det är sånt man inte får säga. men jag önskar att jag inte hade fötts. så mycket mindre problem hade alla haft då. jag hatar min tillvaro och allt dåligt samvete som varje dag, varje beslut, åsamkar.
imorse frös jag så förskräckligt så jag tänkte att vad vore bättre än att värma sig lite i havet? det var -12 i luften och havet var fortfarande utan is så antagligen är det inte 0gradigt ännu. alltså ganska mycket varmare i havet än på land! när jag kom opp blev ögonfransarna till is men alldeles med ens slås kroppen av chocken och sinnena intensifieras en efter en. aldrig har man känt sig mer levande eller fri. världen får en ny färgnyans och det känns som att energin är ultramaxad. det är världens bästa medicin, svävar på lyckomoln i flera timmar efteråt! det är mitt 3e kallbad iår, badade för exakt en vecka sedan och så på julafton och så idag. jag tror stenhårt att det är hälsofrämjande! ska undersöka saken vidare resten av vintern... BÄSTA SOM FINNS
om jag skulle sammanfatta det gångna året så är det mest korrekta att: ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det.
jag började detta året med att flyga till andra sidan jorden. jag uppfyllde alltså en av mina drömmar. jag reste från landsbygd, städer och slummar. trodde att jag levde livet. trodde att det var en prestige i att stanna kvar så länge som möjligt, att inte vara den som åkte hem tidigare. sanningen är den att jag inte trivdes. jag hade kommit jättenära min familj som jag bara lämnade i kalla Sverige, flydde från en pojkvän, och befann mig nu i ett kaos med människor som jag inte ens ville kalla vänner. jag stannade ändå kvar i 10 veckor. jag hade inte en krona kvar när jag kom hem, jag hade blivit ärrad, hade upplevt hemska saker som jag ännu inte kan bli kvitt. men, jag hade också badat i Lake Victoria, sett Kilimanjaros gloria av blixtar, hjälpt barn, klarat av mer än vad jag trodde om min arma, veka person och det viktigaste: kämpat för att min dröm skulle gå i uppfyllelse: att jag fick gå på afrikansk mark igen lite mindre än ett år sedan senaste gången. alltså, lite rätt, och lite fel.
sen återsåg jag europeisk mark och två mycket kära ansikten på Arlanda i mitten av mars. (sista dagen för att söka jobb var precis den dagen jag kom hem, så jag skickade iväg några gamla cv) det var glädje, kallt och konstigt att se hur mycket som förändrats. nu skulle ingenting vara som förr. jag var förändrad, men även det jag kom "hem" till var det. hem definierar jag som platsen mor och far är på, inte i vårt stora vita hus som vi precis då hade sålt. de var förändrade. mina vänner var förändrade och jag hade missat så mycket av alla mina viktigaste personers liv. i mitt parallelluniversum i afrika hade jag levt och nästan avskärmat mig. när jag kom hem var jag omtumlad och ganska ångerfull. mina bruna ben och fräknar gjorde ändå att jag stod ut med att se mig själv i spegeln, när jag ibland kände avsky för att jag hade svikit mig själv.
en vecka senare, i slutet av mars, åkte familjen till UK där systern bodde. på tre månader hade jag varit i fyra länder då. jag vet inte om det var bra eller dåligt, om jag borde ha satt mig hos en psykolog direkt efter afrikaresan eller om det helt enkelt var nyttigt att få ännu fler intryck. jag tror det senare. nåväl, det var nu jag började tycka att allt varit förgäves. med det menar jag att ha varit ensam i en annan del av universum så länge. (jag säger universum för att ni verkligen ska förstå udden av kulturkrockarna som Sverige och Östafrika innebär.) visst att jag gjort en del arbete i Östafrika, men vad är det som JAG prioriterar egentligen? den läxan vet jag nu, och jag må låta självisk, men jag måste säga att resa med min familj i UK och bara äta god mat och cykla omkring i parker med mina absoluta älsklingspersoner nog är det jag skulle vilja göra alla dar i veckan. alla dar om året. det är där mitt hjärta kan göra som mest nytta. bredvid mina hjärtan.
det blev april, maj, juni väldigt fort. folkhögskolan avlöstes av vikariat på vammarskolan och små äventyr hit och dit. jag festade mer än någonsin och försökte bygga opp alla vänskapsrelationer igen. fick en bunt telefonsamtal om jobb, varav ett av dem jag blott kunde drömma om. mitt liv är magiskt. den ansökan som jag skickade in absolut sista dagen där i mars hade gett mig jobbet på Harry Potter the Exhibition. jag var en av de få utvalda bland 1200 stycken. det rullade på och jag hade väl egentligen inte planerat att sommaren skulle bli som den blev, hann med varken hipp eller happ pga kaotiskt jobb men försökte göra det bästa av det såklart. så himla kul men också väldigt väldigt stressigt och påfrestande. jag som hade levt i sommar hela vintern såg nu bara mörker hela sommaren. det var helt oppochned. jobbade i mörker och när jag slutade hade solen gått till sängs. till på köpet med avskyvärda arbetsförhållanden... var nog en del festande även här när jag hängde med min dåvarande pojkvän. det känns som att det gick så fort men samtidigt har spåren han gav hängt i "så länge" att det blivit oundvikligt att inte nämna honom i mitt år. vi åkte iaf till Barcelona ihop, precis sådär spontant och naivt som det känns som att jag i 20 år levt mitt liv. tänker mer med hjärtat än med hjärnan. och med det så uppfylldes iallafall ännu ett nyårslöfte för 2014: att ha besökt minst fem länder. mer än så var inte Barcelona. vet bara att jag alltid vill åka tillbaka dit, ett land där hjärta slår ut alla vanliga tankar.
hösten kom och löven började blöda. de sista veckorna på Harry Potter hade blivit ångestfyllda pga för lite ordning och reda och för mycket strul mellan han och mig. allt tog slut i september. då hade jag liksom levt lite i en dröm som blott var en dröm, inget mer, och som det gick hål på väldigt lätt. som en väldigt vacker såpbubbla.
mardrömsmånaderna närmade sig med stormsteg. inte mycket fanns att göra för att förhindra deras framfart. människor jag haft förtroende för gjorde inte saker bättre, de svek mig ännu mer och visade på ett stort bristande uppförande hos människosläktet. min bästa vän var otrogen, och trots att vi haft våra förvirrande förhållanden av och till i 100 år kände jag att nu får det vara nog. han sårade inte mig, men någon annan, och det var slutet. genomruttna personer har jag lärt mig att göra av med lika snabbt som järnpulver, bariumnitrat och aluminiumpulver förbränns på ett tomtebloss. de här var faktiskt de mest deprimerade månaderna sen min födelse. jag såg bara bottnen på ett stort hav som jag glömt hur man simmar i. jag kommer inte ihåg så mycket, tror inte jag var med så många personer. låg mest i min säng och därifrån levde jag ett ganska miserabelt liv. jag åt mycket, blev tjockare än jag någonsin varit, rökte, saknade eve, och mina ståndpunkter; livslust och drömmar försvann lika snabbt som man kan säga Fan. att något var rätt eller fel kan man inte konstatera baserat på ett sådant mikroskopiskt livsfarande. jag var bara tvungen att försöka leva med det tills det blev en smula bättre. aldrig har hjärtat gått på sådan sparlåga som denna höst.
när mardrömsmånaderna försvann vet jag ej. jag vet bara att jag inte lider lika mycket nu. ibland vaknar mörkret till liv och jag får skrika mig till sömns. men oftast är det stilla. det är yogiskt. jag börjar inse att det här året har varit min första riktiga läxa. jag som ännu är så ung har fått se så mycket av den hemska världen att jag vuxit på ett sätt som bara gör mig starkare och klokare. att livet är som en flaska vin håller jag med om till tusen. jag ska ligga till mig och bli som godaste efter många många år. jag är inte längre i ångestens våld, men när jag känner tendens till kaninhjärtat fladdra så iakttar jag bara flödet och försöker snabbt hitta på något fantastiskt. det här året är jag så tacksam för. lite mer bitter, men inte lika naiv.
totalt superredo för ett nytt.
nu hände det. tio dagar innan det nya året. det bara låser sig. vad finns där att se fram emot?
vill se fontäner, fyrverkerier, såpbubblor, champagneflaskor, baletter, tomtebloss, blixtar, ballonger. imorgon ska jag spendera så mycket pengar på det absolut bästa jag vet. jag ska leva till det yttersta varenda dag jag har på denna jord.
är så förbannat glad idag. allt går rätt. kalaskär på superlivet.
att jag kan få vara vem jag är, precis så som jag är och inte kompromissa för fem öre. att jag kan få vara glad, ledsen, ful, knäpp, kompromisslös, fantasifull, hopplös, galen, tyst, smart, trött, rädd, gammal, ung och dum när jag känner att jag är det. att det finns personer som älskar mig när jag är alla dessa saker, som älskar mig just pga alla dessa saker. är inte det fantastiskt? det är fantastiskt. det är fantastiskt att det finns så många som accepterar mig för den jag är, och jag är så glad för det. ni anar ej. att jag kan få säga vad jag vill, i ett yttrandefrihets-land, och bli omtyckt ändå. att jag kan säga att jag inte är feminist, utan för mänskliga rättigheter och inte bli hatad för det. att ni kan berätta skämt och få vänta tio sekunder bara för att jag inte förstår med en gång. att jag hoppar av rädsla när jag trampar på löv eller stör med mina skrik när vi kollar på filmer tillsammans. att jag inte känner att jag behöver prata när jag umgås, utan att vi kan sitta i tystnad och inte bli trängd. att jag kan få dansa på gatorna när jag är så glad att kroppen inte vet bättre än att få skrika rätt ut och ni inte skäms för mig. vet ni att det är frihet för mig. alla har så många sidor av sig själva, vissa anses bra och andra dåliga. men en människa är inte perfekt, men för mig så är det perfekta att gilla en persons både bra och dåliga sidor. att ni kan säga till mig när jag är rätt dålig, och jag blir bättre av det för ni säger det med kärlek mer en förakt, och jag blir bättre med er. det finns ej ord. jag älskar er så mycket för det.
och jag älskar er mest av allt när ni kan vissa alla era sidor för mig, jag ser det som det allra största och finaste ni kan ge. det visar på att ni litar på mig och inte spelar några svåra spel som man kan misstolka. ärlighet. åh jag är den tacksammaste och gladaste. tack för att jag får vara jag och ni ni och kärleken är så stor.
trots att tillvaron ej varit fest idag så har det ändå inte varit pest. jag har haft så otroligt ont i halsen, huvudet, magen och kroppen idag, och fått ta ut min piercing pga någon inflammation i kroppen. dessutom har jag inte varit ute på hela dagen och rört mig endast när jag bytt liggläge i soffan. det har helt enkelt inte varit den mest inspirerande dagen men ändå har jag inte fällt en enda tår. säkert tack vare eve. 
det här gjorde eve för mig. en blandning av allt jag älskar, jordgubbar, yoggi, babyspenat och chips. vilket kalas! ✨ hon har varit toppen, bäst. antagligen har hon känt ren njutning av att jag inte kunnat tjattra på hela dagen, haha, 10 meningar är väl det jag kunnat få ut. 1% av min vanliga förbrukning av ord. haha. hoppas på att bli frisk imorgon så jag kan ta ifatt alla missade tillfällen att få höra min ljuva stämma säga alla onödiga, underbara ord som man kan få plats med, det tystas tomrum älskar jag ju att fylla. haha. kära kropp, sluta göra ont till imorgon. det är ju för övrigt högst ironiskt att den beslutar att göra mig sjuk precis dagen efter jag har fått linser. haha. men jag har ändå skrattat mycket idag och det känns fint att det har varit så. och pillrena jag tvingats knapra för min överlevnad har bara varit kul, visst eve? visst är livet kul? en hög, tyst, varm, medvetslös hög av julia, åh, ibland behöver det inte vara så mycket mer rekvisita för en lyckad show. älskar er
helt plötsligt förändrades min värld, min syn, det svåra. livet har inte varit såhär lätt på 4 år. en människa med bra syn kan aldrig ens föreställa sig hur det är att inte se mer än två meter framför sig, hur penibelt det är att gå förbi hälsande personer på gatan och inte se vem det var, hur obekvämt och opraktiskt det är med glasögon när man dricker te eller ska kramas eller pussas. det här är verklig frihet och det känns som att den största stenen i hjärtat har lossnat. JAG KAN SE LIVET IGEN. vilken lyx! med en mikroskopisk silikongummibit korrigerades min astigmatism, är inte det höjden av julmirakel eller? jag tror verkligen på tomten, han gav mig världens bästa klapp!
om lycka kan prata skulle jag skrika nu.
jag är lite kär i christian på synoptik. han är mitt julmirakel. tacktacktack världens bästa optiker! ingen är lyckligare än mig idag. det är solen och jag, och jag dansar mer än solens strålar. så GLAD är jag idag. herregud! att så stor lycka kan få plats i så liten kropp.
-pepparkaksbak hos mormor
-linnéa när vi är trötta och bakis ska dansa zumba i tre timmar
-att det är mörkt om kvällarna
-bubbel på enoteket
-markus
-att det var fullmåne påväg hem från krogen igår
-samme
-att eve är hemma
-helger. bara för att mamma och pappa inte jobbar då
-dans
-zumba-marathon
-linnéa när vi äventyrar
-linnéa-kramar på hennes jobb-linnéa när vi är trötta och bakis ska dansa zumba i tre timmar
-linnéa. precis som hon är
-den här helgen, bästa på länge
-kärlek
det var varit en sådan inspirerande dag! jag har beslutat en massa bra saker och träffat så himla fina människor. anna är hemma från kenya igen, välkomnade henne med såpbubblor och hon hade med sig en present från mourrene med till mig, så hängde vi hela eftermiddagen, kollade dansföreställning på lärka och pratade med pia som fortfarande är hur fascinerande och bra som helst. sen fika med mor innan danslektion. och det absolut bästa jag vet är sammanträffanden. att jag gått omkring med ett litet paket i väskan hela dagen och min underbara danslärare fyllde år just idag. ödet. gissa om hon blev överraskad! dansen gick bra, som vanligt. det är så otroligt kraftfullt. suckar av kärlek. nästa år blir att satsa lite mer. och nästa år ser jag fram emot så otroligt mycket. då kommer saker hända.
livet är ett paket, stort, spännande, fullt med överraskningar och sånt man inte tänkte sig. och något gjort med kärlek. livet. den senaste tiden har jag öppnat många paket. de har varit fyllda med godsaker och sånt man inte visste att man ville ha, som man fick ändå, som var det bästa man inte visste att man ville ha. jag visste inte att jag ville ha livet ens. men det är ju den största gåvan utav alla. tack mor och far. att få träffa alla andra liv, familjen, bästisen man skrattar med och som är livet och kärleken själv, alex, bea, anna, markus, frida, gulmira, susanne, jennie, clara, linus, malin, siri, tessa. och jag har gett många paket. små saker, små liv som gör andras liv lite bättre. man tar och man ger. men det man ger mår man bäst av.
sen fick jag ett annat paket jag absolut inte ville ha, så kan det ju också vara. jag öppnar mina apelsiner och satsumas och blir överlycklig över den goda saften, jag häller opp den i ett glas för att verkligen få i mig allt gott och nyttigt men det visar sig att det frambringar allergi. (!) något jag levt på hela mitt liv ger mig helt plötsligt ont i magen, svullet ansikte och kli. jag vet inte vad det kan bero på, men helt utan anledning har jag för första gången blivit allergisk. det var ett tråkigt paket, gav mig ett litet skratt första gången jag såg mig själv i spegeln, haha. men mest plågsamt. men så är ju livet. vi får våra paket och det kanske är en utav tio som inte är så bra, då får vi se till att ändå ha ett gott humör. det finns äpplen.
dagens datum är tre. och de fyra personer som fått ta del av min "kulkalender" vet att "livet är ett paket". varje dag. inte bara idag. inte bara i den mest paketiga månaden av de alla. imorgon är en ny dag med helt andra spännande överraskningar. det är otroligt vad livet kan ge en! ÖPPNA OCH SE EFTER
jag blev hypnotiserad av mig själv på yogan idag. under meditationen kunde jag inte fokusera alls, tankarna som skall vara bortflutna, de satte istället ankar i huvudet & samma tanke stannade varenda gång: fan va dåligt det här går. meningen är ju att man inte ska tänka alls, istället tänkte jag på hur mycket jag tänkte och att jag inte får tänka. tyckte det gick åt pipsvängen. åtminstone gick det bajs till en början, men sen ba SIM SALABIM försvann jag! helt från ingenstans flöt tankarna iväg och lämnade ett öppet hav i huvudet. asså jag vet inte vart "jag" försvann! det som "är" "jag" upphörde att vara. på stället som "jag" förmodligen var på så fanns ej tid, det liknade ett sagoland och var mycket soligt.
kroppen låg på golvet i en danssal, det var synligt. men vart var innehållet? jag känner fortfarande fullständigt harmoni efter besöket i "landet ingenstans". lol klyschigt. åh. mitt sagoland. det var som paradiset. så magiskt.
