Ett gammalt inlägg.
Det kan vara dags att ta tag i det som har varit. Jag börjar här och nu med detta blogginlägg. För 6,5 månad sedan stod jag på svensk mark igen efter ett långt äventyr i Östafrika där jag hade blivit prövad på många plan. Trodde att jag hade sett det mesta under 2,5 månad i Tanzania/Kenya. Hade sett slummarna, storstäderna, landsbygderna, de stora bergen och de stora sjöarna. Sett det fina men även det fula. Just den här specifika dagen jag tänker berätta om äger rum två dagar innan hemresan, när jag åkt buss till Nairobi i 10 timmar för att två dagar senare kunna ta flyget tillbaka till Sverige igen. Det var väl ganska naivt att göra det jag skulle göra, men jag gjorde det sådär snabbt utan att tänka mig för såsom jag alltid gör, och har jag föresatt mig något så slutför jag det alltid.
Under den långa bussfärden händer det jag fasat över, klockan slår 7 och mörkret faller. Det är en oskriven lag att hålla sig inne i Nairobi då. Bussfärden hade på många sätt varit typiskt afrikansk med bara några få, korta stopp på vägen (så man ska helst inte dricka överhuvud taget under en resdag, trots värmen, om man inte har blöja vill säga) Och vi hade blivit försenade pga långa trafikköer. Kanske inte mer typiskt Afrika än alla andra ställen i och för sig. Men det var kväll och min nästa anhalt var slummen. Dumdristigt kanske ni tänker, men jag gick inte ner dit för att utmana ödet precis. Nej. Min allra bästa kenyanska vän bodde där.
Tanken att gå ner i en av Afrikas största slummar när det var mörkt var skrämmande. Min vita hud lyser i mörkret, det är inte en diskret hudfärg. Bara att jag är tjej gör min promenad riskfylld. Men jag skulle sova nästsista natten i Kenya hos min vän Mourrene som bor i Kibera och jag ville inte göra henne besviken genom att tvärvända och springa och gömma mig på det varma säkra hotellet tillsammans med mina vänner. Vad vore livet utan risker och att utsätta sig för just det där som "man inte vågar"?
Jag har varit i slummen förut, förra året då jag blev kompis med Mourrene. Hon ser alltid så fräsch ut, har prydligt hår, rena kläder och det största vita leendet jag sett. Hon sprudlar verkligen och det är därför vi har hållit kontakten över fb ett helt år och kallar varandra systrar. Vi klickade direkt 2013, så det föll sig naturligt att vi skulle ses och även att jag skulle sova över hos henne, för det är sånt vänner gör. Hänger och sover över.
Färden genom slummen gick bra, kanske någon blev rädd och trodde att jag var ett spöke, men de flesta kom fram och hälsade och vi berättade historier och skrattade. Sen kom jag fram till Mourrenes hus som i själva verket var ett litet plåtskjul utan fönster. Dörren hängde på halv stång och det fanns inte tillstymmelse till lås. Köket bestod av ca tre kastruller och sen var man inne i själva rummet. De var lyckliga som hade el och en teve så vi såg på den och pratade lite. Mourrenes barn Gloria (solstrålen som charmade mig utan nåd förra året) satt och ritade på golvet och hon visade mig att hon just lärt sig skriva. Stoltheten lyste i Mourrenes ögon eftersom hon själv aldrig fått möjlighet att gå i skola. Gloria fortsatte att stråla och hon plockade fram de nallar jag gett henne föregående år och hon började spela trummor för mig och jag blev bara så glad och uppfylld att jag inte tänkte på annat än att de var så lyckliga som familj! Eftersom jag var gäst så fick jag ta av kvällsmaten först, jag fick ris och fem köttbitar medan de andra fick ugali (majsgröt). Kändes bara så fel... men hade jag tackat nej till sådan gästfrihet så hade jag setts som otrevlig så det var bara att svälja köttbitarna hela (det gick inte ens att skära itu dem med kniv pga så sega) och inte se ut som att jag faktiskt höll på att spy. Sen var det dags att sova. Vatten fanns inte så det var ingen idé att plocka fram tandborsten ens, men jag, jag skulle ju bara vara där en natt så tänderna skulle nog klara sig, för mig.
Fasansfullt liv, grannarna bor precis "plåt i plåt", och de mattor som hängde oppe på vissa väggar hjälpte föga som isolering. Men jag var utmattad efter bussresan så jag somnade till slut.
Efter cirka två timmar vaknade jag i panik. Saker kröp på mig. Känslan av löss hade jag lärt mig lokalisera efter många vilda äventyr på de allra billigaste hostlen. Det här var större djur. Jag försökte skaka mig av dem men det gick inte. Mourrene sov precis bredvid och jag vägrade väcka henne för något jag tyckte var äckligt. Hon sov i det här varenda dag. Tankarna gick. Ni vet när hela världen snurrar för att tankarna är så enorma och kommer med sådan kraft? Så kände jag. Sömndrucken som jag var blev jag även livrädd för att myggorna som bitit Mourrene skulle kunna överföra hiv även till mig. Så dum och så prövad på många sätt. Man har upplevt svåra saker, men det här var nog det svåraste i mitt 20 år långa liv.
Nu vill jag inte prata mer om det här. Det går inte förklara med ord. Nog för att jag kan formulera mig, men det finns inget som kan beskriva denna natt om man inte upplevt det själv.
Här hemma i Sverige fick jag frågan ifall hon inte skämdes över att visa opp sitt hem, sitt lilla plåtskjul? Här hemma skäms vi om någon kommer på besök oväntat och det ser lite stökigt ut. Vi pratar bort det och skyller på något oväsentligt medan vi plockar i högarna med kläder eller gammal post. Jag svarar alltid samma sak, som jag aldrig kommer glömma. För Mourrene och jag pratade om det här. Hon förklarade att hon hade blivit överlycklig när jag frågade om jag fick sova över. Hennes närmsta vänner hade hon tappat kontakten med. De hade blivit rädda när hon berättat att hon var HIVpositiv. De hade flytt henne och lämnat henne ensam med en av världens mest dödliga sjukdom. Vi satt utanför hennes hus och kollade på stjärnorna när hon berättade. Det var mörkt och jag såg knappt en meter framför mig, men jag behövde inte se, jag visste att hon grät. Kunskapen kring denna hemska sjukdom är låg. Sydafrikas president våldtog en ung flicka för några månader sen, pga att han trodde att viruset överförs bara man andas på varandra. Så är det inte. Och Mourrene var glad, för hon hade någon som inte var rädd. Ibland är livet större än vad man tror. Och just nu i denna sekund så tror jag att man måste komma ihåg att någon alltid har det lite värre och påminnas om att man har det ganska bra. Livet gav mig insikt. Och en erfarenhet jag ibland drömmer mardrömmar om. Jag önskar ingen människa i världen det här. Att sova i en slum. Jag önskar jag var Bill Gates och kunde förvandla Kibera till något fint. Där kärlek och standard kunde förenas.
Det här 👆 skrev jag för några månader sedan. Det är sånt jag behöver läsa ibland. Därför tänker jag publicera det på bloggen just nu. Jag skulle kunna berätta så mycket om min Afrika-resa, det skulle bli en hel bok i sig.
Naiv kallas jag. Eller modig.
Nu har Pia med vänner börjat betala månadshyran för att Mourrene skulle kunna flytta till ett annat hus. Ett hus som är ett hus. Så ibland kan historier och verkliga upplevelser faktiskt leda till något positivt. För det svåraste var insikten att jag kunde sova där en natt, men sen åka därifrån, men för Mourrene fanns inget annat. Att lämna är det svåraste.
Snälla människor som läser det här, försök att göra tillvaron bättre för någon annan. Räkna till tio, skicka ett sms, säg en gång för mycket "jag uppskattar att du finns i denna värld."
