Julia Teddy

älskade simon. jag känner samma genuina kärlek inför en ek, såsom du. som att det är något som viskar i mitt öra. antingen har man levt flera liv och regredierar till den människan man var då, eller så är det livets eko från hundratals år bakåt i tiden av folk som suttit lutade mot eken och berättat hemligheter. vinden susar med viskningar, det är iaf ett som är säkert. träd kan prata. eller har vi livlig fantasi? vad är verklighet? 

Bästa platsen i stora vita huset är här; i trappen under skenet av de starka lamporna. Läser Murakami, dricker vin. Fick nyss reda på bästa nyheten. Nästa vecka när jag skall till Bokmässan kommer Madame Betancourt vara där. Jag är kär. När JAG är DÄR. Jag börjar gråta när jag tänker på det. Är det verklighet? Hoppas jag får en glimt av henne... Litteraturens version av Shakira. Smarta, intelligenta, snygga colombianer kan jag aldrig få nog av ;-)
//Jk

"Vår tankevärld är som en rad där vi lägger våra minnen. Vissa står framme i hyllorna fullt synliga, medan andra slängs i en hög längst in på dammiga vindar. När du misslyckas med att få tag på ett minne ska du använda ditt inre öga som en lampa och gå in i rummen ett efter ett, och noga titta på ljusstrålen som du riktar in mot dig själv. Då hittar du till slut rummet där det du söker finns." //Kenji i Mordet i Eiffeltornet

Claude Izner är en pseudonym för två systrar bosatta i Paris, de blev framgångsrika författare med serien om  bokförsäljaren samt amatördetektiven Victor Legris.
//Jk

Fröken Nitisk har utfört en febril jakt på det mest lovande bytet jag någonsin haft i min hand, län har korsats och till slut nosade jag opp den för att oförtövat placera min intagande kroppshydda i fåtöljen, det var fyra timmar av total hänförelse. Oälskad och oöppnad har Jules Vernes refuserade dystopi från 1863 utgjort ett ekande tomt hål i universums bibliotek i mer än hundra år, året för min födelse hittades dock denna science-fiction-roman i ett kassaskåp i Frankrike och utgavs således postumt. Det året gavs ordet liv en helt ny innebörd och verbet älska så många nya färger.

Paris i tjugonde seklet skildrar de ädla konsterna, eller snarare bristen av dem. Istället för musik, konst, litteratur som vi känner till det så är det ett samhälle som bara är inriktat på industrins intressen. Människorna har transformerats till robotar, vilka är oförmögna att skratta. Monsieur Verne kunde förutspå många tekniska framsteg, metron t.ex., men ändå är mycket ganska extremt och överdrivet, men vänta och läs den om hundra år så kanske den motsvarar verkligheten mer! Likt filmen Midnight in Paris nämns de stora genierna och mästarna, det blir en sorts "encyklopedi" och jag gillar det. Behövs det nämnas att språket är utsökt? ♥
//Jk

Slet just mitt rufsiga huvud från en helt omtumlande bok. Oh my garden. Mina ögon gillar vad de ser, blir nästan rädd för att bli för bortskämd. Nedgradering kommer inte på tal, det är verkligen bara det bästa som gäller. Kommer förhoppningsvis en liten "recension" från bibliofilen i morgon
Au revoir!
//Jk

Nu står den i min bokhylla och agerar bibeln, likt en diamant i ett smyckeskrin glänser den och skimrar ikapp med stjärnorna på himlen. På min lista "Böcker jag måste ha i min ägo" stod Kim Thúys Ru högst opp. Et bien-sûr fick jag den i julklapp, inslagen i det finaste omslagspapper som endast en bok är värdig. Åh, en sådan underbar roman! Man kan tolka den som lågmält satirisk och det känns smått dräpande när hon beskriver hemska minnen, inte på något sätt moraliskt predikande, på ett sätt som jag, insluten i min säkra bubbla i Sverige inte ens kan föreställa mig, våra liv skiljer sig som vore vi från två helt skilda planeter. Resan från ung till vuxen och från Vietnam till Kanada är prydd i ord som är starka och får tron på livet, språket och sagan att växa dubbelt i magnitud. Smärtan av det blödande såret är beskrivet utifrån plåstret som såret är täckt med, vi kan blott ana hur det känns och ser ut innanför det där plåstret. Ungefär som Hemingways isbergsteknik. Thúy är så poetisk och allvarlig i sina små minnesfragment som utgör kapitel att det inte finns en enda sida där man inte fastnar vid en mening som klingar så fint så man måste läsa om den ett par gånger. Hon är lika poetisk i sitt språk som gudinnan Venus är kärleksfull, och hjärtat det vill bara slå och leva precis som det gör när man äter stark mat, typ från Kim Thúys Vietnam.
//Jk

Igår åkte lilla Belle över floden in bland träden, mitt Narnia var vackrare än någonsin tidigare. Mamma Mu och jordgubben var borta med vinden så det enda döda sällskap jag hade var Lumière och böckerna, tillsammans är man mindre ensam ju. Jag fann emellertid en godispåse och en gammal cylinderhatt, nej, jag menade en gammal pipa! Måste bara köpa tobacco nu, hihi. Åh, den sista striden mot sömnen var framåt midnatt i Paris, alltså klockan tolv, och då hade jag ingen aning om att morgondagen skulle bli minst lika bra. Nu sitter jag här och gosar med tekannan, Chip och böckerna. Efter provplugg skall jag unna mig lite lasagne, sen skall jag läsa igen. Elle est Belle.

//Jk

Nu har jag sett filmen också, och den var inte alls lika bra som boken. Jag skall nog följa rådet om att inte jämföra filmer med böcker. Aldrig någonsin kan något slå en bok. Knappt Anna Karenina med Greta Garbo i huvudrollen (trots att jag bara läst de första sidorna i den).

Jane Eyre (boken) skrämmer mig. Alla läskiga partier som jag vid en ålder då jag knappt var byxmyndig höll på att skrämmas ihjäl av (fan jag är snart körkortsmogen och måste hålla för ögonen när jag ser filmen). Den är läskig. Och i motsats till Borta med Vinden där kärleken exploderar med blixtar och dunder så är Jane mer "engelsk" av sig. Janes liv är till en början en Askungensaga som någonstans i mitten blir mer magisk än så, naturligtvis. Åh Jane, åh vad jag älskar slutet som är så fint, lika fint som språket är under 1800-talet. Kärleken, orden och de ädla konsterna i ett rikt 1800-tals liv, det är det som får mig att liksom falla ned i en avgrund tillsammans med alla andra som läst Jane Eyre och älskar den. Sämst i boken är emellertid när St. John med sitt dystra änne hälsar på och bara babblar om sin bild av Gud. Filmen var inte alls så som jag beskrivit boken. De hade liksom tonat ned allt på något sätt. Läs boken istället, I'm just saying. Blev lite besviken på gamla tanter som satt bredvid på Cnema och inte hade läst den. Vafan. Det är ju en klassiker av rang! Fina ord på s.82: Sådana ytliga fläckar finns det även på den klaraste planet, och miss Scatcherd och hennes gelikar uppfattar bara dessa små defekter och förblir blinda för himlakroppens djupa strålglans.

Gosh, vilken 1800-tals kväll det blev. Först Jane på bio och sedan Anna här på datorn. Pendlar mellan England och Ryssland. Befinner mig vid tåget och där ser ni mig gå av med svart kajal och lila diamantklänning. Röken som döljer hela mig, vackraste skapelsen på perrongen. Och sedan, ögonkontakt med min prins, helst Clark Gable, men det funkar även med Johnny Depp. Jag är emellertid Scarlett O'Hara, har Irland i blodet och är som genom ett trollslag borta med vinden, någonstans i röken.
//Jk

Lewis Carroll alltså. Gillar hans texter. Så många roliga ord och rim och magi. Blir fascinerad av författare som använder sig av massa symboler, trolleri med ord. Lite som Salvador Dalis surrealism, fast trolleri med färg.

Trolleri med verkligheten. Två gånger idag inför assöta småbarn.
//Jk

Hej universum. Jag skall skriva om mörker idag. Är det inte så himla fint att vandra i det? Se skuggor, konturer, en hel värld i periferin. Tidpunkten då gatlyktorna tänds, tänk vad som hänt annars? Då skulle man knappt se handen framför sig. Jag ser inget läskigt eller farligt med mörker. Jag ser stjärnor. Kolla bara opp. Jag skulle kunna skriva en liftares guide till galaxen på bara en halv sida. Kontentan skulle vara: Kolla opp.

Dagens boktips är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, på ungefär 200-300 sidor skulle jag tippa. Rymdbok indeed, med allt vad det innebär. Förresten, kolla likheten mellan en stjärnhimmel och en bok! Likadana fast olika färger. (Där fick vi även in min åsikt angående raser. Snälla världen, var inte rasister, vi är likadana fast i olika färger.)
Puss i bläcksvarta natten
//Jk

Alla vidunderliga världar som befinner sig mellan bokpärmarna. En resa som börjar vid första ordet och kan föra oss precis vart vi vill. Ställena som jag gärna reser till är Hemingways Spanien i Och solen har sin gång, Donna Tartts Den hemliga historien, och Victoria Benedictssons Fru Marianne som utspelar sig i ett svenskt 1800tal.




Vilket privilegium att få läsa en bok egentligen. Tänk så många timmar och tankar någon har ägnat åt att författa en bok. Att hitta på en helt ny värld och låta andra upptäcka nya universum. Min favoritbok som barn: Flickan som bara ville läsa. Hon bor på en kulle och läser hela dagarna. Elviran står utanför huset och ger henne ljus när skymningen faller. Men så en dag fungerar inte lampan, elviran står still och vinden är försvunnen. Således börjar resan och sökandet efter vinden. Hon hittar den till slut i en telefonkiosk, om jag inte minns fel. Hon släpper ut den och vinden tackar henne så mycket och det slutar lyckligt med att vinden aldrig mer försvinner utan blåser utanför hennes fönster så att hon kan läsa hur mycket hon vill resten av sitt liv.

Vinden. Någon frågade mig igår vad jag tycker om kärlek. Jag svarade att det är vad jag innerligt har satt min tro till, jag tror att alla behöver kärlek för att orka leva. Jag sa: det är bättre än luft.
//Jk

Min lägenhet som i nuvarande stund är mitt oppe i en transformering. Det går inte blixtsnabbt likt ett slag med trollstaven, det är mer som när man författar en bok. Först det mest basala; en tanke. Sedan grunderna, ritningar och lite skisser. Det tar tid och allt måste vara noga planerat, med inslag av ett fåtal utsvävningar som ger själ och liv åt världen mellan väggarna. Några återblickar och vackert utsmyckade bilder. Nödvändiga ting. I slutet kommer det roliga... Min stjärna, jag önskar mig dig nu! Vill flytta in där i den världen, bo mellan väggarna av alla ord. Man har allt tur att man har en författare (metafor för pappa) som skriver boken åt mig, jag säger bara vad som skall stå.

Bus och FF ses fram emot i min femrummare, haha! Tydligen säger man inte att det är en femrummare, hur skulle jag veta det? Man ljuger ju om man säger att det är ett rum och kök. Toan och de två hallarna då, varför räknas inte de för? Vuxna är knäppa. En femrummare har fem rum och det har Stjärnan, så det så! :) 
//Jk

Antingen har jag solsting, alternativt följer personerna i Kafka på Strandens fotspår; att drömma och komma in i andra världar, undan denna värld... Ibland lider jag lika mycket som fröken Saeki, fast det är väl förmodligen att överdriva, men jag känner igen mig i henne. För två veckor sedan fick jag en ångestattack, en japan vet bättre hur man döljer sina känslor. Jag vill bara vara och bada på berget. Äta körsbär, fika och inte göra något förutom att bara finnas till. Jag får egentligen inte läsa sådana här böcker som får mig att tänka såhär. Inte när jag är ensam och tror på det, min lättförledda hjärna. Jag skrattar bort det. Skriver ned det jag känner, men till skillnad från fröken Saeki bränner jag inte opp det.

Har ni inget att göra i sommar så ber jag er att läsa Kafka på stranden av Haruki Murakami. Det är en så ofattbar historia så man inte förstår hur någon kan komma på något så sagolikt bra.
//Jk

Det var en gång en familj, en lycklig sådan. Värsta bästa släkten. Det var finaste familjen Potatis som var bosatt i Kina, de var kusiner med Tomaterna som var en rödlätt familj med anor från 700 f.Kr i Mexico. Sedan, bara för att nämna några ur den lyckliga släkten fanns Aubergine vars anlag gjorde att de blev bastanta och kompakta och så familjen Paprika som hade mössor som liknade tyskarnas under första världskriget, s.k. pickelhuvor. De alla utgjorde en vacker skara med sina nunor på släktträdet. Alla var de omtyckta för sin mildhet, omtänksamhet och lugnande verkan. Allra mest Potatisfamiljen.

Potatisfamiljen var världsvida kända. Vart de än dök opp på jorden så skrek folk efter dem: Pomme de terre!, Pära!, Potatoes!, Patate! och Kartofler!. Kärt barn har många namn sägs det ju. Men jag skall säga er det, att alltid har det inte varit såhär. Från början levde de i fattigdom och mörker. Ve och fasa. De fick gå under jorden. Men efter sisådär 5 jordsnurr växte de i anseende och blev stapelföda; alltså grunden till den dagliga näringen. Man kunde knappt leva utan dem och blev hart när beroende av deras sunda friska fläkt. De kunde anpassa sig till vilket tillfälle som helst. Därför var de så älskade, och är så älskade av mig.
Kyss!
//Jk

Okonkwo har flera fruar och ett dussin barn. Okonkwos minne av sin far är ett dåligt ett. Han försöker gottgöra allt dåligt fadern har gjort genom att själv vara bra och hederlig. På sitt hederliga vis har han bara dödat fem stycken med sin machete. Han hade nog goda skäl. Okonkwo som tack vare sin far startade sitt liv som fattig men arbetade sig hela vägen opp till en respektabel man. Mycket händer på kort tid. Saker faller sönder. Det är de vita som kommer. Dispyter, förbittring, splittring. De vita fängslar och slår de svarta. De vita spelar ett fult spel. Okonkwo hugger av huvudet på en av de vita männen men man fäster sig inte mycket vid det. Man känner fortfarande för de svarta. Okonkwo hänger sig i ett träd och de vita får sista ordet, de skall skriva en bok om koloniseringen i Afrika och den skall heta: The Pacification of the Primitive Tribes of the Lower Niger. Man sätter i halsen.

Det här med färger och främlingsfientlighet, det är sjukt. Som en fransk dikt jag en gång läste, jag översätter den ur minnet åt er, typ såhär: när jag föds/växer/solar/fryser/är rädd/sjuk är jag svart. När du, vita man, föds är du rosa, när du är vuxen är du vit, när du solar är du röd, när du fryser är du blå,  när du är sjuk är du gul. & efter det här så säger du att jag är färgad. Allt är väldigt dumt.

Läs gärna boken av Chinua Achebe, Things Fall Apart.
//Jk

Penelopiaden av Margaret Atwood. Omskrivning av Homeros Odysséen ur ett feministiskt perspektiv. Atwood skildrar Penelopes historia (istället för Odysseus) med ett modernt språk som gör allt mycket intressantare. Gal1 bra bok! Engagerande och snabbläst; istället för Odysséen som tar veckor att läsa så läser du ut den här på några timmar. Läs den!
//Jk

För det första fordrades en visit till biblioteket. Utan att avlägga ett besök där skulle ingen plan kunna smidas. Väl där var jag nödgad att bestämma mig för vad jag letade efter. En bra plan, skulle det vara. Det känns alltid som en resa till rymden när jag går in i ett bibliotek. Där varje bok är en stjärna och ibland erfar man en planet, oftare än man tror, som är en riktig fröjd för ögonen. Ja, är inte böcker som en outforskad värld/planet, så säg? Så beslutsångesten la sig som en mantel över mina axlar men med ens hade jag allt klart för mig. Planen hade således kartlagts för detta år. Förra årets tema var ju klassiker och självbiografier. Så i år får det bli, av ödets nyck, sagor och nobelpristagare i litteratur! Låter det inte bra? 

Andningsgunga och Bockfesten kan sälla sig till listan över redan lästa verk. De tillhör, om det undgått någon, kategorin för nobelpristagare i litteratur. Och det är ungefär där jag befinner mig nu. Mellan en bockfest och början på en ny värld som jag hittar i Decamerone. Världslitteraturens mest berömda novellsamling. När den är plöjd väntar... bibeln? Jag har aldrig lyckats ta mig genom den, men det borde jag väl göra - för bättre historier än i bibeln finns det väl knappast, som Moberg sa!

Kan knappt vänta innan jag får börja läsa en ny historia!
//Jk

När orden inte räcker till, när man mållös sitter framför bokstäver, vad skriver man då? Hur kan man beskriva äkta kärlek så orden gör den rättvisa?

Såhär är det. Att jag har varit så himla lycklig den senaste tiden. Skulle beskriva det som Vilhelm Moberg skriver i Din stund på jorden. Där huvudpersonen Albert Carlsson flyttar till Amerika "för att bli lycklig", om jag minns rätt... Men vid en ålder som inte är ung ångrar han lite av det, eller han känner sig lite ensam och tänker tillbaka på ett Sverige han lämnat och som inte finns kvar längre. Nu känner han sig inte hemma någonstans. 

Så det som han borde tänkt på innan han flyttade borde ha varit att blir man lycklig pga platsen? Eller hur man känner sig inuti?

De senaste veckorna har jag känt mig hemma överallt. För jag är så lycklig inuti. Jag älskar Sverige men om jag flyttade utomlands nu skulle jag känna mig hemma där med. För det känns som om jag har flyttat in i min kropp nu. Mer för varje dag. Det är bästa platsen på hela Tellus och jag vill bo där alltid.

Om ni är ett tåg och befinner er i en tunnel så vill jag bara säga: kör vidare! Mörka tunnlar har alltid ett slut och det slutet är ljust och du kan köra vidare lugnt och fartfyllt till nästa kurva och tunnel kommer. Tuff-tuff. Mörka tunnlar är bara till för att få perspektiv på tillvaron. Tuff-tuff...
En annan grej man kan göra för att inte se mörkt på allting är att läsa Vilhelm Mobergs gamla bok Din stund på jorden. Den är från 1963 om jag minns rätt. Den är liv; den skulle kunna få en död blomma att känna sig levande, eller en vissen liten flicka...
Bland alla orden i den kan man se ett budskap; det klingar fint i öronen och smakar bra i munnen.
: Din stund på jorden skall du ta vara på och inte ångra något över.
Din stund på jorden är så fin, nästan i samma nivå som min stund på jorden.

Förevigt fred och kärlek
//Jk

Förra året fick jag Den hemliga historien i julklapp. Har ni läst den? Jag har. Oh my garden. Det är min favoritbok.
Nu skall jag gå och skriva bra saker i min dagbok. Som är min näst bästa bok. Jag skall skriva med morsebokstäver. Kan ni det? Jag kan (nåja, försöker lära mig det i alla fall).
Lika bra saker som de bästa sakerna i Den hemliga historien skall jag skriva om. Det är bra.

Tycker om att skriva
//Jk