Julia Teddy

Hej från Morogoro. (Detta inlägg skickas som sms till mor, som får uppdatera min blogg ifrån Sverige då Internetuppkoppling här på landsbygden är obefintlig.)

Igår checkade vi ut från YMCA och satte oss i en fin buss på väg till nästa destination: vår systerskola Bigwa. Det tog mer än fem timmar i uthärdlig men smärtsam värme och otrolig vätskebrist. Ofräscha men med glatt humör mottogs vi med sång och blommor här på Bigwa, som ligger i Morogoro vid foten av ett berg som är högre än molnen. Det är vackert så man ryser och gråter av lycka av att få vistas här. Allt är så himla grönt, blått och färgglatt. Vi fick äntligen smaka på afrikansk mat igen, har varit bortskämd med Chris ett tag, men nu var det på riktigt och så jävla gott så jag kommer nog komma hem som en ballong. Värt. Pratstund med eleverna här som är supertrevliga och ihärdiga när det gäller att vi ska lära oss swahili. Bara bra, språket är ofta ett hinder så alla nya ord gör att vi kan förstå dem mer och kan skämta som de älskar att göra. Efter den långa resan var alla trötta så la oss runt tio, jag skulle bara duscha bort lite svett och sand först. Gjorde det. Men mitt i duschen vrålar jag och slänger mig ut helt naken och då skrattandes. Det var en fin färgglad groda i duschen. När jag var ute och omsvept i handduken möts jag av kackelackor, ödlor och myggor. Höll på att dö av garv. Haha, såna här äventyr utsätts man för ständigt här i Afrika. Idag sover vi med några skorpijoner i rummet, men vi måste ju alltid ha myggnät så det är nog ingen fara för någon sängkompis (förutom löss).

Fick superfint sms av kusin Kristina alldeles lagom till dagens äventyr. Vi skulle ta oss till stan för att checka runt lite. Jag utan solkräm för jag bränner mig ju inte här. Shoppade kangas, vatten och mango. Gick runt i kanske tre timmar innan vi satte oss i den mest vilda bussfärd någonsin. Det är konstigt att man fortfarande lever! Haha. Skulle vilja ha skrivit ned alla sköna kommentarer som sades. Men för någon var det första gången ögonen attackerades av en flod av svett. Och jag trodde nog att jag skulle klämmas ihop och bli två meter lång och se ut som en spaghetti. Men vi klarade oss, ännu en gång, hallejulia! 

Dis is wat we call: aFreakan adventure. Lusbitna, svettiga, sandiga och salta åkte vi till Zanzibars hamn för att hoppa på färjan till Dar es Salaam. Den visade sig vara fullsatt hela dagen. Imorgon börjar skolan och visst att alla här alltid kommer försent, men vi är punktliga svenskar, så vi tog nödlösning och hoppade på ett flyg istället. Jag bröt ihop pga tidigare erfarenheter av afrikanskt inrikesflyg. Men efter en Portsman och vatten i nacken var jag redo. Då visade det sig att Klaras bankkort fastnat i atm, fick spärra och det var kaos. Sen fick Linnea astmaattack i den obefintliga luften och jag fick panik så man inte kunde göra annat än skratta. Inte nog med det. Flyga i Afrika är vilt, det kan verkligen med all rätt kallas aFreaka, det var det brutalaste kaos vi alla tio varit med om. Passen försvann, ingen visste värt man skulle gå och det blev en halvtimme försenat innan alla hade tagit sig samman och äntligen kunde andas ut, säkra i ett propellerplan. Lyckan som infann sig då gjorde att jag höll på att koka över när vi flög över Indiska oceanen och alla små öar. Är det en dröm eller verklighet? Ingen fattar ens att dessa dagar i Zanzibar har varit på riktigt.

Ligger och filosoferar. Det är sista dagen innan mitt stora äventyr ut i den stora världen. Skall om några timmar resa på mig och påbörja färden mot Stockholm och flygplanet. Mellanlandar i Istanbul sen långa turen över kameler, krig, pyramider, hav, giraffer innan jag äntligen landar i Dar El Salaam, Tanzanias huvudstad, kl tre på natten. Flygresan tar 15 timmar. Jag, Klara och Linnea, mina två älskade vänner, befinner oss då i en av världens vackraste men farligaste delar på jorden. 1/4 av kvinnorna där har blivit våldtagna, det är brutal fattigdom och väldig värme. Det är kulturkrock på så många plan. Men det är där mitt hjärta stannade första gången jag åkte till Kenya i februari 2013. Det är dit jag vill tillbaka. För trots lite elände så finns det en stryka och kärlek och syn på livet som passar mig så himla bra. Som jag tycker saknas här i Sverige, där vi ibland tror att allt är perfekt. Men kvinnor våldtas även här, vi utsätter oss för faror även här, det är det jag vill berätta om. Att Afrika inte är farligt, det är fullt av värme. I Sverige är naturen underbar, jag blir lycklig av att se en stor ek eller en rosa himmel, och här prioriterar vi mottot: ensam är stark. Men att sitta under stjärnhimlen i Afrika med en massa afrikaner, som tänker att tillsammans finner man styrka, det är då man lever på riktigt, då man omsluts av kärlek och universums alla stjärnor och man får intrycket av att bara man sträcker sina armar lite längre opp så når man dem. Eller när man kan plocka färsk frukt från träden, gå på vit sandstrand eller ser zebror och mina kära elefanter. Det är då man lever. Det är då hjärtat slår volt.  Ska även bo på landsbygden nästan hela vistelsen, 72 dagar, där inte vatten i kranen, vägar, el, internet eller toaletter finns. 
Det är ett stort äventyr. Det är också många risker som jag är medveten om, men jag ska nog kunna ta vara på mig, älskade oroliga släkt som väntar här i Sverige. Det är mitt stora äventyr och jag skulle ångra mig varje sekund om jag inte satt på det där flygplanet imorgon. Jag har längtat tillbaka sen jag landade på svensk mark förra gången. 
Nästa gång jag skriver är jag långt ifrån er, men alltid nära i hjärta. Stort tack för all kärlek, stöd och existens, jag älskar er alla till Afrika och tillbaka, och jag om någon borde veta att det är långt. 

Så många människor väntar på att saker ska hända istället för att hjälpa till att förverkliga dem. Det faktumet är väl egentligen min största inspiration för att bara kasta mig huvudstupa ut i världen. Jag tänker inte välja den självklara, säkra vägen, jag tänker ta den knepiga, osäkra och ta reda på saker om mig själv, som var mina begränsningar egentligen går och hur mycket jag vågar. En människa måste ta reda på vad som är ens passion och vem man är, man kommer aldrig veta sina begränsningar innan man utmanat sig själv. Så därför tar jag alla de där konstiga jobben, pressar mig själv fysiskt i positioner som gör ont till en början, planerar en volontärresa i Afrika på tio veckor... Efter studenten och efter att ha testat vingarna i en tandemskärmflygstur kom jag underfund med att rädsla inte ska få stoppa mig här i livet, att rädslor inte stoppar döden, de stoppar livet. 

Näst sista dagen i Italien har utan tvekan varit den bästa dagen. Det började med frukost på sängen här på hotellet. Som vanligt blir man serverad en sockerchock, och suget efter ett fräscht knäcke med lite grönsaker och avokado har aldrig varit större efter en vecka här i sockerbombens land. Sen flanerade vi runt i labyrinten här och insåg att tidvattnet dränker halva gatorna precis som orkanen Sandy i USA just nu. Nästan i alla fall, fast inte ens i närheten av lika hemskt... Fast vatten är det i alla fall överallt. Blått, glittrande, som vi sedan åkte båt på. Helt underbart och vädret var mer underbart. Besökte Murano bland annat och såg helt incredibile byggnader av Palladio! Det är som att läsa en hel historiebok med alla sinnena.

Sista kvällen utomlands känns vemodigt. Fast lyckan som infinner sig när man tillbringar den på en Vivaldi-konsert är överväldigande. Grät floder med leendet. Vart det av lycka eller sorg?

P.S. Jag vill verkligen påpeka att jag önskar alla offer av Sandy lycka till. Vatten ska man ha respekt för. Peace!
//Jk

Idag tog vi tåget från Rom till Venedig. Allt är ganska olikt förutom att alla äter pizza och pasta även här. På vattengatorna åker båtbussar och det är ju ganska sällan man får uppleva sånt så det blir nog häftigare imorgon när man tagit del av det mera. I helhet är första intrycket av staden gott, arkitekturen är obeskrivbar, restaurangerna oräkneliga och fantastiska, gatumusikanterna begåvade och folket genomtrevligt. Mhm. Gillar nog Venedig mer än stressiga Rom, dock är det flera grader kallare här i norr än i söder... Brr!! (Fast kallast är nog Sverige!)

Här är ännu en bild på mig. Tjatigt va. Men jag börjar ju nästan känna mig lika exotisk som dessa vita byggnader vi skådar. Är faktiskt bara jag och Eve som är blonda här i Italy. Nästan. Nu borde jag sluta skriva för två glas vin till pizzan är mer än vad jag borde ha. Men jag är glad!
Kindpuss!
//Jk

Som turist fotas jag flitigare än aldrig annars. VA BENE säger jag till det! :-)

Födomar vill man ju bli av med. Fast ibland är det faktiskt jävligt kul om man har några och dessa till råga på allt visar sig stämma! Har till exempel alltid tänkt på Rom som landet där de alltid äter pizza och ost, har bucklor på bilarna, kör som idioter och inte pratar engelska. Allt är "sant", jag lovar! Blev också utskällda av portvakterskan på hotellet. Hotellchefen kallar henne Bulldogen, men vi kallar henne Renée efter Igelkottens Elegans. Sen råkade vi på en strejk idag. Blev varse om det efter att ha väntat på en Hopon-Hopoff-buss i säkert en timme. Det var emellertid 25 grader varmt så det gick ingen nöd på oss, men ändå, fördom sann: check! Sen såg vi en bil i en uppförsbacke som hade en säng på taket, fastspänd med ett bälte... (Vi dör av denna komik!!!) Pappa hade blitt galen om han såg idioterna som försökte hålla fast sängen med händerna... Hahaha!

Dör också av mätthet. Käkade på ett traditionellt italienskt ställe, utanför turistdistrikten, som serverade typ världens godaste mat med hur mycket god ost som helst, och vin. Himmelriket i paradiset.

Annars har vi bara turistat idag. Colosseum, Pantheon, Julius Caesar och vackra trädgårdar. La dolce vita. Men snart går jag sönder av saknad till en liten colombian. Eve och jag tyckte vi såg honom på stan idag. Tänkte springa fram, men så vände han sig om och var fel. Fel fel fel, det är bara en som är rätt.

Imorgon ska vi på Roms största marknad och kolla in läget hur det går till. Kan tänka mig att det blir mycket skrik och prutningar på italienska... Och så tre stycken blyga, iakttagande svenskar hopträngda i något hörn, kiknande av skratt!
//Jk

Kom fram till detta kaosartade land runt klockan tio idag. Bilar, originella italienare och konstiga lukter. Tog man emellertid bort all modern mänsklig påverkan så skulle staden vara perfekt, arkitekturen är dödsfin, precis som i alla fina böcker! Idag har vi bara strosat runt och kollat på Fontana di Trevi, Spanska trappan och sjukt mycket behövliga kläder. Ett tusen har redan spenderats. My money is hanging safely in my closet som man brukar säga. Känns tjusigt! Men i alla fall. En första anekdot kan man väl berätta denna första dag i den eviga staden. Det har varit cirka 25 grader hela dagen och vi har suktat efter italiensk gelato (glass). Således slår vi till slut till på varsina. Lyckliga står vi där med strutar i handen när det plötsligt börjar regna. Ameh, hur stor risk är det egentligen? Glassen smälter och vi springer och tar skydd under en byggnadsställning. Eve får glass över hela sig och får tvätta händerna i Roms regn som överraskade totalt. Vi kiknar så vi skrattar för allt är så typiskt oss så det inte är sant. Jävla äventyr. Bästa. Sen snor vi alla in oss i några kondomliknande ponchos i regnbågens alla färger och springer omkring bland gatorna i Rom. Helt enkelt fantastiskt. Kul. Kvällen har i alla fall varit regnfri och fin, vi har ätit god italiensk mat och druckit vin så vi blivit alldeles fnittriga. Och snart är dag ett slut. Trötta har vi samlats på Matisse Hotel.
Saknad och kärlek till er alla
//Jk

Mycket love in the air. Systern och den där mannen. Skulle inte kunna andas utan dem. Just nu dansar vi. Andas och flåsar och mår lite bättre än annars. Typ. Vi är unga och livet leker. Överflöd av kärlek. Blod i ådror och pumpar rött. Har bara hört talas om kärlek. Glad.

Eve tog med mig ut på ett litet äventyr till Tokiga Ture. Det var en godisbutik som fick en att tro att man dött och hamnat i himlen. Tur att vi tog en tur dit. Jag var lycklig som ett barn om julafton, I promise. Åh, de hade meterlånga sega ormar, negerbollar, minihamburgare, muminklubbor etc. 
I några andra butiker hittade jag en bok och ett glasögonfodral.
Toktur på alla sätt och vis.
//Jk

Hur många påsar som äventyret i Stockholm till slut hade placerat i en stackars oförstående flickas händer går nästan inte ens att räkna på två händers fingrar. Två klänningar, en kjol, en vårjacka, en blus, vykort, en tidning, träningsbyxor, dekorationssaker och en bok. Jag är utfattig, igen. Mina pengar hänger säkert i min garderob som man lite fritt kan översätta talesättet från engelska till svenska. Ey, men kul hade vi så det förslog! Alldeles för trötta och sådär lagom vi-skrattar-åt-tråkiga-saker-flummiga. Turner, Monet och Twombly-utställningen uppfyllde mina förväntningar och trots att det var verk från deras liv som gamlingar var det i alla fall en näckrosmålning av monsieur Monet, mycket fint!! Eve var uttråkad och skrattade dock åt Monets oskarpa mästerverk när jag berättat att han led av gråstarr i slutet av sitt liv... Svansjön var oslagbar. Det bästa jag varit på? Tack bästa syster för den julklappen, och tack päron för tågbiljetterna.

Boken jag köpte, låt mig berätta om den. Den har samma funktion som chokladkalendern; att ge mig en utsökt bit av något gudomligt varje dag. Skillnaden är att det är små utdrag av all världens litterära klassiker som man får njuta av varje dag under ett helt år! Det nya året kan ju knappast bli något annat än underbart, fantastiskt sagolikt, tänker jag! ♥
//Jk

Då vet man hur julmarknaden i Eksjö är, kanske inte så mycket julkänsla i regnet, men himla mysigt ändå...
Vi såg gycklare.

Heltokiga och supercharmiga var de. Hehe.

Ridande husarer.

Musicerande husarer.

Småknäpp morbror. Med fullständigt normal moster.

Pappor med barn.

Eksjö by night, utsikt från hotellrummet.

Och sex små böcker av Albert Engström blev det. Så fint man kan ha det. Puss.
//Jk

Imorgon far jag och några sköna människor till Eksjö. Jag gör mitt resesällskap som är idel femtioplusare den stora äran att sänka medelåldern lite med mina tioplus. Det känns bra. Åhjo, nog skall jag kunna trivas i en så vacker stad som Eksjö efter alla efterforskningar jag gjort om den. Det skall tydligen finnas flera bokhandlare, och det skall till på köpet vara signering imorgon av någon föga känd deckarförfattare! Gå bland de medeltida husen och se på gycklare och inmundiga härliga juldelikatesser och kanske, jag hoppas så innerligt, göra ett besök på Albert Engströms-museet. I vår skola finns klassrum som närapå är döpta efter före detta elever. Gissa. Ett av dessa är tillskrivet Albert Engström. Åh, han har gått på min skola och varit medlem i Fosterländska Förbundet. 

Finfint. Vad kan man mer tänkas göra i Eksjö, en liten stad i Småland? Sjunga Borgmästar Munthe. Trudelutt så fint man kan ha det i Eksjö, tror jag! Och bo på hotell skall vi göra också. Det om något är ju gott så det förslår! Åh, det är så att man bara vill sova och så fort som möjligt uppleva den härliga hotellfrukosten som väntas. Ha det fint och älska.
//Jk

Vi har ställt om klockan och tiden vittnar om mörkare tider. Det är snart november och de diffusa minnena från förra året börjar göra sig påminda; snö, is och kyla alldeles runt knuten. Då drömmer sig vissa bort till varma ställen längre bort. Jag däremot drömmer mig tillbaka tre år och minns den kallaste vintern jag någonsin upplevt. Då jag förfrös näsan som är iskall sedan dess. Det var vintern då vi (min familj) fick möjlighet att åka vart vi ville; Paris, London, Sydafrika eller varför inte till soliga Kanarieholmarna? Min syster och jag fick välja, det blev Kiruna.

 
Tågresan tog ungefär 18 timmar och ju längre opp vi åkte i vårt land blev snövallarna högre och högre. Vi kom fram till ett Kiruna med -25 grader, ett ishotell och renar. På bilderna ser man först ett rum som var skoinspirerat, sedan en pappa som beskådar en kristallkrona av is.


Vi mötte opp en same som heter Håkan, han hade en hund som hette Zorro och renar som han tar hand om. Jag älskade Håkan. Han tog oss med på äventyr beyond imagination. På snöskoter uppför höga berg och samtidigt detta ljus som inte kommer från solen, för solen når inte opp över horisonten på vintern. 


Samen Håkan pimplade med oss och det kändes som att evigheten tystnade och lyssnade. Själen sjöng och var så lycklig, mer magi i luften får man leta länge efter.

 
En kväll åkte vi hundsläde under ett (halvt) norrsken och vi var en halv kilometer under jorden på nyårsafton. Vi besökte även den unika kyrkan. På kvällen gick alla i Kiruna ut på ett torg och sköt raketer, som alltid inbillar jag mig att det är för Eves skull. Eve som fyllde tjugo år den 1:e januari i Kiruna.


Ja, denna resa var nog det närmaste perfektion man kan komma. Enligt mig...
Älskade Sverige, jag vill dö i Norden.
//Jk

Det finns så mycket att se.

 
Grönt gräs, blå himmel.

 
Flygande trollstavar och älvstoft i varje magiskt hus. Jobbade gjorde karlarna medan kvinnorna solade och badade.


Liv, ljus och död.


Det finns så mycket att göra.Vi spelar kort.


Vi åker badring.

 
Vi läser och målar hela världen.


Kärlek.


Det finns så mycket. 


Här mår man som man förtjänar.
//Jk