Julia Teddy

här sitter hon i ett fönster i Montmartre, oj jag mena majorstuen, och dricker vin och äter brie. utanför skriker måsarna o deras ulliga bebisar går nedanför. tonerna från den pittoreska franska konserten i litteraturhuset ekar fortfarande i huvudet. en norsk gatumusikant som startade sin resa i paris spelade på sitt lilla röda dragspel och var en sämre version av edith piaf, men känslan är lika intim när det är live. man går in och sätter sig och hamnar i sin egna bubbla, trollbunden av musiken med ögonen fäst på henne. det har alltid varit speciellt för mig, det där med musik. det kan skapa fred, tror jag, det är så mycket kärlek och även när tider är tuffa kan ett instrument ge sken av att det finns något större. det är upplevelsen jag får. att jag är delaktig av något större, större än ord och vapen. alla avväpnas där inne i konserten och det innersta kommer fram. jag är så utblottad. det var naturligtvis inga ungdomar där som fick känna på det. det gör mig alltid lika sorgsen. jag känner inte många i min egna ålder som är kulturella på riktigt, de må ha imagen men inte mycket mer. såna som läser böcker eller går på "urtråkiga spelningar". jag kan vara där jämt, och jag känner en samhörighet med alla de äldre för det finns ingen ålder. är det välgjort så är det, det är tidlöst och alla kan relatera. jag önskar så dant att jag fann någon som inte såg alla dokusåpor på teve, som enbart ser amerikansk film eller blott läser nytryckta verk. även de som arbetar på Munchmuseet och är konstintresserade bryr sig inte värst. det är tråkigt. kunskapen om alla de stora, moliere, vivaldi och monet kommer försvinna totalt med min generation. och här sitter jag uppklädd till det grövsta, med rött läppstift och naglar, som imagen tillber, i mitt fönster och drömmer om svunna tider. då det var kulturrevolution. tänk om man hade levt då.