jag såg just ett rött hus med vita knutar
Idag før exakt 3 månader sedan tog jag honom i hand och åkte tåg øver landsgrænsen till vårt nya hem. Jag minns just glædjen, nervositeten och den spanska musiken nær vi åkte taxi opp till soliga Majorstuen. Det førsta vi gjorde var att plocka opp våra tusen væskor och pynta till drømhem. Sen gick dagarna, vi skaffade varsina jobb den allra førsta veckan och rutinerna børjade komma in. Nu har vi helt pløtsligt bott hær i hela 3 månader, sambo med værldens bæsta. Hur lycklig ær man inte?
Har en prins. Mycket mer än så behöver man nog inte i livet. Ibland tänker jag bara att alla de där olyckliga små människorna faktiskt skulle kunna arbeta osv, så att vi som e lyckliga faktiskt skulle kunna vara lediga och tillsammans dygnet runt. De som redan är olyckliga kunde väl bli lite mer olyckliga så vi kunde få leva på vår lycka? Visst visst, att sakna har väl sin charm, men det är ofattbart tråkigt. När dagen blir bra igen, så har vi varit ifrån varandra i hela 12 timmar. Det är närapå så man sjukskriver sig för att kunna få pussas. Närapå. Fast imorgon är det helg.
Igår hade jag en helt fantastisk dag, en måndag som den brukar vara; sådær full av liv och elektricitet. Jag var laddad av svensk luft och Eves kramar som jag fått ta del av under helgens Gøteborgsbesøk. Så mysigt att ha henne så næra. Mino var också så himla søt igår så føtterna bara stampade av lycka. Det var værldens bæsta dag helt enkelt, trots att jag hade feber. Men då kænns det att man lever. Det bara vibrerar i hela kroppen.
Pusskramar!
