nu är det några timmar kvar till förra årets värsta dag. det är ingen underdrift och inget jag vill skryta om. men det var en hemsk dag. kanske inte den värsta ändå, för jag lärde mig massor jag fick lärdom över och för att just den 23e var hjärnan så seg att den inte förstod riktigt vad som hänt. jag förstod det dagar senare. kanske att dem var årets sämsta. jag vet inte. men händelsen den 23 februari kommer alltid vara jobbig för hela familjen. den skakade om hela "oss", det vi är. att livet är skört och vi bör älska så mycket vi kan.
du var ljuset i alla oss andra. du var en av de lågor vi inspirerades av. jag talar för mig själv nu, men ljuset dog lite där i döden. men tändes också, då jag alltid försöker leva som dig. jag tror att du ibland även finns kvar och hjälper mig, din lärdom enbart genom din existens får mig att vilja fortsätta varje dag. även de jobbiga dagarna, tänker jag, morfar hade inte sett livet som ett hinder, han hade levt och skrattat. det hjälper mig. det hjälper min överlevnadsinstinkt.
döden är något oförståeligt. något som kan drabba oss alla. något vi under de allra mörkaste dagar kan vara tacksamma över att vi överlevt. att alla överlevt. jag blir tacksam över att vi alla lever varje dag. alla dagar min familj inte dör på är något jag firar. det vet vi inte handlar om ålder. det handlar om ödet. vi kan ta det varje dag. livet. men vi gör det inte pga att vi har såna små saker som kärlek. det allra största vi har. nu är jag mer beroende av det än vanligt. nu kräver min arma kropp dessa små meddelanden från alla jag älskar. jag behöver alla i mitt liv. även dig morfar. fast du är död behöver jag allt gott du gav mig under din levnadstid. och det får mig, och alla med mig, att skriva under på att alltid försöka bli bättre människor för var dag. att bli lite mer som dig. en sån som levde.
morfar. du tog av dig din kavaj, sparka av dig båda skorna sen spotta du ut snusen och sa min sköna får jag lov.
