Julia Teddy

Idag var jag på kyrkogården och kollade på mina fantastiska vänner igen. De uppträdde med sina dansmonologer som de skapat helt själva. De dansade för människorna som dog i Getåolyckan för cirka 100 år sedan och känslorna flög fritt i luften som regn som faller från skyn. Mina dansande glada vänner är de vackraste jag vet. Glad att jag fått lära känna dem allihopa, de är så stora i sina små kroppar... 
 
Här är Maja som dansar kärlek bland träd, "hennes" man dog och saknaden är stor.

Sonja gestaltar olyckan själv. En svart katastrof som anföll oskyldiga människor.

Cristian dansade för att skapa en ljus väg mellan döda och levande, så att vi kan förenas igen.
//Jk

Idag gick jag och mina danspolare till Cnema och satte oss i publiken. Plötsligt sattes en välbekant låt på och vi ställde oss opp och gjorde det som man brukar göra när man gör en flashmob. Det var skoj. För jag älskar båda Cnema och att dansa!
//Jk

Åkte lite spontant till Nybro i lördags för att ha en dansföreställning i en kyrka. Vi dansade till Förklädd Gud iklädda blodröda och bläcksvarta kreationer som inte undgick en endaste komplimang. Vi var vackrast i Nybro och pusslade ihop de sista dansbitarna i lördags och det hela var kaotiskt och underbart som det brukar vara. Vi är dansfamiljen och rytmerna finns i våra hjärtan. Sen firade vi lillasyster Maja Grüttner som fyllde sjutton, det hann bli sen kväll och vi drack champagne och kom på att vi inte koreograferat sista dansen och gjorde således det klockan tio på kvällen. Fragment och pussel och dagen efter var nervös. Fnitter och bubbel steg oss åt huvudet. Vi steg och steg och stegen blev till ett högt stage-dive. Det var vad som hände under lördagskvällen när alla var bubbliga och småberusade: vi tränade stage-dive, mitt allra första stage-dive. Det var kanske tur att man var bubblig under träningen, men när föreställningen kom så var bubblorna ändå där utan att man behövde alkohol. Det låter kanske lite klyschigt men det är berusande att dansa.

Favoritord: eufori, tillit, impuls, adrenalin, andning.

Pias dotter Noemi som är African Madonna

Söndagen visade sin bästa sida när man vaknade på det sunkigaste hotellet jag satt min fot på. Man skall ju inte sätta värde på materiella ting heter det ju, och den här helgen har verkligen handlat om helt andra saker än materiella. Det är liksom inte det viktigaste här i världen numera.♥ Tårta för Maja igen (vi firade henne tre gånger). Genrep och moster, farbror och Eve satt i publiken!!! Kramar, leenden och tårarna som kom och språket som inte talades. Ord är ibland överskattade när man har en syster Eve som förstår en ändå. Kram och puss och glädje. Eve filmade mitt, Annas och Majas stage-dive från ett altare i Nybro kyrka och publiken applåderade och vi drog ett djupt andetag och jag kunde konstatera att detta var en kalashelg utan dess like.
//Jk

Den ungdomliga, som kallar sig för dansens lyriska musa, Terpsichore kommer med ännu en, jag känner att de blir många, kärleksmelodi (eller snarare symfoni) till dansen. Jag är en musa, inspiration som musik, blir dans. Jane Austen sa att "dans är själens landskap", och baklänges blir ordet dans sand, vilket är ett sorts landskap och innan jag träffade dig var mitt liv som en öken, det är därför jag dansar som en kamel. Det som får våra hjärtan att slå så rätt, i takt menar jag, överallt dans för det är det rätta elementet. Vi dansar euforiskt. Dans i sand, lek med kel. Älska, som kan tolkas på så skilda sätt.
//Jk

Det var onsdag och jag var ute med Bea, Andrea, Frida och Cristian.

Oh dansa i häftigt höga skor och ha champagnebubblande guldlockigt hår och rulla lite på höfterna och kolla opp och inse att man står inuti en rockring av människor.

 
Jag älskar att kunna kalla mig dansare.
//Jk

Låten heter London, musik från filmen Blood Diamond, koreograferad av Sara Trollin.




Kothbiro, soundtrack från filmen The Constant Gardener, som ni för övrigt bör se. Den handlar om Kenya och vår klass ska ju åka dit nästa år, besöka Nairobi, slummen och barnhem och hjälpa. I koreografi av min klass och Pia Mucchiano. I slutet av dansen kommer Cristian och på hans tröja står det: UNITE AGAINST RACISM...



Filmat av Sonja Wernmarkers pappa.
//Jk

Idag hade vi tre föreställningar och på en av dem kom fjuniga tonårspojkar som skrattade åt vår konst. Våra första koreografier är djupa, vackra, starka och underbara. Pojkarna suckade, pratade och låtsades vara coola. Jag lovar, de gick i typ åttan och har förmodligen just kommit i målbrottet och försökte undvika visa att de fick känslor. Haha. Sen kom vår sista koreografi som kan få den stumma att prata, och vice versa. Snap! De bara satt där! Det var så ballt. Who run the world? Girls! And I was like: this is jazzfierce!
He he. Damn, jag älskar att dansa! Pussipuss på er!
//Jk

Koncentrationsdag igår mellan klockan 9-9 (med matpaus naturligtvis), men inte nog med det: vi sov över i dansstudion också. Det var mysigt så det förslår! Fast man känner det i kroppen dagen efter, speciellt när det har varit dans från 9-16 idag också. Istället för koncentrationsdagar börjar det mer likna ett koncentrationsläger, men ett fint, dansant och kärleksfullt läger. Vi tjejer och Cristian vet hur man kör hårt. Vi är fan bäst. Men jag måste äta mer.

Det är föreställningar i helgen också. Hör av er om ni är intresserad av att komma, det finns nog platser kvar. Nu ska jag försöka att inte somna för då lär jag inte kunna sova inatt. Hej, det är tufft att vara dansare. Jag älskar det. Jag älskar det så mycket.
//Jk

I fredags fick jag äntligen uppleva födelsedagspresenten jag fick av Klara, Anna och Bea i 18-års present. Vi tog tåget opp till Stockholm och sprang till ett Dansens Hus som knappt var halvfullt. Bredvid oss satt Marika Lagercrantz och vi klappade, skrattade och blev rädda tillsammans, Cullbergbaletten hade gjort en hyllning till August Strindberg som var minst sagt kontroversiell. Den ömsom skrämde livet ur mig ömsom fick mig i extas. Sedan begav vi oss till ett mysigt cafe, tyvärr hängde inte Marika med men kvällen blev ändå sådär härlig som kvällar lätt blir i storstäder med mycket liv i. ♥ På lördagen blev det lite snabb shopping och två timmars tågresa innan vi fina tjejer skildes åt och en timmes bussresa låg framför mig innan jag äntligen fick återse lilla Eve som var hemma! Vi åkte till mormor och fick oss ett rejält lass våfflor att mumsa på. Mums mums.

Vet inte om det är inbillning, men på något märkligt vis kändes det som att helgen gick sisådär en timme snabbare än vanligt för plötsligt var det söndag och De Geers tvåor och treor var i Åtvidaberg och dansade för Kenya. Trädkramaren och världens bästa lärare Pia klättrade i träd och dagen var mycket mysig och uppskattad, publiken ställde sig gråtandes opp. Tack allihop som varit med mig och gjort den här helgen helt underbar!
//Jk

Alltså, det börjar bli pinsamt när jag vecka efter vecka glorifierar mina fredagar. Men vad gör man inte? Jag tänker ju inte ljuga och säga att den här dagen inte har varit sagolik, kalasbäst, festfrän och dansant. Det bra började igår, och har bara fortsatt sen dess och ökat i brahet-skalan. Dansklassen följde sina fötter (och hjärtan) som dansade  hem till mig i Stjärnan. Således sattes det igång ett stort tårtbakeri till vår fantastiska danslärare Pia, hon som jag nämnde i förra fredagsinlägget. Pia fyller nämligen år idag och tårtan bakades med kärlek. Massa kärlek i Stjärnan.

Hurra hurra hurra! (Jag gjorde ballerinan och innan någon klagar så vill jag i förväg ursäkta håravfallet haha, det var inte avsiktligt.) Så min dag har bestått av tårtätande, grillning av korv med klassen, tokslös av kärlek och dans från klockan typ nio till typ fyra. Bra, bättre BÄST!!!
//Jk