Julia Teddy

 

Det blir bisarrt när man är besatt. ♥ Få sova i tält och höra lejon. Dansa. Besöka Karen Blixens hus. Snorkla med delfiner, se antiloper på safari, antiloper som behåller sin partner livet ut och inte skaffar någon ny om den ena skulle dö. Knyta internationella relationer, lära sig om landet och om hur det går till i stora vida världen utanför Sverige. Till exempel åka på flodhäst-safari, men visste ni att deras horn kan bli tjuvade och säljas som potensmedel i Kina? Besöka barnfängelse, undra hur oskyldiga barn kan hamna där... Jävla vårtsvin. Men samtidigt får vi turister sitta på arabiska flygande mattor med vit sand och dricka drinkar, i alla fall för en kväll, bredvid Afrikas största slum. Fattigdom bland människor som pratar swahili och säger hakuna matata. Föräldralösa barn på gatorna, apor i träd. Opp och ned, natt och dag, ja och nej, värme, kaos.

 

Jag tror att intrycken kommer bli hjärngympa för flera år framåt. De börjar redan nu att spinna i mitt huvud. Leva för stunden. Dansa. Kommer jag att förändras? Allt blir nog lite annorlunda. Tänk dig att se barn som andas in farliga ångor för att dämpa hungern i magen. Ska jag klaga på att magen är för slapp och tjock? Tänk dig att leva i en soptipp med sand överallt. Bättre lite smuts i hörnen än ett rent helvete, jag kanske inte kommer städa så mycket efter resan. Tänk dig att inte kunna ha möjlighet att gå till skolan pga att föräldrarna vill att du ska jobba, eller för att du har mens men inga tamponger, eller riskera att du på vägen till skolan blir våldtagen eller misshandlad... Sen vet man inte, är de lyckliga? (De som blir våldtagna osv är naturligtvis inte lyckliga. Men de andra.) Ja, om vissa av dem är det då har vi ingen rätt att tycka synd om dem. Allt blir så svårt i hjärnan, men jag vill inte åka dit till Kenya om en månad och verka präktig. Att vi är så förbannat mycket lyckligare i Sverige. För det vet jag inte. Jag vet inte så mycket egentligen när det väl kommer till kritan. Och det är på den här resan jag kan få lite kunskap. Jag är så sjukt stolt över att vi kommer iväg. Vårt Kenya-projekt har varit vår bebis i minst nio månader och vi har tagit hand om den alla nio dansare så det är typ världens lyckligaste bebis. 

 

Det kommer bli en resa att minnas för livet i alla fall. Och med det gänget jag åker med, holy moly, mina underbara vänner, så kommer det bli bra. För är det något jag vet så är det att vi tillsammans gör det bästa av det vi har. ♥