Julia Teddy

Nu står den i min bokhylla och agerar bibeln, likt en diamant i ett smyckeskrin glänser den och skimrar ikapp med stjärnorna på himlen. På min lista "Böcker jag måste ha i min ägo" stod Kim Thúys Ru högst opp. Et bien-sûr fick jag den i julklapp, inslagen i det finaste omslagspapper som endast en bok är värdig. Åh, en sådan underbar roman! Man kan tolka den som lågmält satirisk och det känns smått dräpande när hon beskriver hemska minnen, inte på något sätt moraliskt predikande, på ett sätt som jag, insluten i min säkra bubbla i Sverige inte ens kan föreställa mig, våra liv skiljer sig som vore vi från två helt skilda planeter. Resan från ung till vuxen och från Vietnam till Kanada är prydd i ord som är starka och får tron på livet, språket och sagan att växa dubbelt i magnitud. Smärtan av det blödande såret är beskrivet utifrån plåstret som såret är täckt med, vi kan blott ana hur det känns och ser ut innanför det där plåstret. Ungefär som Hemingways isbergsteknik. Thúy är så poetisk och allvarlig i sina små minnesfragment som utgör kapitel att det inte finns en enda sida där man inte fastnar vid en mening som klingar så fint så man måste läsa om den ett par gånger. Hon är lika poetisk i sitt språk som gudinnan Venus är kärleksfull, och hjärtat det vill bara slå och leva precis som det gör när man äter stark mat, typ från Kim Thúys Vietnam.
//Jk