Jobbet mitt ligger en 10 minuter utanfør Oslo city. Metron går perfekt från Majorstuen till jobbet på ca 14 minuter. Det ær ett extremt stillasittande arbete, på kontor, som receptionist i ett føretagshotell med panoramautsikt. En solig dag sitter vi hær i glashuset och svettas och frågar oss om vi inte kan sætta oss utanfør glasvæggen istællet. Nær det åskar kan man sitta hær inne o se hela blixten slå ned. Det ær 14 våningar høgt, ca 800-1000 mænniskor och typ 20 olika føretag. Jag har lyckats læra mig namnen på ca 20 anstællda, men bæst kænner jag brevbærarna som jag pratar med dagligen. Annars pratar jag inte med så många andra æn Liv, kollegan som sitter vid datorerna bredvid. Henne har jag verkligen kul med. Jobbet i sig ær emellertid inte så jætteroligt. Arbetsuppgifterna går ut på att hænvisa gæster, ordna med nyckelkort, øvervaka parkeringshuset, boka møtesrum och svara på spörsmål och mail. Jag får stadig uppskattning før min førbættrade norska. Ibland sker ingenting på flera timmar, och ibland ær det fullkomligt kaos nær 30 gæster, 5 frågor, problem i garaget uppstår och tre telefoner ringer exakt samtidigt.
Det mest intressanta ær att se hur mænniskor reagerar i vissa situationer. Vi ser verkligen allt ni gør och hur ni fungerar som person. Man ær så synlig nær man tar førsta klivet in i receptionen. Vissa ær så søta och extremt blyga och frågvisa. Vissa andra, de som går med høgt huvud, beter som att de bott i denna byggnad och næstan æger den. Vi skrattar bakom datorskærmarna åt dem som kommer inrusandes och har ett viktigt møte men som drar hem igen pga att det inte finns parkeringsplats precis 5 cm utanfør huset. Vi generas lite nær det tar 7 minuter før besøkande att registrera sig in i bygnaden. Vi brukar skæmta om att det ær ett skickligt IQtest att ta sig in och ut, men har man något så nær sunt førnuft så skall det ikke vara så avancerat. Vi skrattar lite ændå, hela tiden, før saker ser så konstiga ut, speciellt nær du skall førsøka banka opp en glasdørr som fungerar genom att vi trycker på en knapp åt dig. Du kæmpar på bra, sæger vi då. Ær någon vresig o skriker att man skall øppna dørren (som att vårt enda jobb ær att øppna dørren åt dig nær du har glømt ditt nyckelkort), fast de ej har angivit vart de skall, så svarar vi att "nej, vi tænker inte øppna, idag får du hoppa øver" (det ær som en borg faktiskt, før att komma in må vi øppna før dig eller du jobba hær, eller som sagt - hoppa øver stængslet). Då brukar de bli lite paffa, och det ær nog det som behøvs nær de stressar så dant. De behøver høra lite mænskliga kommentarer. Liv ær expert på dem. Hon kan dra lite kaxiga kommentarer hela tiden, som ær så fyndiga! Det jag har lært mig ær att inte sitta tyst nær folk stressar eller ær otrevliga, bemøt dem och fråga istællet något så de inser hur dumt det ær før dem att hasta, ha 658941420 i blodtryck en helt vanlig vardag och køra øver alla andra på vægen, utan ett uns av trevlighet.
Det absolut bæsta ær att jag nu har fått førlængt så længe jag ville, med semester inkluderad, och førhoppningsvis længre æn så. Att jag tjænar mer æn många andra med utbildning hemma i Sverige. Att jag dagligen får førse mig med hur mycket mat som helst utan att betala, och kan vælja mellan 5 olika matrætter, sallad, smoothie, mackor, drycker, bakelser osv osv. Grattis mat på jobbet ær faktiskt vældigt bra, då jag i vanliga fall inte skulle ha ætit så værst mycket annars. Ær man inte vaksam skulle man lætt kunna gå opp 20 kg hær. Mackorna. Mackorna pappa. Du hade trott att du døtt och hamnat i mackhimlen. Det ær macka med lax, ræckor, rostbiff, prosciutto, ægg, skinka, salami, sen grønsaker och någon speciell røra, typ potatissallad. De ær helt från vettet hær, de ælskar sina mackor mer æn vad svenskar ælskar årets førsta svenska færskpotatis. SÅ MYCKET! Jag ælskar dem också, och det blir lite træning liksom innan man ætit dem, ett rejælt tyngdlyft før nog væger de något kg iaf. De ær så maffiga.
Det var nog det. En liten liten inblick i vad jag tillbringar 8 h av mitt dygn med. Nu ska jag återgå till arbetet.
