Så många människor väntar på att saker ska hända istället för att hjälpa till att förverkliga dem. Det faktumet är väl egentligen min största inspiration för att bara kasta mig huvudstupa ut i världen. Jag tänker inte välja den självklara, säkra vägen, jag tänker ta den knepiga, osäkra och ta reda på saker om mig själv, som var mina begränsningar egentligen går och hur mycket jag vågar. En människa måste ta reda på vad som är ens passion och vem man är, man kommer aldrig veta sina begränsningar innan man utmanat sig själv. Så därför tar jag alla de där konstiga jobben, pressar mig själv fysiskt i positioner som gör ont till en början, planerar en volontärresa i Afrika på tio veckor... Efter studenten och efter att ha testat vingarna i en tandemskärmflygstur kom jag underfund med att rädsla inte ska få stoppa mig här i livet, att rädslor inte stoppar döden, de stoppar livet.
Skuttade hem idag så lycklig så jag inte kunde sluta le med ögonen ens. De där farliga ögonen... Förstår inte vad som kommer över mig vid såna här stunder, "Im the Queen of nothing, Im the Kiiing of the World"... Blir alltid utittad, tror att folk ser en aura av glädje omkring mig som de också vill uppslukas av. I alla fall känner jag så när någon annan jag går förbi på gatan är så glad. Extraordinärt sorglös, trots enorm smärta faktiskt... För jag har verkligen haft fasligt ont i magen och hjärtat sen igår afton. Förmodligen har jag drabbats av gallsten, det är jag och de där överviktiga kvinnorna på 40+ år som drabbas av det. Känns bra, en pik att jag inte ska äta så mycket kanske. Orkar dock inte göra något åt det. Gallstenen asså. Så jag ler som fan så tänderna börja frysa och sen varannan halvtimme dör jag lite pga att jag inte kan hantera smärtan än. Men vägra doktor, vägra spruta. Så länge jag är glad så. Tra la la la la ♥ Fick förresten kickass nyheter angående Kenya idag. Dansar omkring som en galning. Nästan flyger. Det har varit en bra dag ända sedan jag vaknade, jag säger ju att tisdagar är bäst.
Efter skolan skulle Simon översätta ett norskt mail vi fått av en kvinna i Tanzania. Så Klara och jag roade oss själva i Simons rum och råkade hitta lite riskakor, råkade missa bussen, råkade snusa, råkade hitta lite d:fi som jag tyckte luktade gott och doppade handen i den burken och friserade Simon lite också. Det blev fab. Och sen råkade vi somna. Hamnade på något sätt i allas armhålor. Åkte sen hem och drack kaffe med axeln. 
I lördags drog vi till farbror Nisse innan avfärden till Yxnerums julbord började. 13 st kalasglada festprissar i en buss mot ingenstans. Väl inne i skogen åt vi aldrig skådade mängder mat och det var cirka världens godaste kantarellomelett. Sen blev det kareoke och dans och jag hade världens roligaste. Det var KING. TACK TACK TACK för en så sjukt rolig kväll! 
Vill ha en människa som gillar att vara vaken när alla andra sover, som vill se på stjärnorna tillsammans med mig. Någon som tycker att jag är vacker utan smink. Som gillar min lite hoppande gångstil och min fantastiska potatismos med skal i. Som kan döda alla spindlar och lyfter mig lite ibland. Som skriver söta sms och som kramar mig sönder.
Det har blivit nästintill omöjligt att trivas i min ensamhet. Så den som räddar mig från ensamhet är den bästa. 
"Du är aldrig ensam, bara själv." Ska lära mig att vara ensam igen, det får bli nästa års projekt.
"Du är aldrig ensam, bara själv." Ska lära mig att vara ensam igen, det får bli nästa års projekt.
Det som upptar globalarnas tid på Valla Folkhögskola just nu är våra individuella fördjupningsarbeten som vi skall påbörja här i Sverige, samla information om under vår volontärresa och sedan slutföra hemma i Sverige igen. Det är verkligt svårt att komma på en konkret frågeställning, jag vill fördjupa mig inom alla områden ju! Men något man verkligen kan fördjupa sig i är är ju bland annat synen på jämställdhet, preventivmedel, HIV/aids, könsstympning, mödradödlighet etc. Som ett led i detta så hade Stina tagit kontakt med RFSU och bestämt möte till idag. Så hon, Klara och jag gick dit och fick träffa en trevlig tös som hette Tove, och förkovra oss i deras arbete här i Sverige. Fick en massa broschyrer som kan vara till nytta när vi är i Tanzania och Kenya, lite kunskap kanske man kan nå ut med i alla fall, är vår förhoppning. Vi kan ju inte bara komma och agera som specialister för det är vi ju verkligen inte i något ämne, utan vår resa går ju mer ut på att iaktta och prata om det vi har liten kunskap om med de människor vi möter. Att bidra med det lilla vi kan. Att kanske informera om kondom, för att undvika o graviditet eller könssjukdom. Små saker som människor på landsbygden inte vet om, inte vet jag. Dessutom kanske vårt intresse blir ännu större för dessa frågor efter resan så då vet vi vart vi kan vända oss för att jobba med det mer aktivt och ideelt här i Sverige - RFSU.
RFSU har funnits i Sverige sedan starten 1933. Det är en partipolitisk, fackligt och religiöst obunden organisation som verkar för att sprida kunskap om sexualitet, relationer, rätten till abort, kampen mot HIV och STI, sexualundervisning, sexualupplysning, frihet från sexuellt och könsbaserat våld. Allt sånt som behövs i Tanzania och Kenya, men även här i lilla Sverige.
Älskade lilla hjärta, måste du vara så ömt och bräckligt. Har varit känslosam hela dagen, det händer ibland när jag har för mycket kärlek så inte hjärtat får plats med allting, det väller över. Har tänkt på människor som har det svårt i min närhet, och velat krama varenda människa. Sen kommer mitt sjätte sinne... Och jag började gråta utan anledning. Kände väl på mig att jag skulle få dåliga besked av mamma... Men morfar och vackra EM hade änglavakt och jag grät lite till för att de hade det. Tack gode Gud. Det där händer lite för ofta, att jag känner på mig när saker är fel, och jag känner rent spontant att jag borde utveckla det mer, det okända. Är lite småreligiös nu på kvällen, men det är bara kärlek, den allra bästa religionen av de alla. Sänder små vibbar av kärlek till varenda en av er som sitter därute, livet och hjärtat är bräckliga ting, och det märks när man känner sig ensam, eller gör sig illa i trafiken... Ta hand om er, skulle inte klarar av att förlora en enda en av er. Har redan förlorat för många.
Asså har haft den allra bästa helgen sen urminnes tider, ok, jag överdriver brutalt, men den har varit väldigt fabulös. Fullkomligt fabulös. Mitt beteende pendlade emellertid från att vara en complete bitch till att vara den roligaste, sinnessjukaste människan i världen. Åh, me loves those moments. När det inte bara är jag som sitter och garvar åt mina egna skämt, då mår man. När tre andra också ramlar av stolen, åt något idiotiskt man sagt bara för att man är dum i huvudet och ungefär jättegullig, åh, då blir jag så glad. För det var vad som hände. I fredags på fin italiensk restaurang i Kalmar så hördes östgötskan rulla fint på tungan. Vi hördes nog över hela alltet. Och då gör det mig inget om jag är blond och efterbliven, jag är söt och får folk att skratta i alla fall. ♥ Vi höll ut ganska länge, vinflaskorna rullade in, och sen rullade vi ut, proppmätta, till en bar. Även där höll jag lådan kändes det som, tröttar ut varenda människa, ty det är vid såna tillfällen mina briljanta kvicka skådespelartalanger blommar ut.
Det blev lördag och jag spenderade alldeles för mycket pengar som jag inte har, till fyra garderober som redan är smockfulla. På kvällen åt vi sjukt god mat igen, den här gången i 1600-tals miljö, innan Eve och jag lämnade tanterna som skulle på Babben, och gick hem till Norra vägen, för min kanske sista gång någonsin. Bästa Annelie kom. Det var dags för VIPkväll på Z, ett sjukt bra avslut på eran i Kalmar. Vi bjöds på buffe och dricka och dans, och jag gick sentimental hem tillsammans med de två finaste kalmartöserna i ljummen natt och kände att jag haft en fin tid med Kalmar medan Eve bott där, men att det nu var över, jag kände det i luften. Så jag tog farväl av alla fina minnen som skapats där medan vi gick hem utmed havet och alla fina hus lite salongsberusade och lyckliga.
Idag har vi shoppat och sprungit på IKEA innan vi åkte hem till byn igen. Pussade på Eve, nu ses vi inte förrän jul, sen flyttar hon till UK och jag beger mig till Afrika. Så det var ett fint avslut på den tiden, dessa år i en så fin stad, och jag får tacka ödmjukast för sällskapet ni konstiga, ärliga och härliga människor: mami, ette och lena.
//Jk
Bästa brudarna åkte till Stockholm i en buss för oss själva. Vi är så grymma så vi får privatskjuts. Linnea, Klara och jag på mänskliga rättighetsdagarna med föreläsning av Jonas Gardell och en fakking stört fantastiskt bra teaterföreställning om Helen Keller och några andra bra föredrag. Så bra dag. Är emellertid så trött så jag dör nu. Kronisk sömnsjuka senaste tiden, var väl sisådär fjorton bast senaste gången jag gick och la mig innan elva. Imorgon vikare för bra barn och sen resa till Kalmar och träffa syskonet. Är lycklig i hjärteroten.
"Man blir bara dummare med åren!" /Jk
Blev nästan utslängda från lektionen idag pga att vi störtsköna pendlare var så fasansfullt trötta så vi inte kunde sluta skratta åt precis allting. Det är Linnea, Klara och jag, mina resbuddies för tre månader nästa år. Me loves them och det skall bli bäst att få vara med dem i Afrika. Sen gick vi till bussen som skulle ta oss hem och jag stod och halvdrönade och undrade vart min buss egentligen gick ifrån, trött och förvirrad som jag var. Den brukar gå från höger, men det stod en buss på andra sidan, som visade sig vara min, och som jag nästan missade klockan fyra på eftermiddagen när nästa gick kl fem. Dog i brutalt garv igen, sprang ifatt och väl på rätt buss (men obviously åt fel håll) somnade jag på en karl som satt bredvid mig. Försökte agera normalt när jag vaknade men pinsamheten grävde stora sår i stoltheten. Gömde mig på ett, vad jag trodde, säkert ställe. Apoteket. Kommer fram en några år äldre kille och börjar flirta med mig, på Apoteket. Åh, vart har romansen försvunnit!? Sprang därifrån och åkte till Viken. Kunde inte sluta skratta, nu huvudvärk. Imorgon vikarie åt fantastiska ungar.
Har skrattat så himla mycket. Jag är så glad. Igår klipptes håret av efter ett par kannor öl och efter midnatt åkte vi bil och slirade i rondeller. Idag har jag samlat kramar; älskade mormor, mycket saknade morfar och EM, moster och farbror, päronen osv. Asså mitt liv, jag är så lycklig så vill dansa hela natten lång.
Ni vet när man sitter för sig själv och kommer på sig själv med att le, så jävla stort.
Är lite salongsberusad och ligger i min säng för att sova. Inser att dagen, trots för många tankar, varit underbar. Har planerat vår episka resa till andra sidan jorden och sen träffade jag Chris som är ungefär en av mina favoritpersoner, från Gambia och störtskön, underbar kock och lyckas alltid få mig på bra humör. Så kort sagt, en bra dag och nu ramlar jag vimmelkantig i säng. Bra ord det där. Ord är bra.
Det var på en arbetsintervju för några månader sen jag fick höra att jag var en målmedveten tjej. Sen har jag grubblat, för jag har själv alltid känt mig planlös, kringdrivande och oserisöt. Sen reflekterade jag lite över det där, och insåg att ungefär 75% av allt jag gör (inte småsaker inräknat naturligtvis) är i mitt huvud noga genomtänkt för att gagna ett högre syfte. Så det mesta jag gör har jag i huvudet smitt planer om som skall leda mig till ett mål helt enkelt. Vad det målet är tänker jag inte förtälja i detta inlägg. Utan jag kommer mer förklara min känslomässiga väg/resa de närmsta månaderna, för man måste vara psykiskt stark för att ens klara av att komma ur sängen.
Som ni bloggläsare vet så djupdyker jag ibland, och det är något som i viss mån måste undvikas. Rent generellt är det ju jobbigt att drabbas av det, men lägg sen till att jag ska iväg ensam på långresa alldeles snart, ett steg på vägen mot mitt mål, och måste klara av alla sorters problem jag ställs inför. Kan inte vara skör som glas i Afrika i tre månader. Så målet innan den 2:e januari är att ha hittat en lösning, lite medicin mot djupdykningar. Steg 1 har varit att jag har börjat prata om det mer öppet, för att försöka få tips från mina vänner. Sen beslutade jag mig för att rannsaka mig själv, och analysera de saker som gör mig glad och de som gör mig ledsen. Beställde hem en prenumeration på DN till exempel, och umgås med vänner varje dag och inte varannan, bakar, dricker te och försöker göra folk glada, sånt gör mig glad helt enkelt och sånt ska jag fortsätta med. Sen hittade jag en yoga-form som är bästa sättet för att bli glad och pirrig i hela kroppen med. Och så vidare och så vidare. Sen ringde mamma en gammal vän som heter Coach som har kommit att bli min vän också. "Coach är väl ett förfinat ord för psykolog", var min första tanke, men neeeej, så fel jag hade. Kommer precis från henne och idag bröt jag också nästan ihop igen, precis som i fredags. Hade blandat ihop adress och trodde hon skulle vara på vanliga stället men hon var på ett nytt ställe och jag gick fel och kände mig sådär värdelös igen, och så besviken och tänkte gå hem och gråta resten av dagen... Men hon ringde och fick mig att komma ändå, vilket var det bästa som hänt idag.
Idag pratade vi om grunden till att jag blir så besviken på mig själv och känner mig misslyckad, att det är ett resultat av att jag inte tror att jag skall duga, eller att folk skall tycka om mig. Som i sin tur orsakades när mina bästa vänner en dag för cirka fyra år sedan slutade höra av sig helt sonika och utan förklaring och lämnade mig med sämsta självförtroendet i världen. Det sitter i mig som "en verklighet", så varje gång något "går fel" så kommer det opp och lägger sig längst fram i mina tankebanor och gör sig påmint, allt blir kolsvart och jag känner mig sämst i världen. Coach sa då att jag måste börja se det här som ett minne, typ göra det lite mer konkret. Det är inte den jag är nu, nu är jag omtyckt och älskad och ingen lämnar mig. Den som blev lämnad var Lilla-Julia, en person, ett minne och henne ska jag ha medlidande för. Den lilla människan, som jag kan minnas, den identifierar mig inte nu för tiden, nu när jag är 19 år och fett jävla modig, smart och kärleksfull. Det är ett minne, och när mörkret kommer och jag djupdyker någon gång i framtiden så ska jag tända ett ljus för Lilla-Julia som dog lite där och då den där sommardagen för länge sen, och gå vidare för att till slut helt ha glömt det minnet och hunnit skapa ljusare, bättre, finare.
Cyklade genom älskade Norrpan och åt BurgerKing med C. Dansade i timmar mot en spegel som jag inte hatade för en gångs skull. Kände mig smal och idiotiskt rörlig precis som en liten mini-Shakira. De pekar mot mig och kollar, och jag känner mig magisk. Frida hörde av sig och jag började gråta som ett mähä av glädje av orden hon sa. Glädjeflickor for realz hon och jag. Halva dagen har små moln skingrats och hela kvällen har jag känt mig harmonisk för första gången på länge. Även när jag varit lycklig så har jag inte känt så. Men nu släpper det, och jag hoppas på att även slippa mardrömmarna som jagat mig i två veckor nu. Ska bara göra indonesisk yoga innan jag somnar. Åh, mitt liv. Much much love.
Har inte haft såhär konstig dag på länge. Kommer bara räkna opp allting utan kronologisk ordning. Gick och la mig vid fem. Magmus kom förbi och drack te och pratade ifatt allt missat. Råkade ut för en helt bisarr grej som jag inte tänker berätta mer om. Men, det var brutalt. Insåg nyss att jag inte ätit mer än teet, två digestive och lite chips på hela dagen. Saknar babe. Har träffat, träffar, ska träffa Cristian. Förstår ärligt talat inte mer än en sak, nu tänker jag citera Gandhi "och den är bra, mycket bra."
Ligger här i stjärnan med en extraordinär känsla av lycka.
Ibland känner jag mig värdelös. Så värdelös så jag hatar mig själv mer än jag hatar Hitler och SD. Anledningen kan vara att jag letat kostym en hel dag till en fest som jag ska gå till, men sen när kvällen kommer inte går på ändå. Då jag kroppsligt närvarande är i min lägenhet istället för med nya bekantskaper och festar tills klockan har blivit soluppgång. Då kan det komma smygande först diskret, knappt märkbart. Med ungefär elva elefanttårar på cykeln hem först, redan på cykeln vet jag att det kommer bli en dålig kväll. Sen är sminket förstört. Jag kommer hem och sitter fyra timmar på min gröna soffa och förpestar varenda härlig, sund tanke som lyckas tränga sig in. Och det är då det kommer. Bomben. Att jag inte längre vill leva. Så då kan jag börja slå mig själv, en gång trodde jag att jag bröt tummen. Eller banka huvudet hårt i en vägg. Är fortfarande inte inne i kroppen där och då, så smärtan kommer först dagen efter då jag är psykiskt närvarande i min egen kropp igen. Sliter av mig alla kläder för allt sitter så jävla hårt. Panikångesten. Gråter så jag börjar skaka i tårna. Det kommer underliga ljud och jag kan inte riktigt kontrollera någonting. Grannarna hör mig, det vet jag. Hulkar. Det bränner. Hatar mig själv så mycket så jag hoppas jag dör på fläcken. Men det gör jag ju inte. Förr i tiden visste jag inte hur jag skulle få slut på detta. Då kunde det hålla på i fem timmar och då svullnar huvudet så man måste vara hemma från skolan dagen efter. Nu var det bara en kvart, och jag ser bara grisigt trött ut. Har kommit på vad som får mig som i trans. Cigg. Är ju så jävla känslig. Så en cigg, då kommer nikokicken efter någon minut och jag blir så lugn så jag nästan inte kan stå upp rakt. Det är bra. Så nu är jag lugn. Jag bara hatar mig själv men jag är för trött för att orka gråta mer.
Det är ganska jobbigt. Att hata sig själv så mycket. Inte någon människa bör man ju hata, och jag hatar nog inte någon annan än mig själv (ibland) egentligen. Och det är mig som jag måste stå ut med resten av livet. Fattar inte vad det är jag skall göra/ändra åt detta. Vet verkligen inte vad lösningen är. Kan ju inte ta en cigg varenda gång - när det redan börjat. Måste ju börja preparera redan där på cykeln hem.
Jag önskar jag hade vänner. 
Det krävs så lite för att jag skall vara lycklig en hel dag. Jag vet inte vad det beror på, men jag tror att det är min bästa egenskap, att se det stora i det lilla, och känna så enormt mycket. Idag hände tusen såna små saker. Mamma väckte mig. Jag låg i min prinsessäng. Pia Mucchiano var på radion när jag åt frukost, jag saknade dansgymnasiet för en kort sekund (lektionerna, sammanhållningen, allting som handlade om Kenya). Sen väntade en hel dag tillsammans med mormor. Är så glad för hennes skull att hon skall flytta. Vi packade, donade, åt pannkakor med jordgubbar, klappade Simba, kramades och skrattade. Fick höra historier om hennes saker som får liv när hon berättar om dem. Vet en massa historier om knivar som vunnits på skyttetävling när mormor var ungmö, om smycken från mormors resor till Holland, om böcker och kastruller. Åh mormor. Finaste Bibbi kom förbi också. Vill bli som dem när jag blir stor. Åkte sen hem till stora vita huset och päronen trillade in en efter en. Vi spelade plump och åt gott. Glasögonligan saknade dock storan. Lillan är lite halv utan storan som bor i Kalmar och skriver C-uppsats och annat tråkigt. Du klarar allt.
Imorgon är jag bjuden på halloweenfest. Blev bjuden för 100 år sen och har tänkt en massa bra utklädnader. Men glömt. Och nu måste jag panikartat komma på något imorgon. Men det kommer bli kul, det blir det alltid. Mycket kärlek och pussar. Nu ska vi se på film. "Aldrig aldrig ensam" tra la la
