Så vi åkte till stan igår, San Davys ligger tio min utanför stan men pga trafiken tar det nästan en timme att åka från guest houset in till stadskärnan. När ärendena var gjorda; köpa bussbiljett till Kisumu, Viktoriasjön, och handla mat (maten ligger på samma pris som i Sverige, alltså tycker vi att det är jättedyrt när vi vant oss vid Tanzanias billiga valuta) innan vi åkte hem. Jag hade fixat kenyanskt telefonnummer också så jag chansade att ringa till min svenska vän Anna som bott i Nairobi i sex månader och det gick hur smidigt som helst, helt plötsligt satt hon bredvid mig i taxin. Tillbringade em med henne och pratade om allt. Det var supernice att få träffa en riktig vän, hon är så himla ball den där kvinnan. Blev blixtförälskad och direkt efter studenten flyttade hon ned till AFreaka. Berättade spännande historier som jag till viss del kan känna igen mig i efter bara en månad här nere. Sen gick Anna och min kenyanska vän Mourrene blev mitt sällskap. Hon förtjänar ett helt inlägg för sig själv (det kommer) men vi pratade om allt som hänt sedan vi träffades förra året och började planera ytterligare saker för framtiden. Så inspirerande, fick värsta energikicken av min afrikanska drottning. På kvällen fann vi en film, något som varit bristvara, och såg på The Butler som handlar om segregation och apartheid i USA. Jag började såklart gråta, är det något jag hatar mer än spindlar och rapar så är det rasism. Somnade i alla fall någorlunda lättad, i slutet blev Barak Obama president.
Så vi åkte till stan igår, San Davys ligger tio min utanför stan men pga trafiken tar det nästan en timme att åka från guest houset in till stadskärnan. När ärendena var gjorda; köpa bussbiljett till Kisumu, Viktoriasjön, och handla mat (maten ligger på samma pris som i Sverige, alltså tycker vi att det är jättedyrt när vi vant oss vid Tanzanias billiga valuta) innan vi åkte hem. Jag hade fixat kenyanskt telefonnummer också så jag chansade att ringa till min svenska vän Anna som bott i Nairobi i sex månader och det gick hur smidigt som helst, helt plötsligt satt hon bredvid mig i taxin. Tillbringade em med henne och pratade om allt. Det var supernice att få träffa en riktig vän, hon är så himla ball den där kvinnan. Blev blixtförälskad och direkt efter studenten flyttade hon ned till AFreaka. Berättade spännande historier som jag till viss del kan känna igen mig i efter bara en månad här nere. Sen gick Anna och min kenyanska vän Mourrene blev mitt sällskap. Hon förtjänar ett helt inlägg för sig själv (det kommer) men vi pratade om allt som hänt sedan vi träffades förra året och började planera ytterligare saker för framtiden. Så inspirerande, fick värsta energikicken av min afrikanska drottning. På kvällen fann vi en film, något som varit bristvara, och såg på The Butler som handlar om segregation och apartheid i USA. Jag började såklart gråta, är det något jag hatar mer än spindlar och rapar så är det rasism. Somnade i alla fall någorlunda lättad, i slutet blev Barak Obama president.
Herregud vilken dag! Jag är trött så jag stupar. Resan från Moshi, Tanzania, till Nairobi, Kenya, tog över tolv timmar med buss i regnkaos. Jag känner febern krypa sig på och kalla Nairobi gör nog inte saken bättre. Fryser alltid i Nairobi så har laddat opp med bra kläder men fryser ändå, det ligger nog precis under 20 grader. Det som gjorde den långa resan värd var att jag fick gå över gränsen. Så jag firade med lite dans där, firade att jag även kommit tillbaka till Kenya nästan exakt ett år efter förra resan, att jag slipper mer krångel med jobbiga tanzanier och en till grej som jag tänkt på hela dagen; älskade mormors födelsedag. Har försökt ringa henne hela dagen men mobilen har inte funkat och jag blir så ledsen, ibland är det här spartanska mer än vad man orkar... Jag vill kunna ringa min mormor på hennes dag, men jag välsignar ändå Internet som funkar för en gångs skull, då får hon ett meddelande här. Grattis på födelsedagen mormor Mai! Saknar dig så himla mycket, när jag kommer hem blir det saft och korsord och massa kramar!
Nu har vi landat på San Davys, där jag bodde förra resan. Trivs som fisken och här stannar vi i två nätter innan vi åker till Kisumu, Viktoriasjön, för praktik och volontärande. Jag hoppas jag är frisk till onsdag verkligen, för den resan lär också bli ett jobbigt äventyr. Fem veckor har i alla fall gått och nu är det bara fem kvar, och vi ska göra det bästa av den korta tiden. Tiden lär springa iväg så det gäller att leva i nuet. Stor kram på er alla. Jag saknar er.
Vaknade av skönsång av Klara och Linnea. Själv hade jag fyllt hela mitt rum med färgglada ballonger och pyntat händerna med tatueringar. En delfin för möjligheter, som Frida och jag säger. Min dag, och jag har fått möjligheten att fira i vackraste Tanzania. Fick ett rosa fint kort av min tanzanska pappa Mr Swai, han gav mig en kram, och kallade mig sin dotter, men han luktar som en morfar. Han är fantastisk! Sen drog vi till Kilimanjaro med ett gäng. Det går ju inte bestiga berget på en dag, det tar en vecka, men vi åkte och gick så långt som möjligt. Väl där hade Mr Swai ordnat med överraskningar till mig! Först en jättegod tårta sen sjöng Douglas för mig, eller han rappade. Det var såå fab. Fick ett halsband med två hjärtan av en kille jag endast presenterat mig för, haha. Sen åkte vi till vårt stammisställe och jag beställde in en mangobanansmoothie. Bästa som finns! Vädret gjorde sitt bästa för att göra mig lycklig. Det började åska och regna, så på kvällen chillade vi på gården med ett glas vin och lite vindruvor. Det var väldigt fint. Hade en fin dag igår och nu är jag alltså 20 år, gammal som gatan.
Idag valde jag att stanna på hostelet medan de andra åkte och badade i en pool. Varför kan man verkligen undra? Blev en riktig deppardag. Låg och tyckte synd om mig själv, jag är ju så värdelös och tjock! Samt att jag saknar allt och alla. Fika med mamma på Lilla Blå, bus med Eve, pappsen o stora vita huset, stjärnan med Teddy... Depp, depp, depp. Fick en rejäl släng av hemlängtan och ensamhet, och då kommer även "värdelöshetskänslan" som ett brev på posten. Suck, när ska jag bli stor nog för att slippa det? När tjejerna kom tillbaka från badet blev det något bättre, fick iaf annat att tänka på. Handlade vatten, en liten flaska för 600. Haha, kommer tycka allt är superbilligt när jag är tillbaka i Sverige igen! Sedan blev det ett stort lass med ris och bönor. I detta land är tyvärr maten billigare än godiset, så jag har säkert gått opp ganska mycket i vikt, ni kommer inte känna igen mig. Sedan blev Linnea brutalt sjuk. Allt ville ut åt alla håll. Spenderat några timmar på tanzanskt sjukhus. Det var en upplevelse! Pappa Mr Swai skjutsade oss, kramade oss och översatte. Linnea har troligen blivit förgiftad av poolvattnet. Så det kanske var lite bra att jag inte hängde med trots allt, men nästa gång ska det inte vara pga av denna dags anledning! På schemat ströks det vi skulle göra, imorgon ska vi få Linnea på bästa hälsan och humöret! Ta hand om er alla kära!
Sen hände en till incident alldeles nyss. Försökte att inte skrika alltför mycket. Vi har ju just anlänt till Moshi, vi muzungus "vitingar" syns ganska väl ändå och blir utpekade och kyssta på handen så vi försöker att inte göra väsen av oss... Det sprack ju när jag fann en Kackerlacka i duschen och, för andra gången denna resa, springer helt naken vilt fäktandes, skrikandes och panikslaget andandes. Ut i mörket med hjärtat i halsgropen. Linnea pratar i telefonen, men som den superkvinna hon är tar hon närmsta sko och brutalt slaktar odjuret. Förra gången hon räddade oss satt hon på toa och vi skrek som aldrig förr, föreställ er TopModel-tjejerna, men hon fullgjorde sin plikt även då, älskade räddaren, hon gör allt för oss.
Ninakupenda JK
(Inlägg via sms som anlände till Valdemarsvik 14 januari kl 23)
Hej från Morogoro. (Detta inlägg skickas som sms till mor, som får uppdatera min blogg ifrån Sverige då Internetuppkoppling här på landsbygden är obefintlig.)
Igår checkade vi ut från YMCA och satte oss i en fin buss på väg till nästa destination: vår systerskola Bigwa. Det tog mer än fem timmar i uthärdlig men smärtsam värme och otrolig vätskebrist. Ofräscha men med glatt humör mottogs vi med sång och blommor här på Bigwa, som ligger i Morogoro vid foten av ett berg som är högre än molnen. Det är vackert så man ryser och gråter av lycka av att få vistas här. Allt är så himla grönt, blått och färgglatt. Vi fick äntligen smaka på afrikansk mat igen, har varit bortskämd med Chris ett tag, men nu var det på riktigt och så jävla gott så jag kommer nog komma hem som en ballong. Värt. Pratstund med eleverna här som är supertrevliga och ihärdiga när det gäller att vi ska lära oss swahili. Bara bra, språket är ofta ett hinder så alla nya ord gör att vi kan förstå dem mer och kan skämta som de älskar att göra. Efter den långa resan var alla trötta så la oss runt tio, jag skulle bara duscha bort lite svett och sand först. Gjorde det. Men mitt i duschen vrålar jag och slänger mig ut helt naken och då skrattandes. Det var en fin färgglad groda i duschen. När jag var ute och omsvept i handduken möts jag av kackelackor, ödlor och myggor. Höll på att dö av garv. Haha, såna här äventyr utsätts man för ständigt här i Afrika. Idag sover vi med några skorpijoner i rummet, men vi måste ju alltid ha myggnät så det är nog ingen fara för någon sängkompis (förutom löss).
Fick superfint sms av kusin Kristina alldeles lagom till dagens äventyr. Vi skulle ta oss till stan för att checka runt lite. Jag utan solkräm för jag bränner mig ju inte här. Shoppade kangas, vatten och mango. Gick runt i kanske tre timmar innan vi satte oss i den mest vilda bussfärd någonsin. Det är konstigt att man fortfarande lever! Haha. Skulle vilja ha skrivit ned alla sköna kommentarer som sades. Men för någon var det första gången ögonen attackerades av en flod av svett. Och jag trodde nog att jag skulle klämmas ihop och bli två meter lång och se ut som en spaghetti. Men vi klarade oss, ännu en gång, hallejulia!
Nu på kvällen har vi bara chillat, ätit (hörde grisarna skrika imorse, till kvällsmat blev det fläskköttfärssås) lärt oss swahili och beskådat den helt sjuka scenen av växter, stjärnor och berg. Det är nog vackraste stället på jorden, Tanzania. Afrika känns även denna gång som mitt andra hem.
Nu ska jag sova. Klockan är tio här, två timmars skillnad. Huvudet är sönderbränt och armarna röda. Jag kan visst bränna mig. Men det är inte alls farligt. Imorgon är jag brun och det är superfint till mina gröna ögon och röda läppar. Kan man känna sig, eller i alla fall få en illusion om att man inte är så äcklig som man faktiskt är. Imorgon opp vid kl fem för att kolla på när Hero Rats tränar. Kommer nog bli asballt! Nu tackar jag för mig, lycklig, mätt och galet förälskad i Tanzania.
Dis is wat we call: aFreakan adventure. Lusbitna, svettiga, sandiga och salta åkte vi till Zanzibars hamn för att hoppa på färjan till Dar es Salaam. Den visade sig vara fullsatt hela dagen. Imorgon börjar skolan och visst att alla här alltid kommer försent, men vi är punktliga svenskar, så vi tog nödlösning och hoppade på ett flyg istället. Jag bröt ihop pga tidigare erfarenheter av afrikanskt inrikesflyg. Men efter en Portsman och vatten i nacken var jag redo. Då visade det sig att Klaras bankkort fastnat i atm, fick spärra och det var kaos. Sen fick Linnea astmaattack i den obefintliga luften och jag fick panik så man inte kunde göra annat än skratta. Inte nog med det. Flyga i Afrika är vilt, det kan verkligen med all rätt kallas aFreaka, det var det brutalaste kaos vi alla tio varit med om. Passen försvann, ingen visste värt man skulle gå och det blev en halvtimme försenat innan alla hade tagit sig samman och äntligen kunde andas ut, säkra i ett propellerplan. Lyckan som infann sig då gjorde att jag höll på att koka över när vi flög över Indiska oceanen och alla små öar. Är det en dröm eller verklighet? Ingen fattar ens att dessa dagar i Zanzibar har varit på riktigt.
Det är ett stort äventyr. Det är också många risker som jag är medveten om, men jag ska nog kunna ta vara på mig, älskade oroliga släkt som väntar här i Sverige. Det är mitt stora äventyr och jag skulle ångra mig varje sekund om jag inte satt på det där flygplanet imorgon. Jag har längtat tillbaka sen jag landade på svensk mark förra gången.