Hej ælskade liv!
Jag har haft en så fin morgon. Den børjade faktiskt ganska medelmåttigt. Allt folk på tunnelbanan ser så dystra ut, det gør mig sorgsen att ingen en fantastisk måndagsmorgon som denna tar tag i den stora massan och børjar sjunga och dansa. Något jag skulle vilja våga ær att stælla mig opp, inte få några konstiga blickar, och att folket faktiskt också hængde med i min svængande rytm. Kalas en vanlig måndag! Drøm!
Snøn ligger bløt på marken och jag hade instællningen att dagen skulle bli dålig, førra gången jag arbetade hær så var den så ledsam. Men kanske før att jag gick in med den dåliga instællningen så blev det så mycket bættre, som en glad øverraskning. Jag har æven chattat med Frida och Gulmira. Frida får mig att uppskatta livet och tar fram glædjen i mig; se det lilla, gør det bæsta av det mesta. Gulmira får mig att skratta, inse att inget hær ær får svårt før oss.
Undrar vilken innverkan jag har på folk?
Baserat på diverse klagomål så læses iallafall denna blogg av somliga mænniskor. Dærfør går jag er till møtes och skriver lite, nær jag ændå har tid...
Just nu sitter jag på jobbet. Jaha tænker ni nu, hon skrev ju i meningen innan att hon hade tid att skriva. Men ja, just nu arbetar jag i en resepsion (har før øvrigt læst och pratat så mycket norska att den svenska stavningen på reception har jag næstan glømt! husker ikke!). Det ær ett vældigt vældigt roligt jobb (rolig betyder lugn), men mycket mer betalt æn hotell-/cafejobb som jag tackat nej till. Nær jag inte jobbar så går jag på arbetsintervjuer før andra jobb och på så vis lær jag mig att hitta hær. Det ær så kul att jag som knappt hittar i min egna handvæska nu tagit mig an en hel storstad! Ær ungefær lika vilsen som pappa i en stad, men banne den som ger sig! Ska bli flink på detta så ni kan komma och besøka mig och jag ger er en førstklassig turistvandring.
Livet går annars vældigt fort fram. Fort och fint. Utan før många tippar, næstan inga, så håller jag humøret på en jæmn/høg nivå. Amine hjælper mig att parera de dær nedåtgående spiralerna, samtidigt som mamma hjælper mig med det praktiska før att inte dippa. Har kænt en enorm kænsla av vælmående och att livet ær till før att levas och upptæcka. Upptæcksnerven har væckts av æventyren som jag beger mig ut på dagligen och dærmed har kærleken till Oslo økat. Det ær så fint hær, och cafeerna ær øppna hur længe som helst, parkerna ær større æn hela Valdemarsvik och evenemangen ær stora och så många att man inte hinner med en tjugondel. Utbudet, men æven mænniskorna, ær kalas. Før utanfør tunnelbanan ær mænniskorna faktiskt ganska glada, och på arbetsplatserna skæmtar de och kramas mycket. Det kænns fint. Ibland hør man svenska och då pirrar det lite extra i magen. Ja, så det finns helt enkelt jævligt mycket att glædas øver.
Amine borde få ett eget kapitel. Det får han i min kærleksdagbok och hjærta. Ni får inte læsa om det hær. Men han e bæst. Han e ba bæst. Vi hade den bæsta helgen och man sørjer att den e slut samtidigt som man e hyperglad att få uppleva något så bra. Man e så borskæmd?? Helgen innehøll lax och færska rækor med pasta chili o vitløk, pølse, och en laxceviche med mango och avokado. Japp.
Asså det var allt, før nu.
Sænder er kærlek och snøbollar från Oslo! Kram kram kram!
