp med sand överallt. Bättre lite smuts i hörnen än ett rent helvete, jag kanske inte kommer städa så mycket efter resan. Tänk dig att inte kunna ha möjlighet att gå till skolan pga att föräldrarna vill att du ska jobba, eller för att du har mens men inga tamponger, eller riskera att du på vägen till skolan blir våldtagen eller misshandlad... Sen vet man inte, är de lyckliga? (De som blir våldtagna osv är naturligtvis inte lyckliga. Men de andra.) Ja, om vissa av dem är det då har vi ingen rätt att tycka synd om dem. Allt blir så svårt i hjärnan, men jag vill inte åka dit till Kenya om en månad och verka präktig. Att vi är så förbannat mycket lyckligare i Sverige. För det vet jag inte. Jag vet inte så mycket egentligen när det väl kommer till kritan. Och det är på den här resan jag kan få lite kunskap. Jag är så sjukt stolt över att vi kommer iväg. Vårt Kenya-projekt har varit vår bebis i minst nio månader och vi har tagit hand om den alla nio dansare så det är typ världens lyckligaste bebis. 
 
Det kommer bli en resa att minnas för livet i alla fall. Och med det gänget jag åker med, holy moly, mina underbara vänner, så kommer det bli bra. För är det något jag vet så är det att vi tillsammans gör det bästa av det vi har. ♥ 
//Jk
 
Afrika Dans
Kommentera

12 Dec

15:17

Det bästa under solen

1kommentarer
Nu kommer ett inlägg om min lördag, en dag jag vill minnas så länge jag får låna tid här på jorden.
 
Vi hade föreberett inför denna dag i flera månader. Sett fram emot den, och skall jag vara ärlig, också stundvis tvivlat. Sonja, Maja, Frida, Linda, Klara, Anna, Maja, jag och Cristian. Vi är nio fina elever som donat, marknadsfört oss, fixat/sålt biljetter, satt ihop ett fungerande koncept och placerat numren så att de framförs där de passar som bäst i showen osv. Vi, engagerade elever, har klarat allt det där som det innebär med en välgörehetsföreställning/julshow.
 
 
Jag blir våt i ögonen när jag skiver om det, för vi fixade allt själva, vi gjorde det tillsammans, och vi gjorde till och med braksucce! (Älskar ordet haha!) Ett under av eufori stärkte min kropp när den var som tröttast, det var inte enkelt att orka med all stress som det innebar att ordna en hel föreställning. Först hade man knappt hunnit, eller kunnat, sova på en vecka. Sen blev det lördag och vi gick opp i ottan och värmde opp och kramade om varandra. Hälsade på eleverna från Råsslaskolan (som vi haft lektioner med enligt Kenya-projektet och gjort en koreografi till) och alla andra medverkande; fina ettorna och tvåorna på DeGeergymnasiets danslinje, och så musikarna. Sedan gjorde vi en föreställning, och sålde fika i pausen, sen gjorde vi ytterligare en två-timmars lång föreställning med fikaförsäljning. Så det var ingen rast och vila någonstans för oss treor. 
 
♥
 
Det jag ville föreviga med detta inlägg var väl just att vår tanke gick i uppfyllelse. Detta visar att allt är möjligt så länge man kämpar för det. Vi fick hur mycket beröm som helst, hade gråtorgier och planerade att starta ett danscrew med dansläraren Pia när vi slutat gymnasiet. Vi nådde målet på 20 000 kronor. Och personligen kände jag mig så himla glad, det här är det bästa under solen för mig. Att lyckas med något, i kombination med att dansa och stå på en scen. Hela Kenya-projektet lever opp till detta, det bästa under solen. För vi har ju lyckats även med det. Den 6:e februari drar vi härifrån för några veckor... 
//Jk
 
Afrika Dans
Kommentera

02 Dec

21:30

En ungefärlig tidslinje över arbetet med Kenya

0kommentarer
I våras
I fjol åkte förra årets 3:or till Kenya. Vår danslärare i modernt, Pia Mucchiano, har bott i Kenya några år och känner till landet. Hon har berättat saker för oss och vi har suttit som ljus och lyssnat. Så efter att den första resan gick bra, så satte vi genast igång att arbeta så att även vi kunde få åka. Vi började med att panta burkar, vi räknar varenda peng. Det kan låta skrattretande men i slutändan är det hundralapparna som avgör...
 
Höstterminen
Vi rivstartade 3:an med att skriva ett dussintal stipendieansökningar. Det tog lång tid. Men vi la verkligen ned vår själ på att printa in ord om dans och gatubarn. Sen började vi planera en fjärran föreställning (som är den 8 december) och tänkte att vi har ju ganska gott om tid. Det hade vi ju, trots att man nästan gått in i väggen av allt arbete. Haha. Men skönt att ha något att sysselsätta sig med, right? Rektorn är noga med att påpeka att skolarbete går före Kenya. Tur att vår skolgång går hand i hand med Kenyaprojektet då; dans. Så för ett par onsdagar sedan for vi iväg på en dansuppvisning i Valdemarsvik och tjänade ihop en massa kosing. En hatt gick runt bland publiken och fylldes till bredden. Vi sålde även kaffe, som var mycket lukrativt. På en kväll lyckades vi få ihop till nästan en hel flygbiljett. En biljett kostar 4600 kronor ungefär. 
 
Sen fortsatte arbetet och jag kommer inte ihåg allt vad vi har gjort. Klippt biljetter, gjort affischer, planerat en hel julföreställning, ringt sponsorer, besökt sponsorer, stått på marknad, försökt ta kontakt med tidningar osv osv. Det är bara att fortsätta. Vi sliter oss fram och jobbar häcken av oss. Nu i veckan har vi besökt en skola i Kolmården där vi haft långa danslektioner måndag, onsdag och fredag. 60 stycken 6:e klassare. Vad gör man inte?
 
Det är ett tufft jobb. Och vi kan knappt klara det här helt själva. Men....
 
För några dagar sedan
Gav ett av våra sökta stipendium respons. Nu är det helt klart. Vi kommer iväg!!! Det känns helt overkligt. Förstår det knappt, och det kommer ta lång tid att smälta. Här på bloggen kommer jag hålla er uppdaterade om allt kring Kenya, så kika gärna in någon gång i bland.
//Jk
Afrika
Kommentera

26 Nov

17:59

Danslektioner för Kenya

0kommentarer
Idag är vi ytterligare ett steg närmare målet. Första danslektionen av totalt tre stycken har avklarats. Det var en ganska utmanande uppgift vi hade framför oss. Fyrtio vilda ungar i 12-13-års åldern som vi skulle få pli på. I en gymnastiksal. Väldigt praktiskt när man ska göra sig hörd....... Hehe, nej, men på det hela taget gick det fint. Barn kan vara så söta, när de inte är jobbiga. ♥ Det är ju i alla fall värt det med tanke på att det leder oss ännu närmare Kenya...
//Jk
Afrika Dans
Kommentera

13 Sep

23:52

Välgörenhetsföreställning!

2kommentarer
Idag har jag varit på audition och dansat, sen spatserade jag till skolan där jag mötte lilla Linn och så gick vi och fikade lite på Kuriosa. Det där måste vara en utav de härligaste brudarna jag känner. Linne-pinne. Ja, sen spolar vi framåt till kvällen. Hade Kenya-möte. Vill bara gå på gatan och ragga pengar (fast så långt går vi inte, eller? gatumusikanter nästa?). Har ju börjat panta burkar i alla fall, och söker alla stipendier som finns. Och har dansat lite överallt. Och nu i oktober kommer värsta bästa grejen komma, och de i min släkt och av mina vänner som inte kommer skall jag personligen dra dit! Välgörenhetskonsert i De Geergymnasiets nyrenoverade aula. 
 
Vi ska till Kenya i februari.
Hakuna matata
//Jk
Afrika Dans
Kommentera

09 May

22:09

ONE WORLD, ONE LOVE

0kommentarer

Nu har världens finaste pojkar från Kenya åkt hem. Eller de åkte igår närmare bestämt. De kom med solen och lämnade den kvar. Det var som att de bara kom och enbart uppfyllde ett syfte: att fylla på mitt och alla andras laddningsbara batteri i form av hjärtat.

Innan jag mötte dem visste jag knappt att sådan kärlek och glädje fanns. Det är nästan så jag tror att jag bara vaknat ur en fin dröm och hittat på dessa underbara pojkars existens. Nästan varenda dag spred de ord i luften som jag bara ville fästa på ett papper och för evigt kolla på när livet är motigt. De som upplevt nästintill ett helvete med världen neddråsandes över dem gjorde så att svenska flickan i Stjärnan fick för sig att allting rer sig. Jajamän, mina småproblem är inget jämfört med vad man skulle kunna gå igenom. Allting löser sig till slut.

Jack och Kim

Och jag tänker att dessa pojkar åker runt till all världens länder, med sitt ursprung i Kenya, som för övrigt är landet där alla människor på hela jorden härstammar från, och öppnar människors ögon. Och min starkaste önskan just nu är att själv åka till dem till Kenya och ge tillbaka en del av vad de gav mig. För allt handlar om att ge och ta.

Adam och jag

I fredags hade vi konsert på skolgården och i slutet drog Nelson Mandela opp mig på gräsmattan inför hela skolan. Jag dansade och min hjärna tänkte efteråt: Aldrig att jag hade vågat göra detta om inte dessa killar lärt mig lite av deras visdom de här tio dagarna de varit här.
 
Hopp
//Jk

Afrika
Kommentera

12 Mar

23:12

Danslektion

3kommentarer

Ibland glömmer man varför man älskar det man gör. Dansen till exempel, det kan vara alltför krävande, för mycket press, för föraktat. Dock påminns man minst en gång varje vecka. I fredags hände det där.

Vi hade lektion med högt älskade Pia Mucchiano. Hennes lektioner är oslagbara. Man vill liksom inte sluta för något i världen. Vi hade golvteknik och då fokuserar vi för tillfället mest på Graham-tekniken. Spirals och contraction and release. Så jobbigt och kräver så hög koordination så man nästan kvider av smärta. Som dansare tycker jag att det är den bästa smärtan i världen. Den är skön. Martha Graham, ett stort tack till dig, och Isadora Duncan (moderna dansens moder): jag älskar dig!

Vi fortsätter lektionen.

Som ett led i vårt projekt Kenya 2013 har vi ett antal resor genom Sverige närmsta tiden att se fram emot. Det handlar förstås om dansföreställningar, afrika-inspirerad dans och för att samla in pengar. Vår klass skall åka till Kenya och fortsätta på arbetet som våra vänner i dansklassen över bara har påbörjat där nere. Så det är mycket bollar i luften nu. Min klass kommer bara komma ännu närmare varandra. Vi kommer stärkas tillsammans. Men mer om detta äventyr senare. I detta inlägg är det fortfarande fredag 9 mars 2012 och vi har just ställt oss opp och skall börja koreografera och improvisera. En början på en dans skall göras, Pia: Ni har tio minuter på er.

Fantasin blir till ideer som våra kroppar gör till verklighet. Ett händelseförlopp så härligt, även om det är minst lika härligt att göra tvärtom. Det som händer är svårt att förklara, det är nog bara som estet man kan uppfatta och förstå skönheten. Samhällare och nv-are skulle förmodligen rynka på näsan, men vi dansare vi är väl medvetna om vår (underskattade) makt. Kroppspråket är väl sisådär 60 procent av kommunikationen? Tänk er då en talande dansare!

Well, det var precis det som hände fredag den 9:e. Och vet ni vad Pia och en vän till henne sa? Jag tänker inte ordagrant förtälja meningsutbytet men de menade på att vi var så fina och att man bara hörde positiva utrop såsom: ja men så gör vi!, det där är skitsnyggt!, åh vad bra det blir! osv. Vi hade samma positiva-vänskaps-anda som dansarna de stött på i Kenya för en vecka sedan. Den allra finaste av komplimanger.

Låten Kothbiro från filmen The Constant Gardener sätts på, den utspelas i Kenya. Genom musiken når vi Afrika, med hjälp av rörelser ger vi Pia gåshud. Det var en lyckad lektion. Vi gick därifrån och hade lärt oss en hel del, och då menar jag inte bara sånt som spirals och plieer.

Vill ni läsa om resan våra vänner gjorde förra veckan så kan ni klicka på länken här.
Vänner ger kunskap, och det finns inga andra än mina klasskamrater som jag hellre skulle vilja åka till Kenya med.
//Jk

Afrika Dans
Kommentera