Vi bara läser och forskar om Afrika hela tiden. Här är en masaj. Och om tre månader är vi där, i värmen, kärleken och musiken. Älskar min skola så sjukt mycket.
Vi bara läser och forskar om Afrika hela tiden. Här är en masaj. Och om tre månader är vi där, i värmen, kärleken och musiken. Älskar min skola så sjukt mycket.
Om mindre än tre månader när jag skall volontära i Afrika kommer jag leva spartanskt i en lerhydda vissa dagar. Kommer ta del av vardagen hos niloter såsom masaier och luo, bantufolk såsom kikuyu. Förmodligen kommer jag få följa med på en daglig tur till en vattenkälla, kanske finns det en brunn någon kilometer från byn jag ska bo i. Kranvatten går inte att slösa såsom i Sverige. Känns så otroligt främmande, utmanande, orättvist, lärorikt och fantastiskt. Tänk att man kan leva så. Tänk att de är tvingade att leva så.
Kontinenten Afrika är så stort, Tanzania som kanske är världens äldsta mest bebodda land är lika stort som två Sverige, Sahara lika stort som USA. I Sahara finns sandmoln lika stora som UK och de kan bli 5000 meter höga. Kommer fronteras med så många kulturskillnader, religioner, levnadssätt och miljöer och utvidga mitt perspektiv att se på saker och ting. Det kommer bli fränt och jag längtar så det knakar. Africa. Africcca!
En 23årig tjej kom till Global-klassen idag; livlig, högljudd och ideer sprutade ur henne. Hon hade inte någon ödmjuk framtoning, men för att klara sig i världen så måste man vara lite hård tror jag, så jag gav henne en chans. Hon berättade om hur hon hade inriktat sig på Kenya där hon startat en skola, öppnat ett sjukhus och gav folk i byn mat och kläder varje dag. Hon finansierade det hela med sin egen inkomst.
Heroiskt va?
Ser ni något problematiskt ligga i detta?
För jag ser bara problem, och det var där mitt förtroende för henne dalade en aning.
Till exempel så störde jag mig på att hon fick sig själv att framstå som en så god hjälte, hon kunde ha lämnat sitt ego hemma och inte haft hybris. Ibland känns det som att folk gör mer för att de själva ska må bra, känna sig viktiga och värdefulla...
Hon kunde ha presenterat allting så himla mycket bättre, bland annat genom att inte prata så fort eller högt men också genom att låta någon svenskkunnig människa kontrolläsa hennes texter som hade syftningsfel, stavfel osv om vartannat. Då kanske något stort företag sponsrat henne (hon klagade på det, men hennes presentation var ju undermålig så det är väl förståeligt att stora företag inte får respekt för henne, inte ens mig lyckades hon med ju). Men det är ju i och för sig petitesser i jämförelse med vad jag anser vara det fundamentala problemet i hennes tankebanor. Det vill säga: man kan inte åka till Afrika söder om Sahara och tro att man kan "rädda dem" (they dont need your help, cuz they manage anyway), man kan heller inte åka dit i tron att bara man ger dem alla sina egna pengar så löser allting sig. Hon har säkert en säker inkomst denna tjej, men det är fortfarande inget långsiktigt hjälpmedel och det skapar dessutom ett beroende (vilket är väldigt dåligt!) och felaktig uppfattning hos byborna. Det kallas 'behovsbistånd', man ger dem det de behöver för sekunden men tänker inte på hur länge man kan hålla på att ge dem mat, för det hade hon verkligen inte en tanke på. Hennes egna värdefulla pengar skulle istället ha gjort mer nytta om hon köpt en åker med lite grödor på. Så att de kan börja odla sin egen föda och klara sig även längre fram i tiden, istället för att låta dem få vänta på hennes pengar så att de kan få lite ris. Som jag ser på saken, och genom mina granskade glasögon ges ingen förskönande version, tror jag att hon gillar att de är beroende av henne. Det låter ju äckligt. Men hon gillar att låta dem vara beroende av henne för det får henne att känna sig viktig (men också uppblåst). När hon låter dem vara beroende kommer de aldrig lära sig att klara sig själva, det kommer i sin tur leda till att det aldrig kommer bli någon positiv utveckling. Vet inte om det är heeeeelt slöseri med pengar att bistå dem med mat osv, tycker bara att det är så jävla mycket bättre att ge möjligheter för dem att skapa sig egna sätt att tjäna pengar.
Och slutligen, man visar inte bilder med rubriker såsom: de visar tacksamhet. Jag spyr. Lite ödmjukhet tack...
För närvarande pågår något som kallas "Globala veckan" i Linköping. Det är ett projekt sponsrat av Sida som skall verka för ett mer globalt samhälle. Bland annat så kan man gå på intressanta föreläsningar eller titta på utställningar med tema global/omvärlden.
Så för att ytterligare förkovra oss i världen gick vi globalare igår på en verkligt inspirerande föreläsning på Linköpings Universitet med svt-profilen Erika Bjerström. Hon är aktuell med boken "Det nya Afrika" som föreläsningen också handlade om. Det var lärorikt och tog kål på många myter man har om Afrika. Det är inte en sjunkande kontinent! Journalistens yrke är ju att alltid ifrågasätta, som Bjerström även påminde oss om flera gånger, det mesta. Det största ämnet hon ifrågasatte var varför hon som journalist alltid skulle rapportera om det negativa såsom krig, konflikter och stadskupper istället för de framgångar som sker och som skulle kunna verka för att inspirera folk att bli bättre människor. Det är alltså en felaktig och smått orättvis bild media ger av Afrika. Det är stundvis förfärligt ställt men oftast är det faktiskt väldigt bra. Hon räknade opp att så mycket som 17 länder i Afrika söder om Sahara har haft en ekonomiskt stabil tillväxt senaste decenniet och att 48 länder är medelinkomstländer. Milleniummålen försöker man nå och mödradödligheten och total fattigdom sjunker. Man börjar ju dessutom prata om så kallade "lejonekonomier" med Etiopien, Rwanda och Liberia i framkant. Hunger och fattigdom finns ju fortfarande, men det minskar och samtidigt händer bra saker hela tiden. Det är mest på grund av dåligt styre det fortfarande finns, de där giriga gubbarna satsar hellre på ryska flygplan än på skola och hälsa...
Det som lett till det nya Afrika är införandet av demokratier, färre konflikter (krigsförbrytardomstolen i Haag har avskräckande effekt, samt att människorna helt enkelt är trötta på att kriga), skuldavskrivning, att utländska direktinvesteringar går om biståndet (att köpa en traktor istället för att ge pengar), att medelklassen växer (folket kan konsumera, stadskassan växer), att Kina bygger vägar, skolor, flygplatser, och sjukhus samt den sista men största framgångsfaktorn med att it-och mobilrevolutionen slagit igenom och möjliggör saker som tidigare varit omöjliga. På tio år har mobilanvändandet gått från 0% till 70%.
Afrika är en framgångskontinent och UK pratar om att stoppa bidragen till Sydafrika för att landet nu är så rikt att det inte behövs. "Västvärldens besatthet vid bistånd är närmast narcissistisk" sa någon, man ger pengar för att kunna "stå och spegla sig i sin egen godhet".
Det är ju spännande det här tycker jag, för min f.d. dansklass Ngoma var ju i Kenya i våras och hälften av oss ska på olika sätt resa dit igen. Spännande att vi får vara del av dessa framgångar på denna fantastiska kontinent!
Gillade Bjerström mycket, hon var så trevlig att hon även stannade och pratade med oss efteråt, OCH hoppas nu att fler journalister kan börja prata om det som är bra istället för hur många mord som begåtts senaste dygnet.
Med kärlek och hopp om en bättre värld.
Det var så himla fint så jag måste åka tillbaka och kolla lite mer. I höst så!
Den här bilden gör mig lika lycklig varje gång jag ser den. Det är lilla Pia Mucchiano, jag och Mourene. Åh, vad jag saknar dem! Mina kusinbarn Maja och Alma, mina favoritungar, skänkte en hel väska med avlagda kläder och nallar som de inte behövde längre. Till Mourene gav jag en del kläder och Pia fick alla små supersöta mjukisdjur. Mourene har fått ett helt inlägg här i bloggen tidigare, kika gärna under kategorin Kenya. Vill någon köpa Mourenes armband som vi tog med till Sverige för försäljning så hör av er, det finns inte många kvar nu.
Åh Kenya, åh Kenya. Vemod över att vi inte var där längre, men sjukt tacksam över den tid vi fick. ♥
//Jk
I Kenya finns det en värme och kämparglöd som saknas i Sverige. Vi såg en liten liten flicka, med sin lillebror på ryggen. Sammanlagt var de väl inte mer än 6-7 år. När vi nästan 20-åriga svenskar skulle bära barnen så orkade vi knappt tjugo minuter. Men den lilla lilla flickan bar omkring på sin lillebror säkert en timme. Det finns något som heter att inte ge opp i Kenya. Man kör liksom bara på tills man stupar. I Sverige känner vi efter och när vi känner oss lite trötta ger vi oftast opp. Allra helst jag. Men jag hoppas att jag har tagit efter de kenyanska kvinnorna lite.
Mourene i Kibera. Afrikas största slum.
Den jag inspirerades mest av var min vän Mourene. Vi klickade typ direkt. Hon spred ljuset omkring sig. Var solen själv. Mourene kan ha varit den vackraste kvinnan i Kenya. Pia berättade att hon har en svår historia med en man som inte tyckte om solar... Hon har HIV också, och är ensamstående mamma till tre barn. Vi fick bara möta hennes dotter, lilla Pia Mucchiano (döpt efter vår danslärare!). Åh vad jag saknar henne! Pia frågade Mourene: Är hon sjuk? Och Mourene förstod direkt vilken sjukdom Pia syftade på. Mourene svarade: No. Du sa ju att jag inte skulle bröstmjölka henne och jag har testat henne på tre olika kliniker men hon är 100% frisk.
Pia har ju på något sätt liksom förändrat lilla Pias liv. Lilla Pia är frisk, tack vare stora Pia. Det var en sådan solskenshistoria så vi började gråta stora Pia och jag. För det lärde jag mig i Kenya. Att blodkropparna från viruset överförs inte förrän efter att barnet är utanför kroppen. Så man kan ha HIV som mamma utan att barnet får sjukdomen. Slipper barnet bröstmjölk det första året så är det friskt sen. Helt otroligt ju. Att en sådan liten liten kunskap kan göra så himla himla mycket. Så mycket kärlek hela tiden så hjärtat svämmar över.
Lilla favvotjejen Pia Mucchiano.
Vi vill såklart även försöka hjälpa Mourene på något vis. Hon har en kvinnogrupp som gör smycken, så vi kom på den briljanta iden att vara återförsäljare i Sverige. Så nu har en liten facebook-shop öppnat och vi har redan sålt som smör i solsken. Ett armband kostar cirka 50 kronor... Det har väl alla råd med? I Kenya är det en månadshyra...
Nu har jag inte tid med mer bloggande eller facebookande om Kenya. Nu måste jag göra läxor och dona med projektarbete... Som är om KENYA. ♥ Haha, herregud, snacka om att vara uppslukad.
//Jk
Hej Sverige. Det känns som att jag har landat nu. Förstår liiite av det som har pågått i alla fall. Kenya kändes ju lite som en overklig dröm. Som Lena sa: man fick nypa sig lite i armen ibland. Ändå känner man sig lite kluven på något vis. Om huruvida verkligheten och drömmen egentligen befinner sig menar jag. Helt ärligt så kändes Kenya mer som verklighet, och Sverige mer som landet där man går i dvala i. Som att man har byggt opp en låtsasvärld och inte bryr sig om de riktiga problemen. Men inte vet jag, det var bara en känsla jag fick där nere.
Redan i lördags började jag prata om att resa igen. Man vill tillbaka. Känner mig otacksam men orkar inte bry mig. Världen utanför är så mycket mer spännande och varm. Jag är så matt i kroppen så jag inte orkar något förutom att kolla på bilderna. Bilder. Bilden. Bild. Trött, matt och yr. Allt verkar så mycket bättre i sol-landet när man mår lite dåligt också. Men det finns ju något positivt med eländet i alla fall. Och det är ju att man är i samma land som Jägarn, Mammuten och Topp. Jägarn som jag älskar så mycket, han hade fyllt kylskåpet till bredden inför min hemkomst. När jag nu går ut och skall hämta nyponsoppa så får jag frossa, men ändå börjar jag le för jag känner mig så omtyckt av Jägarn. Mammuten kunde inte sluta krama mig i lördags eller söndags. Jag var hennes lilla tuss som hon kramade och la nära hjärtat. Toppen då. Hon bara fortsätter vara min superstjärna. Och jag ba tänker att Sverige: Hej!! Jag gillar ju dig så mycket för här bor min familj.
//Jk
De vackra molnen som skulle skydda oss ifall vi föll.
Kibera. Blev eskorterade av tungt beväpnade poliser. Här visade vår vän Mourene omkring oss. Hon kunde varenda "väg" som verkade så slingrig för oss.
Hade med mig såpbubblor för barnen. Ett av mina lyckligaste ögonblick. De må kanske inte äga någon världslig sak. Men dessa bubblor var ägnade dem, det var drömmar som flög opp som de jagade efter.
Vi åkte till WMCA. Fn-magnaters lyxhus låg på ena sidan vägen, medan slummen var på andra sidan.
Sakale Za dansade med oss. Vi lärde oss Miches koreografi och vi lärde dem vår London-koreografi. Dansgolvet var av trä och det var en jättemysig lokal. Bästa dansupplevelsen någonsin tror jag.
Mathare. Den mörkaste slummen. Allt var dödssvart och lite läskigt. Förutom barnens leenden.
Vi räddade Kamou och tre andra barn från Mathare och gav dem en framtid på bilden under.
New Life Home. Här lämnade vi fyra barn som var så undernärda och eländiga så de höll på att mista livet. Nu kanske de får nya kompisar som de kan bada i pool med till exempel.
Den 6 timmar långa färden från Nairobi till Masai Mara Basecamp påbörjades. Kossorna var inte direkt övergödda.
Tog kort genom bilfönstret. Masai-kvinnorna bar otroligt vackra kläder.
En fågelskådares dröm.
När vi väl var framme vid Basecampet så blev det genast safari i minibussar.
Hur många lejonbebisar fanns det inte? Åh!
Jag var så pigg och otroligt vaken vid varje safari-tur. Geparden därmot såg lite trött ut. Han tyckte förmodligen inte att vi var lika intressanta som vi tyckte att han var.
Bufflarna såg så skojiga ut. En skreva oss och vi dog av garv.
Aporna som sprang omkring överallt. Kan inte undgå att se en viss likhet mellan apan och min pojkvän. De sitter utanför ett lyx-hotell-tält som vi bodde i och snackar skit med varandra. Gullisar.
Flodhästarna hade släktmiddag.
Det var inte bara djuren som var magiska och övernaturligt vackra.
Sen lämnade vi Masai Mara och även Nairobi för Mombasa. En kuststad där vi skulle tillbringa några dagar med att vila opp oss i solen bredvid Indiska Oceanen. Jag sitter utanför myggnätet klockan 1 på natten och äter avokado. Jag var lycklig men det syns inte på bilden.
Sanden var vit och håret blåste okontrollerbart. Her hair of floating sky is shimmering, glimmering. Julia. Julia. Ocean child I am.
Jag älskar havet. Ska alltid bo bredvid ett hav.
Cristian hittade ett hjärta i havet.
Han gillade mest att bada i skuggan av poolen.
Det var bara så himla vackert så jag tog kort på allting.
Snorkling. Maja låg i som en av fiskarna i vattnet. Sjöjungfru-fina Maja.
Det var solhälsning och träning på morgonen. Det var bara rektorn, Pia, Cristian och jag som dök opp.
Julia plockade snäckor. Skönheten i de små färgglada fina.
Casanova på stranden.
LYCKLIG.
Ska behålla lyckan och förtränga saknaden. The time of my life har jag haft. Oförglömligt. Kylan är närapå outhärdlig i Sverige, men den kommer snart att förbytas mot värme och vår. Ska leva på minnena tills dess.
<3
//JK
Idag är det dags för avfärd. Lämna detta ställe för ett snöigt Sverige känns väl sådär. Som att äta grönsaker när man kan få efterrätten. Denna resa har verkligen öppnat mina ögon för världen. I Sverige skall jag bara tillbringa närmsta framtiden så jag hinner ta studenten. Sedan vill jag ut och lära mig saker (ironiskt, jag vet). Språk. Kulturer. Historia. Människor. Så mycket finns att upptäcka, jag har alltid trott att Sverige räcker, men nu har jag insett att länder (eller jag menar nog världsdelar) skiljer sig så otroligt mycket från varandra och är väldigt intressanta. Har fått så många kompisar här som jag skulle vilja fortsätta lära känna, bland annat min afrikanska dansande drottning, finaste Mourene och skojigaste Miche. Men efter studenten så blir det äventyr av något slag. Kanske inte direkt Kenya, men något fransktalande land.
Här ligger jag på stranden till Indiska Oceanen. Vi flög ju till Mombasa i fyra dagar, därav den obefintliga uppdateringen av bloggen. Skall skriva ifatt allt när jag landat och sovit ifatt i Sverige. Saknar hemgjord köttfärssås och semlor så det är väl det absolut första som händer när jag landar. Mat, mat, mat. Bävar inför flygmaten, och även flygresan. Men det går nog bra. Nästa gång vi hörs är jag hemma. Ciao!
//Jk
Fortsättning på föregående inlägg...
Efter att vi hade besökt barnfängelset så åkte vi till Mathare igen. Jag har ju berättat om barnhemmet där och sen om våra New Life Home-planer. Barnen på barnhemmet i Mathare är undernärda och magra. En 2-åring har ingen rumpa och benen är lika smala som tre av mina fingrar ihop. Mamman som tar hand om alla sisådär 80 barn har varit lite svår, det verkade inte som att hon ville ge ifrån sig några av de minsta barnen. Förmodligen för att hon får pengar/sponsras av rika människor utifrån hur dåligt skick det är i. Men rektorn och Pia gick ned med Mitche i slummen, det är en risk att gå där och eftersom att vi inte hade några vakter med oss fick vi "gömma" oss i minibussen. Efter en lång stund kom äntligen lärarna med fyra barn till oss. Bland annat 2-åringen. Sen ett syskonpar, och så Kamou som är 4 år. Helt plötsligt hade vi räddat 4 barn utan att de ens vet om det ännu... Vilken skolresa!
Vi åkte sedan den timmeslånga färden från slummen till New Life Home och på resan hann det hända mycket. Vi gav lite godis till de stora barnen och de fick även vatten. Kamou satt med stora ögon och iakttog den nya världen medan barnet som Klara satt och höll i inte kunde tillgodogöra sig varken vattnet eller godisen. Så där satt Klara och fick spya och kiss på sig. Hihi. Men barnet såg ut att må väl i alla fall. Hon hade förmodligen inte fått så mycket mat innan. Alla blev småkära i bebisarna och sen kom vi fram till NLH. NLH är ett barnhem som inriktar sig på adoptioner och nästan alla små barn där kan räkna med en fin framtid. Och detta hade vi väl inte räknat med? Det är ju helt otroligt faktiskt. Barnen som annars inte har någon framtid i slummen har fått ett nytt liv. På riktigt alltså... Det var tusen tårar och massa sentimentalt snack igår och vi var helt omtumlade när vi fick hjälpa sjuksköterskorna på det nya barnhemmet att tvätta och klä på Kamou och de tre andra. Sjukaste saken någonsin. Största händelsen i våra liv också.
//Jk
Vi kom in genom en ingång med Timon och Pumba målade på väggarna. Vad vi kunde förvänta oss det visste vi inte. Föreståndarna kallar det barnhem men stängsel och galler tyder på något annat. På detta barnfängelse lämnas barn som tillfångatagits av polisen. Vi kom in och barnen var sorgsna. De första ledsna barnen i detta land var på Childrens Remand Home. De satt inlåsta i ett "klassrum" och hade lektion, vår chaffis sa att det var arrangerat, men det vet ju egentligen vi ingenting om. Vi var bara glada att vi fick komma in och försöka göra någon nytta. Vi hade köpt 97 stycken Coca-cola, en kartong godis, hundra bananer och tandkräm och tandborste. Vi skulle dessutom ha en dansföreställning med Zakale. En kille med autism var stundvis galen och sprang omkring, några barn rotade igenom Pias väska i jakt efter mat, alla leenden saknades. 10 kilos hjärta. Inte trodde jag att ett brustet hjärta kunde väga så mycket...
Vad är det för någon jävla värld vi lever i? Oh fyfan oh fyfan oh fyfan oh fyfan. Oskyldiga barn som är bakom lås och bom bara för att de gått ensamma efter mörkrets inbrott. En annan för att hennes mamma hade dött och pappan lämnat henne där. En annan för att den väntat på bussen som aldrig kom. Tjejen som morbrorn lagt handen på och som saknade toppen på huvudet, typ brännskada. Åh, och så mamman som lämnat barnet för att vara där under valet. De agade ungen med autism. Och som vanligt besöker vi bara dessa mardrömsliknande ställen med vetskapen om att vi alltid kan åka därifrån, hem till säkerheten, medan barnen är fast i helvetet tills ett under sker...
Jag grät inte när vi var i slummen Mathare för en vecka sedan. Men jag grät idag. Inför barnen stod jag med solglasögonen på och försökte behålla masken. Till råga på allt så skulle vi ju ha en föreställning. Oh fyfan jävla helvetes skit. Jag ville inte dansa. Det var fan det sista jag ville göra. Jag ville bara dö på fläcken och dra därifrån och glömma allt. Men såklart. Ngoma ballar inte. Mina raringar övertalade mig. Jag var så rädd och ledsen. Vi hann bara halvvägs så var livet rosenrött och så skimrande. Barnen började le mitt i Beyonce, de skrattade åt Shakira och vi var deras hjältar för dagen. Åh. Till slut stod de på betonggolvet tillsammans med oss och dansade och återigen påminns man av dansens underverk. Jag älskar dans så himla himla mycket. För det gör mig, och dessa barn då, så lyckliga. Även att våra världar skiljer sig så markant så kan vi alltid mötas där i rytmerna och då förstår vi varandra för det är glädjen som talar sitt egna språk. Det var en enorm vändning dagen tog då barnen som var sorgsna började le. Dans dans dans...
//Jk
Vi åkte på safari i soluppgången.
15 lejon var på väg för att hämta mat. Lejonhanen kollade på.
Mitt favoritdjur.
//Jk
Har dansat med Zakale Za idag. Professionella dansare härifrån. De var så himla skickliga. Sen åt vi på Java och blev irriterade på servicen. Har varit så himla varmt idag. Inte för att man ska klaga. Skulle inte byta ut detta mot något. <3
Nu ska jag duscha, och göra Kristina en tjänst. Har tvättat håret med showergel i en vecka hehe, idag lyxar vi till det med både shampoo och balsam. Nice hehe. Är galet trött och har en påtaglig huvudvärk. Imorgon ska vi dansa på barnfängelse, åka på marknad och ha fest för alla våra samarbetspartners.
God natt gullisar.
//Jk
Det tog sex timmar att ta sig från Nairobi till Masai Mara Basecamp. Jag ska försöka jämföra vägarna med något... föreställ er att ni sitter på en häst som har blivit stucken av ungefär tvåtusen arga bin och galopperar i 80 kilometer i timmen. Ungefär så var det. I sex timmar. Inte för att jag led, jag tyckte faktiskt att det var en riktigt rolig upplevelse. Har säkert fått en smärre whiplash men det är sånt man får ta!
Självfallet sov vi första timmen, när vi sen vaknade var vi på ett högt berg och såg ned över en sjukt grönskande dal. Vi tog en sträcka-på-benen-paus på ett ställe där vi kunde blicka ut över fläcken där de hittade Lucy, första människan. Det känns som att komma tillbaka till sina rötter på så många vis. Vid ungefär fyra timmar så såg vi första zebran, gnun och giraffen. I bilen lät det som Top Model. Skrikande hysteriska tjejer och en Cristian med största leendet. Vid fem timmars resa så började det bli slätmark och det såg lite ut som en öken, fast att den hade vita små blommor. Frida och jag tog första kissen i naturen. Så somrigt. Vi åkte en timme till och kom fram till en skog som Barack Obama med familj hade sått. Vi skulle bo på samma ställe de gjorde när de var här. Masai Mara Basecamp, googla det gärna. Stället är sånt man bara drömmer om. Dusch utomhus, apor i träden, 300 sorters fåglar som alla kvittrar samtidigt, rum i form av stora lyx-tält, tre rätters-middag (frukost, lunch, middag var samtliga tre rätters), savannen några meter ifrån campet, masajer som vaktade oss och ledde oss från restaurang, tält och brasan när mörkret infallit. Utanför rektor Normans tält stod en buffalo-hjord när han vaknade. En gång hade ett lejon jagat ett litet djur över hela campet. För vår del så var det lugnt, vi chillade bara med ett par apor och babianer.
Tidigt igår kom masajerna och väckte oss för lite safari i soluppgången. Såg antiloper, gnuer, örnar, gaseller och åkte genom en buffelhjord på sisådär 150 stycken, stötte på en elefanthjord och 15 stycken jagande lejon. Såg även flodhästar och geparder och det fjärde djuret i The Big Five: noshörning. Efter mycket letande såg vi äntligen tre noshörningar. Det bästa med vår guide var att han alltid tilltalade djuren som Lejonkungen, Dumbo, Pumba, världens snabbaste djur och så vidare. När vi åkte första turen då vi såg geparderna så stod även 25 stycken andra safaribilar runt omkring. Då kändes det ganska turistigt. Sen på eftermiddagen drog vi verkligen ut på savannen och åkte runt i gräset och hade aldrig känt samma lycka innan. Frihet. Och den där friheten känner alla lyckliga djuren varje dag. Hakuna matata!
Igår eftermiddag besökte vi även en masajby. Mycket intressant, även om vi blev lite äcklade. Grejen är den att kulturskillnaderna är alldeles för stora för oss att hantera. Vi tycker inte att det är okej med ojämställdhet, polygami eller omskärning. Vi fick stå där i hettan, med flugor svärmandes kring oss, hönsen och kossorna och lyssna på deras snack om omskärning på små tjejer och killar. Ingrepp utförda av en skrynklig enögd gubbe. Det var bara vulgärt och äckligt, vi mådde illa. Sen skulle vi till råga på allt gå in i deras små hyddor med kobajs som väggar. Då fick jag klaustrofobi på riktigt för där fanns inga fönster och det var rökigt och kolsvart. Det kanske låter som att jag dömer alldels för hårt, men det var svårt att ha sympati med dem. Ändock väldigt coolt att besöka en stad och känna som att man åkte tillbaka 100 år i tiden.
På kvällen fick vi god mat och avslutade dagen framför lägerelden med masajerna. Idag fick vi rundtur på campen av masajen Manfred (otippat namn på en masaj?), många växter och träd använder de som naturläkemedel och campen är belönade som det bästa eco-campet. Sen åkte vi hem, solbrända och lyckliga. Lika hemsk resa hem. Vår guide åkte genom ett vattendrag med krokodiler i och låtsades fastna där. That was so funny. Hehe. Vi blev livrädda först men sen insåg jag att han bara drev och då började alla asgarva.
Nu hemma i Nairobi på San and Davys Guesthouse. Har fått god kvällsmat av kocken Moses. Lite kenyansk mat. Magarna börjar krångla på några av oss, feber, halsont och vattenbrist har vi också drabbats av. Vi fortsätter medicinera och dansa för imorgon väntar en helt ny dag med dans, föreläsning och andra äventyr. Lever vi eller har vi dött och hamnat i himlen hörrni?
//Jk
Klockan är halv sju, halv fem i Sverige. Vi skall äta underbart god frukost nu, sen drar vi iväg på safari. Hoppas på att få se The Big Five. Två dagar är vi borta på savannen och bor i lyx-tält och hör lejon ryta utanför, vi är vaktade av masajer.
Nu måste jag packa det sista! Ciao! Lämnar datorn här, för den får inte plats i väskan...
//Jk
Såklart att den 10:e skulle vara underbar. I Sverige är det ju mormors födelsedag, och jag missar den. Men har firat den här i Kenya med att ringa till henne, och haft en helt underbar dag till hennes ära. Jag vet knappt hur jag skall kunna förklara för någon som inte varit med om den. Dagen alltså. Underbara liv jag lever. Först värmde vi opp med en masai-marknad. Jag är verkligen proffs på att pruta. Köpte en ring för 5 kronor och ett halsband plus ett armband för 30 kronor. Och två nödvändiga köksslevar för 50 kronor, har verkligen önskat mig träslevar länge nu (husmodern i mig alltså...). Sen åt vi underbart billig lunch, kycklingpaj med färskpressad passionfruktsjos. All frukt är kenyansk och mognar på träden vi går förbi. Vi skulle kunna leva på att gå runt i staden och bara plocka nävarna fulla, så skulle vi bli mätta.
Efter lunchen åkte vi till Jujja, ett ganska okänt område för hjälporganisationer. Så vi tänkte att vi kunde hjälpa till, även att vi inte är någon hjälporg. Vi besökte en dansskola med barn från 5 år till 14 år. När vi kom till skolan så var det bänkar uppställda och första raden var reserverad för oss. Knappt hann vi sätta oss innan trummorna började göra musik och barnen började en dansföreställning som varade en hel timme. Aldrig har jag varit med om något varmare, eller häftigare för den delen. Solen har stekt hela dagen verkligen. Hehe, och vi vet att det i Sverige är snöigt och jävligt, så vi skålade för snö i Sverige förut, överlyckliga över att vi slipper den där kylan på ett bra tag. Hehe. Vi satt och hade så himla kul där på de trånga bänkraderna och märkte inte hur länge föreställningen höll på. De var så begåvade, och hade bara dansat/tränat i 4 månader. För oss skulle det vara en omöjlighet att kunna hoppa omkring och dansa sådär i den värmen en hel timme! Efteråt sprang de fram mot oss och slet opp oss på golvet för att dansa med dem. Alltså, det var fucking helt unbelivieble. Den bästa dansaren, som dansade som Shakira, slet opp mig och lärde mig afrikansk höftrullning. Jag kunde inte sluta le. Sen fick vi lära dem lite moves. Sen var vi alla trötta och tänkte avsluta workshopen. Då flockades barnen omkring mig och jag kan inte beskriva glädjen som de gav mig. Dessa barn är de vackraste människor jag mött i min dag. De lyser, de har sån stolt kroppshållning och så vackra drag och är helt underbara. Vi har varit rätt så bittra över deras uppenbara skönhet och känt oss ganska fula i jämförelse. Men dessa barn, åh, de som vi tycker är så vackra, de tyckte att vi var vackra. De tyckte att min vita hud var vacker och att mitt blonda hår var vackert. De sprang omkring mig och sa mitt namn och jag kände mig som en riktig Disneyprinsessa. De afrikanska drottningarna. ♥ Blir bara mer och mer förälskad i detta land ju fler dagar som går. Önskar att detta kunde hända varje dag, att vi fick dansa med de afrikanska drottningarna. Men imorgon väntar safari istället. (Inte fy skam det heller heheheh). Det kanske inte finns uppkoppling på savannen och vi stannar där i två dagar, men ska försöka höra av mig i alla fall.
De afrikanska drottningarna som förtjänar guld och gröna skogar kanske inte har det så lätt som vi skulle vilja, många av barnen på denna skola har kommit i kontakt med prostitution, våld och överfall. Fast idag hoppas vi att vi ingjöt lite hopp i dem, många av dem skulle kunna jobba profesionellt som dansare/danslärare. Vill hjälpa, vill hjälpa, vill hjälpa. Även om det bara är något så litet som det var idag, att få dem att drömma och hoppas. Och ge dem lite presenter från er i Sverige, kläder och fotbollar. Så mycket kärlek så det inte ryms i hjärtat. Hoppas din dag var fin också mormor, med fina släkten. Saknar er alla. Men inte snön.
//Jk
Mamma säger att: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Idag kom det fram en man till oss och frågade om vi kunde köpa "sweets" till barnen som stod omkring honom. Vi befann oss i den hemska slummen Mathare och alla barnen var utmärglade. Vi trodde att mannen var barnens pappa så vi samlade ihop lite pengar för att köpa bananer. Vår vän Micke skötte saken medan vi gick vidare. Sen kom Micke tillbaka. Med pengarna! Han sa att denna man, som vi trodde gott om, skulle ge bananer till barnen för att utnyttja dem. Med andra ord så var vi livsfarligt nära att bli medskyldiga till prostitution... Vi alla tappade hakan i sanden. Besvikelsen. Tröttheten. Det här tog priset av det hemskaste. Vår goda intention blev ful, äcklig och stred mot allt som denna resa handlar om. Mänskliga rättigheter osv. Just i denna sekund kändes vår hjälp så himla fel och att vi inte riktigt kan hantera deras värld och hur skall vi egentligen kunna gör skillnad här nere och hjälpa?
I denna mörka, svarta, fattiga slum hade vi även besökt en kvinna som skötte om flera hundra barn från spädbarn till 17-års åldern. De låg tre om tre stycken 16-17-åriga flickor i 80-sängar. En liten bebis var så liten så vi tror inte att han kommer överleva länge alls. Enligt statistiken så överlever inte ens 30% av de allra minsta barnen. När vi var där så var vi glada för vi smittades av barnen som sprang runt och klängde och ville kramas. När vi väl åkte därifrån och ridån kunde gå ned var våra hjärtan tunga och tårarna var nästan på allas kinder. Hopplösheten.
Sen tog vi en paus på en kinesisk/italiensk restaurang och tvättade bort all sand och smuts. Näst på schemat stod New Life Home som är ett barnhem där man kan adoptera. På NLH finns enbart föräldralösa barn som kanske lämnats utanför porten, hittats på någon gata eller blivit lämnat på ett sjukhus. Det var härifrån Noemi adopterades av vår danslärare Pia. Det brukar bo 55 barn där men just idag när vi kom så bodde endast 31 barn. Kan ni också koppla ihop ett plus ett? Åh. Det här var ett av de mest känslofyllda stunderna för mig, då, när vi insåg att ett barnhem där barnen kan bli adopterade och älskade och få en ny start i livet hade för några barn och när ett annat barnhem hade för många barn och där barnen inte hade någon som helst framtid kunde bli räddningen för varandra... Det svarta i våra hjärtan hade nu möjlighet att försvinna snabbare än vad vi hade hoppats på och bli ljust i och med att vi kanske kan ge en ljus framtid åt dessa övergivna barn i barnhemmet i slummen. Vi kanske kan rädda fyra liv. (!) Innebörden i det hela är så svårt att greppa. Vi inser att ett människoliv inte är lika mycket värt här i Kenya som det är i Sverige - men att faktiskt kunna göra något såhär stort, som vi inte ens hade kunnat drömma om, det är helt overwhelming. Det är några papper som skall fixas, och dessa papper går förmodligen att hitta/ordna/rädda liven med. Vi håller tummarna.
Så kanske att vi gör nytta i alla fall. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något. Man kanske inte kan hjälpa alla genom att ge någon pengar till mat eller liknande. Helst skulle man ju vilja ge en hundralapp till varannan människa man ser, men nu har vi lärt oss att det kanske inte alltid är det bästa... Fast vi lärde oss en sak och det är att man kan hjälpa på många andra sätt. Stort som litet. Med fantasi och rena hjärtan.
Inte som en vanlig dag i Sverige precis.
Nu är klockan kvart över ett och jag skall börja skriva dagbok.
Pendo Amani
//Jk
Svenska skolan igår gjorde oss alla gröna av avund. Varför lät inte våra föräldrar oss gå i skolan i Kenya ett år för? Det fanns palmer, efter skolan kunde de bada i poolen, spela badminton, shoppa i Nairobi och något som vi också kunde: klappa sköldpaddor. Vårt första exotiska djur. Solen stod i zenit, som varje dag här, och då blev jag brunast av alla i vår tävling. Snart liknar jag Cristian. Vi var gröna, bruna och glada och mätta. På skolan hade vi ätit pizza. Åh.
//Jk
Okej. Det var inte meningen att bli ett blogginlägg med bara mig. Men det funkar inte att ladda opp bilder så bra, märkte jag. Hann bara vänta på att en bild skulle bli uppladdad och det var denna. Det här var anländningsdagen tror jag. Jet-lagad och glad på restaurang efter flygplansmat i ett dygn. Nu ska vi ut och äta på restaurang. Mer text och kanske en till bild kommer senare ikväll. Även denna dag har varit magisk. Mest mörk. Fast kanske kanske kanske att den blir ljus ändå... Vi kanske kan rädda fyra spädbarn från slummen... Återkommer efter lite mat i magen! Hakuna Matata!
//Jk
