Julia Teddy

Höm, förlåt för att det blev ett sådant abrupt slut i förra inlägget. Jag tyckte att det var så fint när klockan stod på 19.19 och ville att det inlägget skulle publiceras just då, om ni förstår.

När jag gick hem ifrån kyrkan slogs jag, en av hundratals andra gånger, av hur fint det är där vi bor och tillbringar vårat enda liv som människor. Glittret bara bredde ut sig på den svarta gatan och tycktes ligga där bara för att göra mig lycklig. Jag gick och gick och åskådade detta under när jag plötsligt fick mitt anfall av för mycket kärlek (hur det ens är möjligt att få för mycket av vet jag emellertid inte) men då i alla fall, när detta händer så vill jag bara hoppa eller snurra, så den här gången snurrade jag. . .


(... Kärlek gör en blind säger man ju, så sekunden efter trampade jag på en bebis som låg och skrek just nu under en av mina skor. Dock hörde jag ju inte den bölande bebiskraken när det enda som upptog min hörsel var fågelägget som kraschades när jag tog ett steg till på min väg hem. Detta kände jag och började gråta förtvivlat. Stackars sate som hade så förfärligt ont i foten nu, hur skulle det nu gå för den?............... den skulle nog inte gå alls, tror jag

Haha, jag erkänner mig skyldig till detta; det första för att jag låter er ta del av min absurt dåliga humor och för det andra: det här i slutet kanske inte var helt sanningsenligt om jag ska vara ärlig, jag kan ha spätt på litelite mer bara för att göra mitt liv intressantare :D)

Det jag ville komma fram till, när jag var serisöt, är att det behövs så ytterst lite för att fylla min kropp med kärlek från topp till tå.

Nu snart ska jag sova, =om snart innebär om 2½ timme.
Så puss på't JK