Julia Teddy

Nu far vi snart ut i skärgården och slår oss ned där i grönskan.
Det kommer bli en fin vecka.



Några få inlägg kommer eventuellt ploppa opp här på något mystiskt vis...
//Jk

Kärleken är ljus. Den skiftar från 15 till 100 watt ibland, men aldrig att den släcks fullkomligt. Lågan väntar på att tändas, gå från noll till hundra på en sekund. Blixtra till och föra explosioner omkring sig. Ingen kan förutspå när det skall hända, kärlekens motsvarighet till SMHI:s spådomar kan jag inte finna just nu. Det är väl förmodligen Eros som sköter det där, han sköter och skjuter. Pilen har träffat mig. Jag förälskade mig just i livet. Eller, man kan säga att det varit 20 watt en tid. Nu är det 75 watt och livet är ljust.

Släck aldrig.
//Jk

Orden flödar som en strid ström. Fingrarna spelar med tangenterna i sina händer. En pianomanual kanske funkar lika bra på datortangenterna. Har varje bokstav på tangentbordet en egen ton likt tangenterna på pianot? Är bokstäverna noter? Behöver jag verkligen fråga? Svaren ligger ju framför mig. Jag ser att varje bokstav är en not, en ton. Spelar man dem inte rätt låter det falskt. Som en fiskmås gälla sång, kan jag tänka mig. Jag är inne i flödet. När jag sitter, oftast för mig själv, och känner mig lycklig i varje cell och del och värdefull nyans i min kropps sinneslag. För mig finns bara de här tonerna då, som spelas inuti mig, och som tar skepnad i orden. Tonerna spelas när jag är lycklig, när jag är lycklig vill jag skriva. Jag tar hand om orden som vore de mina egna barn, de skrivna orden är ju för mig blott en sak just nu: kärlek.

Våra liv är spännande och allt blir bättre tillsammans.
//Jk

Jag måste berätta om ön, den goda ön. Det är en dag kvar innan vi är där. Värmen kommer stiga varje timme tills dess. Annars blir det problem. Om det inte är varmt så vill man inte bada och utan bad så blir man inte ren på den här ön. Det finns inget annat än hav att tvätta sig i. Havet som är blått och alldeles grönt på botten, där bor havsvarelser som kallas sjögräs och försöker fånga en. Simmar man ut lite längre glömmer man snart bort land. Där finns maneter och fiskar och plötsligt är man ett med havet. Luften känns inte när man tar på den, men hav som strilar genom fingrarna och är så härligt och samtidigt påtagligt, det är bland det bästa jag vet. När armarna är trötta lägger man sig på rygg och glider över vågorna och kollar opp på molnen. De kollar nog ned, tänker man om molnen, och säger: De flyter på havet, det vill vi med! Tänk om vi kunde byta för en sekund, så att människorna fick flyta på luften som vi och vi flyta på havet som de. Så gör moln och människa det, förenas i ett byte, för allt är möjligt.



 Jag har räknat nu och kommit fram till en siffra. Siffran är nio och så många röda hus med vita knutar tror jag att det finns på ön. De är urgulliga och gör ön bedårande, till ett paradis. I några av husen sover vi i och skyddas från nattorkestern som dånar med sitt irriterande surr. Nattorkestern som utgörs av myggorna i miljontal hör man bäst om nätterna men man hör också syrsorna, vågorna och vindarna. Sen hörs bara tystnad. Ljudet av bilar, festfolk och elektricitet som hörs i staden lämnades kvar. Ön är skonad, den är naturlig och förställer sig aldrig. När det är lite vått i marken om nätterna går vi tyst på tå över gräset. Med endast ficklampa och månen som vägvisare letar vi mask. Fet, tjock och lång mask som man måste smyga sig på och sno åt sig snabbare än man hinner blinka. Den blir perfekt till fisket i havet när solen vaknat igen. Det är alltid ett kretslopp, eller cirkel. Jord, mask, fisk, människa, jord. Allt går tillbaka till sitt ursprung, likaså solen och månen. Ett liv utan slut.

Nu hinner jag inte skriva mer på denna text om mitt älskade paradis. Nu är det picknick på Lejonberget med Frida och efter det är det packning som gäller. Hur många böcker får man med sig utan att båten går på grund? ♥
//Jk

En av alla coola installationer som återfinns på Kumu Art Museum i Tallinn kallas Vatten som budbärare. Snacka om att ta flaskpost till helt nya nivåer.
//Jk

I Tallinn har de en avslappnad och skön stil. Granitskulptur av Tauno Kangro.


Här har de det coolaste museumet jag varit på, Kumu Art Museum.


Gamla Stan har så fina tak så det liknar mest en sagovärld.


Och går man in i dessa hus som taken sitter på så har de ypperligt perfekta källare man kan fika och spela schack i (varning för spöken, hehe).


För länge sedan var Peter den Store (över två meter lång, därav namnet) och anlade en riktigt fin trädgård och ett ännu finare barockpalats - Kadriorg.


Tinnar och torn vartän ögonen såg.


I en del torn får man gå opp i. Oleviste Kyrktorn var en gång i tiden världens högsta spira med sina 124 m, och efter de 268 trappstegen är man lagom uppvärmd. Pust. Belönas med en hisnande utsikt när man väl nått målet.


Mängder av blommor. Inte minst i de små blomsterbodarna som låg på en lång rad. 

Det var Tallinn det!
//Jk

Där stigen är som mest snårig tar sig inte ljuset in. Där somliga levt i flera hundra år och hört och sett så mycket att de blivit med den åsikten att ord är av ringa betydelse. Att höra när evigheten andas i form av vinden. Ibland är det stora tunga andetag och ibland är det bara en lätt smekning av bladen för att evighetens hjärta ska fortsätta slå. Löven fladdrar som en hemlig signal. Ord behövs inte i evigheten.

Livet på jorden är svårt ibland. Evighetens kunskap är tyst, men Anders Behring Breivik babblar på som den fanatiker han är. Hur kan man förklara ett dylikt illdåd som en välgärning för att "rädda Norge och Västeuropa"? Hur? Och varför?

Vi är tysta som skogen, evighetens källa. Ord är överflödiga och vi tystnar en minut för Norge. 

Love
//Jk

 

Lyssnar på Shakira på högsta volym. Då kommer She Wolf fram. Aoooouh!!
Puss
//Jk

Det finns så mycket plats att vara på. Alltid får man plats någonstans. Vi människor är så små, men så stora inuti. Det gör mig så konfunderad ibland. Hur en liten människa kan rymma så mycket, vara så stor inuti. Rymma en själ lika stor som evigheten. Rymd. Hur får hjärtat plats med all kärlek egentligen?

På tal om rymd så har jag fått en alldeles egen liten fin lägenhet. Eller, inte än, kontraktet skrivs på onsdag. Lägenheten har jag döpt till Stjärnan, för mitt bo är lika stort som rymden.
//Jk

Fina gårdag. Fina dansare att fika med, och Tilda som är teatrare. En negerboll, skratt och ta-i-fatt-förlorad-tid-snack innan jag sprang iväg. Jag hoppas vädret blir fint så att de kan komma ned till Viken i veckan. Jippie!

Fina sommardag idag. Du rivstartade med en kakafoni av buller. Jag blev nästan rädd för skådespelet du visade oss på himlen, samtidigt som jag var överförtjust över att något kan vara så oerhört fint. Wow, hela himlen lystes opp av blixten. Jag älskar åska och att höra blixten eka i berget, hundra gånger om. Natten var som en dröm, förmiddagen var vaken. Det brukar vara så. Kvarnen hade loppis så några saker blev det allt till min lilla Stjärna jag ska bo i i höst. Sedan åkte vi till mormor, vackra Mai hade gjort paj. Hon tyckte det rimmet var jättekul och jag bara gillar henne så himla mycket, Mai Paj. Hon får bli min brevvän i höst om vi inte kan ses lika mycket då. Pajen hade hallon och rabarber i sig och glasen hade svartvinbärssaft att skrodera med, älskade Mai som aldrig använder recept. Jag ska bli som henne när jag blir sådär stor. Sen blev det en annan loppis och några böcker också naturligtvis.

Love.
//Jk

The Book of Secrets
                                                                                                  The Book of Secrets
  The Book of Secrets          The Book of Secrets
                                                                       
                                                                                 The Book of Secrets

---

Det tog 50 minuter att flyga till Tallinn, det tar tio minuter längre tid att åka buss till Norrköping. Tallinn var så fantastiskt vackert, hela Gamla Stan bestod av fina hus med olika former och färger från andra sekel, kullersten, blommor och fik. Jag fick med mig lite fint hem, lite mer än nödvändigt naturligtvis. Den mest nödvändiga presenten jag gav mig själv är emellertid den som ni ser på bilden. Där i skall stå så fina ord och så ytterst hemliga att de måste nedskrivas med största vördsamhet. Där skall stå om fina folk, dig och om mina bäst gömda tankar. Ja. Resan som blev en bok. Minnet av resan ryms i boken. Resan i mig, resan i Tallinn. Helt enkelt The Book of Secrets. Den är magisk så det förslår.
//Jk

 

Jag älskar att dansa. Ibland är min kropp helt okontrollerbar, den vägrar ibland att vara still. Jag förstår inte folk som inte vågar dansa. Jag säger vågar, inte vill. Jag har fortfarande kvar timmarna från förra året färska i mitt minne. Då jag dansade fast var utanför min kropp för första gången i mitt liv, då släppte jag tanken om att det var pinsamt att lyda kroppens vilja. Jag blev så lätt som en bubbla. Och lika tom som en sådan var mitt huvud. Folk tror att det inte är så svårt att dansa. Att man kan dansa när man vill osv. Naturligtvis kan man det. Men man kanske inte vill, och det är detta en del har svårt att förstå; dans är sjukt jobbigt. Det är en sport som kräver så mycket av ens kropp i styrkeväg så dansare måste äta ungefär lika mycket som en hantverkare för att orka.

Min färskaste dröm är att tjäna ihop lite pengar och åka tillbaka till mitt Irland och lära mig dansa som de i Lord of the Dance.

Livet är en dans på rosor.
//Jk

Har ni aldrig undrat hur salladen blir som ett skal? Vad skyddar den? Vem gömmer sig i vecken? Har vecken något syfte? Så väldefinerad och fin salladen är, och så god att dricka ur i stället för glas.

Krockar någonsin fåglar i flock? När man ser dem komma i hundratal och de vänder åt samma håll, händer det någon gång att de krockar likt vi människor ibland krockar? Hur vet de vart grannen skall flyga? Jag blir så fascinerad av deras falksyn de verkar äga trots att de inte är falkar.

Undra hur många språk Bocelli kan egentligen? Eller sjunger han enbart på italienska och det är jag som lite fritt översätter till svenska och engelska ord JAG tycker att de liknar? Är det så? Varför låter vissa italienska ord som svenska ord? Har inte jag något liv som sjunger med i hans låtar i tron att det är svenska? Hur det än är, så är Bocelli väldigt bra.

Vecken i handen då. Kan man räta ut dem, så man blir vecklös, om man aldrig griper tag i något? Aldrig böjer dem utan bara håller dem helt raka? Eller kan man för den delen börja ta tag i saker på ett annat sätt så att ens veck ändrar form? Hur skall man då kunna spå i dem? Är spådomar trovärdiga? Hur lätt har vi för att tro på saker? Hur vet vi att något är sant?

Intressant
//Jk

Julia-Teddy, sjutton½, glad. I detta foto kommer jag alltid att vara de tre sakerna. Fotot ändras inte när jag blir ledsen eller aderton. Fotot är ett ögonblick av mitt liv samtidigt som det är en evighet.
//Jk

P.S. Tidsinställt inlägg. Klicka på bilden för att den ska bli större. D.S.

Dagsländan är nymf i tre år och sedan när den blir fullvuxen dagslända har den bara en dag att leva på. Vilka förberedelser för bara en dag! Det tilltalar inte mig så mycket, det där att man väntar på den stora dagen, själv tänker jag att den där enda dagen i dagsländans liv är min enda dag också, varje dag. Om man bara har en enda dag att leva på så borde man ju leva till fullo. Så i dag, i går, i morgon lever jag livet. Men i dag är dagen jag ska flyga. Jag älskar det verkligen! Att se livet från ovan, åka genom moln, vara lite rädd när man flyger över Östersjön, spänningen, ljudet, att prata med människan bredvid, landningen som alltid är lite hoppig. Åh! Jag älskar det. Så efter någon timme är man framme vid slutdestinationen, som denna gång råkar vara Europas kulturhuvudstad 2011. Det är verkligen bra att vara människa, för vi har hur många dagar som helst, vi behöver inte vänta på livet, och vi kan flyga hur många gånger vi vill.
TREVLIG RESA Jk!

Dagsländan ville att jag skulle fota honom.
Minnet av hans liv bleknar snabbt.
Nu finns hans liv kvar, bevarat.
Gjort ett avtryck i världen.

Nu har jag jobbat färdigt för denna sommar. Nu kommer Linn och jag inte bråka med varandra mer, inte kommer någon någonsin locka gäster till salongen så fint som vi gjorde; med hjälp av improvisationsdans av mig eller improvisationsmonologer av henne. Nej, så mycket är det som tar slut nu och jag kommer sakna att inte vara tillsammans med Linn. Linn som kommer bli något stort en dag, kanske skådespelare. Och det var jag som lärde henne vissla, hon var en bra elev. Hon tyckte bara att jag var lite konstig, det var snällt av henne.
Hej då sommarjobb! Hej sommarlov!
//Jk

Jag är lite efter och sådär men ville bara gratulera min dansiga, fina Frida som i veckan blev bäst i Sverige i kanot. SMguld gick hon och tog lite sådär enkelt. Det är bara hur coolt som helst. Tänk att jag omger mig med så fina människor som kan klara av i princip allting. Ni är så himla bra allihop, inte bara ni som tar medaljer utan alla andra också. Love!
//Jk

Alla sagor har ett slut, även de om bedårande trollkarlar. Var ju bara nödgad att se den allra sista filmatiseringen av bokserien, så fick bli en snabbsväng till Norrpan igår kväll för Harry Potter and the Deathly Hallows; part 2. Den mörkaste av dem alla, men lika sevärd som övriga. Vilket fenomen detta ändå är! J.K. Rowlings framgångsrika recept innehåller fantasi, vänskap samt en evig kamp mot ondskan och första boken kom ut redan 1997. Faktiskt häftigt att Harry med vänner lyckats fängsla en hel värld under en så pass lång tid.

Snipp snapp snut så var sagan slut.
//Jk

Dagen till ära hade jag blågula toffsar i håret. Till skillnad från kungafamiljen som satt i påsar och log i teven. Programledaren sa: Det här var den blötaste fest jag varit på! Jag fattade inte först. Nåväl, har den äran, vackra Victoria.
//Jk

För att få fler synapser mellan hjärnhalvorna har jag på senaste tiden skrivit med vänster hand när jag egentligen är högerhänt. Jag har även försökt lära mig morse flytande. Igår när jag gick min dagliga promenad utmed skogsbrynet försökte jag mig på att gå passgång också. Det är ju oerhört nödvändigt att kunna använda båda sina händer om jag i framtiden blir konstnär eller författare. Det är ju också viktigt att kunna ett så universiellt språk som morse, och att kunna kommunicera med långa och korta toner är ju bara hyperhäftigt. Att gå passgång var dock en utmaning (dansmotoriken har jag ledigt från) och samtidigt var det den fulaste rörelse som jag någonsin gjort. Hehe.

Hur många nya synapser har då bildats kan man ju undra? Förs informationen snabbare från ena sidan till den andra nu efter hård träning?
Neeeej.... Jag får nog börja med korsord också tror jag.
Tänk fina tankar
//Jk

Kunde man välja namn på sin partner skulle jag döpa min till Dan. Då skulle jag vara Dans Julia. Vad jag skulle älska honom. Vad vi skulle dansa nära med varandra. Dans dans och Julias dans, men mest Julias Dan.
//Jk

Jag vill hembära en vördsam tacksägelse till fantasin som är så billig i drift och inte behöver skor att vandra i, utan tar mig överallt både i vaket tillstånd och när jag sover. Det är nog även på tiden att be om ursäkt för allt spring i tid och otid bara för att jag inte orkar ta på mig skorna och kroppsligt bege mig dit jag vill; understundom nästan utnyttjar jag tillgången tror jag. Men ärligt talat, oftast bär fantasin mig vart jag vill på ett sätt som skorna inte kan.

Emellertid är de tillsammans sanslöst oslagbara; jag bara älskar fantasin och verkligheten, tillsammans fulländar de mitt liv och gör tillvaron sagolikt drömlik.
//Jk

Sista veckan jag tar ledigt från sommarlovet. Det har faktiskt inte varit helt fel att ha sommarjobbet jag har. Hehe. Vara trevlig, läsa när det inte kommer folk och bara lära sig saker. Kan inte fatta att jag får betalt för det. Och när man får besök av så fina människor varje dag, jag älskar människor! Förra veckan var så fin. Dessutom kom syster och gjorde mig extra glad en dag då hon hade med sig jordgubbar och en bok till mig! Syster är bra, kommer sakna henne i höst. Och kommer sakna att inte jobba. Det finns så mycket man kommer att sakna, därför skall man ta vara på allt nu innan det är för sent. Typ ungdomen... Jag lever livet och älskar att göra det!! Bon soir!
//Jk

Hålla hand, knyta knut på oss som bara band kan.
//Jk

Gudomligheter i grekisk och kinesisk mytologi har gröna ögon, precis som jag. Faktiskt så sa en pojke en gång för några år sedan att jag såg ut som en grekisk gudinna, men inte visste jag att han syftade på de gröna ögonen då :) Tydligen äger mitt ansikte ett par ögon med världens ovanligaste ögonfärg (iris). Det är tur att de inte är havsblå så man drunknar i dem, bättre med gröna likt skogen, så man kan gå vilse. Brukar göra det ibland när jag kollar i spegeln och möter min blick. Då vet jag inte vart jag ska, spännande! Som man säger; Herrens vägar äro outgrundliga. Fast jag är ju i allra högsta grad en kvinna, så låt oss ändra till: Damens vägar äro outgrundliga. Amen to that ! Puss
//Jk

KarneBåtFestivalen var aslyckad. Hela helgen har varit otroligt rolig. Dans i tåg och i öltält fast att jag inte drack öl. Det räckte att åka en karusell så kände jag mig berusad hela kvällen. Så var jag självfallet lite berusad på livet, sånt händer ju ganska lätt. Så massa roliga människor! Och duktiga. Nu skall jag gå och heja på tjejerna i gula tröjor! 3-1 mot Australien.
Duktigt!
//Jk

Julia, Julia, Julia. Hon badar i nyvaket hav, simmar med fiskar, dansar med vågorna och plaskar ned det som är torrt. Julia är en glädjeflicka (men inte en sån). Julia! Hon är flickan som ler och somnar på klipporna av utmattning. Myggorna anfaller i tusental, hon kan inte mätta alla. Hon hoppar i havet som en sjöjungfrulik varelse. Glada bubblor, som ballonger till himlen far. Det kan ha varit drömmar. Hon ler. Vinkar hej då till dem och fortsätter med verkligheten när hon ser en färja skoningslöst ta sig genom väggen av vatten. Vid rodret står kaptenen och han får en slängkyss. Han ler.

Vissa människor ser rakt igenom andra människor, det är att blotta sig. Att vara naken eller avklädd är enklare, för det är bara en kropp. Men att verkligen öppna sig det kan vara det svåraste som finns ibland. Jag klär av mig, här är självporträttet.

Självskriven skald skriver strofer; samfällda serier synes som separata skiftningar i sanningen, samtliga skingrar saknaden. Sir Skribent skulpterar sjöjungfrur, skildrar soluppgången samt skönjer synbara skavanker i sinnet. Skapar skenbart sällskap vid skymningsstund, som sagt. Sporadiska stjärnfall skimrar som safirer. Sedan slutar sidorna strömma. Så småningom somnar storyn sakta men säkert, således somnar sömntuta snabbt.
SLUT.
//Jk

Jag bor i mitt huvud. Det är fint inrett. Hyran är låg och eftersom att jag bor där ensam kan det bli rätt tråkigt och ensligt ibland. Som tur är har jag fönster så jag ser livet utanför min lilla värld. Vissa har fönster men ser inget ändå, medan andra bor utan fönster men ser hur långt som helst.
Jag har tänkt mycket på världar idag. Jag har huvudrollen i min värld, men i alla andras världar har jag blott en liten biroll. Det ger perspektiv på saker och ting. För man kan inte ta sig in i någons huvud, att en annan människa gästar mitt bo är en hägring. Således är vi dömda till ett liv i ensamhet. Däremot kan man välja att inte bara bo i sitt huvud, utan öppna ögonen och kika ut! Mötas utanför kroppen. Ibland behöver man ju inte ha huvudrollen i sitt liv.
//Jk

Jag vet att jag snart är vuxen och passerar gränsen för tonåring och hamnar någonstans i mitten. Jag är i gränslandet just nu, och där trivs jag. Jag är både barn och vuxen, inte för att det spelar någon roll. Jag märker det på så många sätt och jag ser verkligen fram emot livet. Siffran spelar ju egentligen inte så stor boll, det som räknas är livet. Nu har jag levt så länge så jag får stora badhandduken när jag glömt hämta ny handduk och skriker ifrån duschen, jag dricker flera koppar svart kaffe om dagen och äntligen har jag investerat i mitt första riktiga pärlhalsband! Så långt har jag levt för tillfället. Pärlhalsbandet är en symbol för mina sjutton och ett halvt.

Jag kommer inte att ta av det.
//Jk