yeah. i lördags tappade jag mitt glittriga magnetarmband som jag har burit varenda dag sedan konfirmation -09. ja. det ligger förmodligen på vägen någonstans mellan clara och mig. men ja. jag har aldrig varit ledsnare. det var det som gjorde att jag mådde bra, inte hade ont i magen. och det var den allra finaste present jag någonsin fått av min mor, så förstå min sorg. mors kärlek har jag ju alltid med mig i hjärtat men det där armbandet var liksom det som glittra när jag var ensam och behövde påminnas. hatar mig själv lite. så jävla klantigt. 

hittar någon det. ja. kul för den. 
älskade simon. jag känner samma genuina kärlek inför en ek, såsom du. som att det är något som viskar i mitt öra. antingen har man levt flera liv och regredierar till den människan man var då, eller så är det livets eko från hundratals år bakåt i tiden av folk som suttit lutade mot eken och berättat hemligheter. vinden susar med viskningar, det är iaf ett som är säkert. träd kan prata. eller har vi livlig fantasi? vad är verklighet? 

jag sitter med näsan i boken och ser till slut de kolsvarta bokstäverna spela opp en hel värld för mig. jag känner med karin, simon och klara. språk, det är lättsamt men berör mig. jag alternerar skrattet med tårarna. vemodigt och hoppfullt, vid sida 98 gjorde jag den bästa notisen någonsin "här fick jag reda på vad meningen med livet är". det var bara för ett kort ögonblick jag kunde hålla kvar "svaret" (som inte var ett svar utan mer utav en känsla) i mitt medvetande. men, insikten att livet faktiskt har mening och att jag förnam känslan är gott nog. 

när man läser såhär bra böcker, som simon och ekarna, ja, då vill man leva. 

det är så mycket som jag inte förstår av det som är självklart. alla frågor som ställs, som får svar, som jag ställt själv men inte kunnat sätta ord på. de stora frågorna. marianne fredriksson gör det, på ett mycket okomplicerat sätt som går hem hos de olärda. och mycket av det som sägs, kan man ändå förstå, och jag är tacksam för att jag känner igen mig i de delar där det talas naket. där sanningen inte är skymd. mammas viktigaste läxa, att det är de delar man vill ha dolda som är de viktiga att ta itu med först. stirra dem i vitögat för att bli kvitt dem. 

efteråt stänger man boken, lägger den på golvet, plockar opp den igen och tänker att man är upplyst. 
jag gör alla besvikna 
normala människor förstår nog inte hur mycket tid jag lägger på att hata mig själv. 
alldeles för mycket. 
är lite gråtig. skulle behöva en vit kanin. livet är inte lätt. men då tänker jag på de stackars människorna som flyr för sina liv. 
att resa med sin syster och mamma i tre veckor och verkligen tillbringa varenda timme på dygnet med dem har gått över förväntan bra. ibland har vi förstås skrikit, gråtit och svurit över varandra. men mest har vi fått varandra att skratta och varit glada att det är just vi som reser denna resa tillsammans. oftast har det varit mitt dåliga humör som sänkt oss, eller så har det inte det. i vår familj är det jag som anses vara den ilskna. kanske för att när jag väl är sur så är jag verkligen 100% genomsur och det blir det folk minns. jag är åska, det vet ni som känner mig. för mig finns det inget mellanläge och jag blir själv irriterad när folk är sura som fan men håller det inne eller slutar prata och går iväg. det stör mig. jag tar hellre ut ilskan, som blixtar, låter den vara i 10 minuter och sen är det överspelat. det blev strömavbrott ett par minuter, men sen skiner solen igen. för när jag är på det humöret är jag verkligen sol... 

det är också gängse meningen att jag är den dumme i familjen. dels för att när jag är dum vet jag exakt var det gör mest ont hos dem jag älskar. men här tycker jag faktiskt inte att det är helt rationellt att anklaga mig endast. det här ju min personliga åsikt förstås. jag tycker eve kan vara rätt dum, men att det ses genom fingrarna. inget gör så ont som när man tex tar en selfie och hon säger "ha! så jävla ful du är!". alla får förstås ha sin egna åsikt, men säger du det enbart för att såra mig kan du lika gärna vara tyst. skulle jag säga samma sak, vilket jag vet att jag inte får, (och aldrig ens skulle säga!) då börjar eve gråta, och jag får en ordentlig utskällning av mamma. det är så det ofta är. eve kan vräka ur sig saker, för de anses vara accepterade i vår familj och då kan man säga dem hur många gånger som helst. "du är ful, julia", "julia klarar inte det där" osv osv. men när jag säger att "eve, du töjer ut min favorittröja" då präglas flera timmar av ett svårmod och pyrd ilska. varför det ens är helt ok att slänga ur sig såna här fraser är också ett mysterium. vi har såklart diskuterat det, varför alla är elaka mot varandra, och under resan försökt bättra oss. men idag kom det igen. ville vara snäll och hjälpa eve plocka ögonbrynen. hon blir så himla arg för att det gör ont och säger "hon tror ju hon kan men hon kan inte". nej, jag vet. där träffade du rätt. det är just där det gör som ondast. är fullt medveten om att jag "inte kan" någonting, typ skissa ditt ansikte. (plockade mors ögonbryn två minuter tidigare och hon var dock nöjd). men låt mig försöka. håller för tillfället på att hålla mig flytande. försöker peppa mig till att jag kan allt bara jag försöker, och jag har full hejarklack i mitt bollplank herr hägg som bor på grönland nu men ändå tror att jag kan. han peppar mig. och det är det jag får försöka komma ihåg när systern säger alla saker jag inte är helt världsbäst på. och jag hoppas hon slutar, för jag lär inte bli bättre av hennes negativa kommentarer. 

dessa stunder gör ont. men försöker hålla mig lugn och slå det av mig. hon är hon. jag är jag. jag sa inte att hon var dum i huvudet när hon köpte en liten vattenflaska för 40kr. jag applåderade när hon lyckades köra på idiotsmå vägar i spanien. liksom påpekade när hon var bra istället för att poängtera varenda gång hon gör något konstigt. ja. 

det är tur att vi för första gången på resan iaf har avskiljda rum. vi har bott tillsammans alla tre i samma hotellrum hela resan, nu äntligen bor vi i lägenhet med tre rum och det är nog bara sunt. då kan vi sura lite, och mötas i vardagsrummet när vi är på bra humör igen. det är väl himla finurligt. 

skulle aldrig ens vilja byta resesällskap mot det jag har för stunden. det är det bästa. ibland måste jag bara få klaga av mig. 
min sämsta ovana är att springa omkring på natten för att se att alla andas som de ska. det gör de, peppar peppar ta i trä. 

nu kanske jag kan somna om igen. vi ses imorgon. älskar er. 
idag har energin bara flugit in i mig som en spermie i ägget. ca så snabbt. hoppar omkring och varit sådär glad igen. och varje gång det sker så känns det som världens bästa dag. dock finns det belägg för att det faktiskt varit en av världens bästa dagar. 

bevisframställning: 

drack en drink som hette "little miracles" till frukosten i 39 graders värme i sevilla

hittade en matmarknad sänd från himlen 

åkte buss från spanien till portugal och såg en himla massa fräsiga träd 

hamnade i faro - BÄSTA STADEN NÅGONSIN????? 

bor i enorm lägenhet i hjärtat av faro med hyresvärd: portugisisk arkitekt med brunt lockigt hår DRÖM

åt perfekt italiensk mat 

har dansat på alla gator genom faro redan 

älskar livet 
sent omsider hamnade vi igårkväll hos den första genuint charmiga staden hitills i spanien. granada. idag vaknade vi opp på ett megatjusigt hotell med utsikt över hela staden. hade inget vatten på rummet så fick naturligtvis ont, har annars som vana att idiotdricka 1.5 l vatten innan vi drar från hotellen. kanske bara inbillar mig att det håller sjukdomen i schack, men vet inte egentligen. 

det som förgyllde staden var den raraste farbrorn i världen, ett café där jag fick svänga med alla mina spanskakunskaper (få) och fick både olivolja och salt som jag drömt om i ca två dygn. tackade tusen gånger för så underbart bemötande, mat och service. asså dröm var det. sedan åkte vi på äventyr till alhambra. ett palats anno 1300-tal och med på UNESCOs världsarvslista. det var sagolikt. sådär sjukt och ofattbart. tyvärr kunde jag inte helhjärtat gå in i själva upplevelsen eftersom jag hade ont i njuren igen. men i kön på väg in var jag iaf gladast av alla, och det får man ändå vara tacksam för. 
sedan satte vi oss i vår älskade bil igen. for genom svindlade vägar, över och genom berg och dalar innan vi nu stoppade vid en hamnstad vi inte ens vet namnet på. haha. nu är mamma full på sangria och jag vill sova. magen har slutat göra ont för tillfället. 

mest tacksam för idag: vår sena middag alldeles nyss (supersnuskiga, turistiga, all-inclusive-aktiga, snabbmatstället med "italiensk" meny). har aldrig varit på ett så sunkigt ställe men skrattat och känt mig så älskad. världens bästa sällskap är ni ibland. 
just det! hur kunde jag glömma? idag kissade jag på en fyrfilig motorväg! haha. det är en historia för sig själv. så himla roligt. så himla himla juligt

kärlek 
kanske den absolut bästa morgonen på flera flera månader. mamma och jag gick på arla strandpromenad innan någon i denna lilla by ens funderat på att vakna opp till en alldeles ny dag full med möjligheter. vi funderade inte! vi tog chansen. levde i nuet i kolsvart mörker under en liten powerwalk på 25 minuter längs fina beachen. jag trodde att solen gick opp runt kl 6, ack så fel jag tog! i väntan på soluppgången började vi stretcha lite vid sandstranden (som de "plogade" slät på morgonen!) 
gjorde lite yoga, och trots att det var tidigt så var det ändå ganska varmt (25 grader), så pass att musklerna var mjuka, glada och kunde tänjas väl. sen tog vi en simtur, med ett helt turkost hav för oss sjävla. när vi var klara så såg vi att det hade ljusnat en del, så vi väntade på en parkbänk när himlen plötsligt bröt opp prick klockan åtta och solen trängde fram som en liten liten växande guldklimp. gick tillbaka till hotellet, helt tillfreds med livet, inmundigade en god, men ohälsosam, baguetteinfluerad frukost innan vi satte oss i bilen för vidare äventyr längs spaniens stränder. 
rullade mot almeria där eve hade en kompis. badade på en så fin stenig strand och bestämde att härifrån ville vi aldrig åka. förmodligen den finaste stranden jag någonsin sett. tyvärr var vi tvungna att åka därifrån ändå pga att vi måste ta oss vissa sträckor för varje dag för att hinna med allt vi vill... men jag tog med mig ca 45 stenar i alla olika färger. tom grön. så en liten del av denna fantastisk plats kommer jag alltid att ha med mig. 
det finns nog ingen liten tjej som värderar stenar lika mycket som denna tjej. som diamanter.
när hon hade fått samla sina stenar var hon glad och redo för ännu några mil på svindlande höjder och häpnadsväckande landskap. sierra nevada. 
ae. fy för spansk mat, somlig kundservice och hygien. halvfabrikat, slarv, sämst service och vi har ju hört att spanjorer lägger ned sin själ i maten, nja, mer sitt DNA. det är andra dagen vi får hårstrån i maten. att gå ifrån med kräksmak i munnen är inte alls vad jag hade föreställt mig på denna matresa. svälja ned kräkreflexen med vatten. dricka rödvin som nästan är isigt. usch. nu får det faktiskt bli bättre. betyg: 0 av 10 solar. inte värt en enda krona. rekommendation: ta med spypåse.

gråtig. 

inget kan få mig på så dåligt humör som riktigt dålig mat. 
sitter på flygplatsen och väntar in damerna. har panikont i magen igen. haha... jävla njurjävel. ska hyra bil och dra oss ned längst södra kusten några dagar innan nytt land igen. allt är fantastiskt och igår såg vi det mest sagolika skådespel på himmelen. AMAZING. ca 8 blixtar i minuten. och badar i hav varenda dag och det är varmt och jag har shoppat lite smått. har inte råkat på något gudomligt matställe än men det kommer nog. 
idag är jag sådär glad igen. känner mig lite frisk för första gången på månader. hoppas hoppas det håller i sig. ingen mer urinis eller ont här inte. ASSÅ GLÄDJE GLAD SKRATT SKÄMT LIV ÄR MENINGEN MED LIVET. livspuss, livsfrist, megalängeliv. KÄRLEK!!!! 
aa fast vi är ju inte kära i varann, för såna som oss blir ju aldrig kära 
typ

lycka till imorgon, på grönis. ❤️