Julia Teddy

En dag skall jag höja mitt ljusa änne mot den heta gudomen som ger oss liv. Gå segrande och genomgå förvandlingen från puppa till fjäril. Att vara puppa och inte flyga är inte som att vara träd utan skugga. Tvärtom. Den där dagen då jag tar mig ur mitt skal, då står solen i zenit. En sällhet då solen skänker skärvor av sitt ljus som vingar fastna de på min kropp. Av strålarna jag flyger, rörd av den varmaste kyssen som någonsin existerat på jorden. Till den dagen skola jag emellertid förbli puppa; fångad i ett skimrande nät, och en skugga, på väg att bli något annat än vad jag varit.
 
//Jk

Sinnet som sporadiskt sluts i stressat samhälle.
Silhuetten suddas då
sanningen stoppas,
surrealism skapas.
Sluta stänga syretillförseln. 
//Jk

Språk är till för att vi skall kunna kommunicera och uttrycka oss. Föga förvånande finns därför så många som över 5000 språk i världen, och ännu fler dialekter. Förr i tiden tror jag emellertid att det fanns ett universiellt språk. Nu snackar vi tusentals år, kanske miljarder år sedan. Ett språk som alla kunde oavsett region. Ett universiellt språk där vi faktiskt kunde överföra tankar till varandra. Sen slutade vi lyssna och började öppna käften istället, men kunskapen om telepati tror jag bestämt finns kvar inom oss någonstans. Låter det flummigt? Innan man avfärdar teorin helt bör man börja lyssna.

Hur kan man egentligen definiera vad som är ett språk (och inte en dialekt), undrar jag. Är det ytterligare en sån där sak som "de med makt" bestämt; av samhället skapade regler? Språk, språk, språk. Ett ämne som föder många tankar...

Mamma är här, vi har varit på italienskkurs tillsammans. Molto bene! Blir väl att studera lite innan vi kryper till kojs. Mamma studerar retorik också, och vi får väl diskutera det lite sedan också, mycket intressant. Känner att det faktiskt är bra att hon kommer ibland så att jag inte glömmer hur man diskuterar, haha.

Är matte ett språk, och om det inte klassas som det lyder följdfrågan: varför inte? Jag förstår ingenting av det. Alla andra pratar och skriver det men jag sitter där illa till mods och tänker att oavsett om jag kan svenska, engelska, franska, italienska, kärlekens språk och det universella språket så är matte något jag aldrig kommer lära mig. (Ja, jag har gett opp hoppet för länge sedan.) Matte är sannerligen inget universiellt språk där man förstår enbart av att lyssna ordentligt...
//Jk

Sakerna man inte kan säga till någon. Vad gör man med dem? Svar: Skickar till granngalaxen Andromeda och fortsätter livet i Vintergatan. Said and done. Bör man förvänta sig ett svar tillbaka? Finns det aliens? Har de uppkommit på samma vis som vi? Känner mig åtminstone inte lika ensam med dessa tankar att tänka. Aliens är bra vänner, även om de bara finns i huvudet. Är huvudet rymden?
//Jk

Kom nyss hem. Det är för sådana här fina dagar jag går i skolan. Om jag inte hade dagar som denna skulle jag sluta direkt. Så jag är tacksam att jag ser så smart ut, Hermione. Scones stort som ett fat. Världens bästa. 1859.
J'aime les mots, men dagar som denna får man inte ödsla dem på de som ej i hemligheten är. Så nu slutar jag skriva, för orden...
//Jk

Orden flödar som en strid ström. Fingrarna spelar med tangenterna i sina händer. En pianomanual kanske funkar lika bra på datortangenterna. Har varje bokstav på tangentbordet en egen ton likt tangenterna på pianot? Är bokstäverna noter? Behöver jag verkligen fråga? Svaren ligger ju framför mig. Jag ser att varje bokstav är en not, en ton. Spelar man dem inte rätt låter det falskt. Som en fiskmås gälla sång, kan jag tänka mig. Jag är inne i flödet. När jag sitter, oftast för mig själv, och känner mig lycklig i varje cell och del och värdefull nyans i min kropps sinneslag. För mig finns bara de här tonerna då, som spelas inuti mig, och som tar skepnad i orden. Tonerna spelas när jag är lycklig, när jag är lycklig vill jag skriva. Jag tar hand om orden som vore de mina egna barn, de skrivna orden är ju för mig blott en sak just nu: kärlek.

Våra liv är spännande och allt blir bättre tillsammans.
//Jk

Har ni aldrig undrat hur salladen blir som ett skal? Vad skyddar den? Vem gömmer sig i vecken? Har vecken något syfte? Så väldefinerad och fin salladen är, och så god att dricka ur i stället för glas.

Krockar någonsin fåglar i flock? När man ser dem komma i hundratal och de vänder åt samma håll, händer det någon gång att de krockar likt vi människor ibland krockar? Hur vet de vart grannen skall flyga? Jag blir så fascinerad av deras falksyn de verkar äga trots att de inte är falkar.

Undra hur många språk Bocelli kan egentligen? Eller sjunger han enbart på italienska och det är jag som lite fritt översätter till svenska och engelska ord JAG tycker att de liknar? Är det så? Varför låter vissa italienska ord som svenska ord? Har inte jag något liv som sjunger med i hans låtar i tron att det är svenska? Hur det än är, så är Bocelli väldigt bra.

Vecken i handen då. Kan man räta ut dem, så man blir vecklös, om man aldrig griper tag i något? Aldrig böjer dem utan bara håller dem helt raka? Eller kan man för den delen börja ta tag i saker på ett annat sätt så att ens veck ändrar form? Hur skall man då kunna spå i dem? Är spådomar trovärdiga? Hur lätt har vi för att tro på saker? Hur vet vi att något är sant?

Intressant
//Jk

Hålla hand, knyta knut på oss som bara band kan.
//Jk

Julia, Julia, Julia. Hon badar i nyvaket hav, simmar med fiskar, dansar med vågorna och plaskar ned det som är torrt. Julia är en glädjeflicka (men inte en sån). Julia! Hon är flickan som ler och somnar på klipporna av utmattning. Myggorna anfaller i tusental, hon kan inte mätta alla. Hon hoppar i havet som en sjöjungfrulik varelse. Glada bubblor, som ballonger till himlen far. Det kan ha varit drömmar. Hon ler. Vinkar hej då till dem och fortsätter med verkligheten när hon ser en färja skoningslöst ta sig genom väggen av vatten. Vid rodret står kaptenen och han får en slängkyss. Han ler.

Självskriven skald skriver strofer; samfällda serier synes som separata skiftningar i sanningen, samtliga skingrar saknaden. Sir Skribent skulpterar sjöjungfrur, skildrar soluppgången samt skönjer synbara skavanker i sinnet. Skapar skenbart sällskap vid skymningsstund, som sagt. Sporadiska stjärnfall skimrar som safirer. Sedan slutar sidorna strömma. Så småningom somnar storyn sakta men säkert, således somnar sömntuta snabbt.
SLUT.
//Jk

Jag har lekt lite med orden igen. De är fina lekkamrater som i denna tid bildar mönster. I mönster kan man ofta se en annan mening, liksom dold under ytan. Tänk ett krypterat meddelande som bildar ett mönster som man kan knäcka. Hm. Det gäller att hitta mönstrena.

Här en liten ordlek som jag kallar Dem.
Lek med kel, dans i sand
nån gol, alla log.
Rör i mos gav avel,
mer som vag rem.
Leva mot tom död.
Dog god.

Ser ni mönstret? Det är klart ni gör! Men tyvärr finns inget dolt meddelande däri att kunna dechiffrera. Eller... 
//Jk

Jag & Kungen


Schack är fint sammansvetsade bokstäver. Schack tar tid och man sitter tyst precis som när man läser romaner. Här läser man spelet på ett smart och roligt sätt, så man blir helt matt. Det är intelligensens överlägsna lek och man lekte det nog oftare förr i tiden. Som så mycket annat har folket försatt detta underbara spel i glömska, nu riskerar hjärnan att förfalla och förslappas. Man borde tänka mer. Tänka fina tankar.

Vill lära mig spela schack. Så att jag inte förslappar hjärnan, vill vara intelligent och kunna göra ett gott parti :)
Schack matt!
//Jk

Hade jag en BOKbil skulle jag kunna åka med den jättesnabbt. Jag skulle kunna åka långt med den, läsa böcker i den och kanske åka så långt så jag måste sova i den. För det funkar ju, det skulle jag ju kunna göra om jag la täcket i kofferten i förväg. Jag älskar att man kan göra bäddar varsomhelst, bara man har ett täcke, bara att lägga sig. Så skulle jag kunna åka ut på landet med min bokbil, och ha högsta volym och bas på när Shakira sjunger. Kliva ur bilen och fylla fickor med blåbär, svamp och smultron, sätta mig i bilen och så köra vidare igen. Kanske veva ned rutan någon gång, lyssna på fågelkvittret och hänga ut med armen lite...


//Jk

Min blogg är fylld av mina favoritord. De må kanske inte alltid sitta i den följd jag mest njuter av att läsa dem i, men de är där; på rader och till och med skrivna runt om i skrivstil med min vackraste penna. Den vackraste pennan enligt mig är den man doppar i bläck och alltid blir svart om fingrarna av.


Favoritordet löjtnantshjärta innehåller så mycket. Det är det ordet jag strävar och trängtar efter att bli. Precis som Elvira blev Sixtens löjtnantshjärta vill jag bli någons.

Osvenska ord tycker jag också om. Som till exempel dolce far niente. De tillhör den kategori av ord som får mig att vilja leva mer. Och såna ord, något så simpelt som bokstäver efter varandra men som får mig att känna något så mäktigt, såna vill man skriva. Speciellt med en fin penna.



Jag bär alltid med mig något jag kan skriva ned saker med. Mina tankar som är en del av mig får inte dyka opp i huvudet för att sedan försvinna, då försvinner jag. Med orden bevarar man, det är en av anledningarna till att jag skriver.

Detta var lite tangentbordsord från mig (det fina/fula med dem är att man kan radera och skriva om hur många gånger man vill).

//Jk

Känna att varje dag är ett äventyr
fullt med fjäderlätta bestyr.
Som att bada naken likt näcken
visa häcken i bäcken.
Dölja brösten med hjälp av långt hår
som sjöjungfrur förstår.
Utmattad vila på blommor och bin
i gläntan.
Det är sommarlängtan.
//Jk

Om man inte förstår varandra, den ena kanske pratar pashto och den andra samiska, den ena kanske är döv och den andra stum, den ena kanske pratar göteborgska och den andra skånska. Eller så kanske man pratar samma språk men förstår inte den andra för det. Då kan man hitta på ett pidginspråk! & prata med blickar, kramar och kyssar och vårt kroppsspråk blir då något mer. Det blir kärlekska.
Eller?
Jo!
Kärlekska är nu officiellt ett pidginspråk. Jag talar det flytande ♥ Kärlekska är mer kärlek till folket, det är en kombination av det bästa och inga svordomar eller elaka kommentarer finns.
//Jk

P.S. Jag älskar att säga ordet pidgin. Pidgin! D.S.

'Lutetia' på Caesars tid. Förgylld med Notre Dame och orgelspel och arkitektur. Amelie Poulains hemstad. Luxembourgträdgården som är större än hela Valdemarsvik. Köpa crêpes med banan i ett gatuhörn och äta bredvid Seine, floden. Leonardo da Vincis Mona Lisa i korthuset Louvren. Läsa Ensamble, c'est tout på ett av de största romanska språken. Kyssas i Eiffeltornet och se Triumfbågen.

Jag vill dansa i Frankrike precis likt Edgar Degas ballerinor. Bli avgudad kanske. Vill bli ett konstverk i Paris, hänga på en vägg. Eller i en rökig bar. Helst båda. Lyssna på Sarkozys fru Carla Bruni, Maxime le Forestier, Edith Piaf, Brigitte Bardot, Françoise Hardy, France Gall, Sébastien Tellier och Serge Gainsbourg. Åka metro till Moulin Rouge och skratta åt att det är tur att människor är olika. Ha vippig blå kjol, vit spetsblus och röda läppar; klädd i trikoloren från topp till tå. Det är enkelt att leva.

Studera vid gamla universitetet Sorbonne, tro sig veta mer än andra. Precis som Jeanne D'Arc, som förvisso hade kontakt med högre makter, men ändå. Läsa livres (böcker) och dricka rött vin eller champagne från enda platsen som tillverkar just det, i Champagne naturligtvis. Leva på ost och baguetter och macaroni. Flärd och lyx men ändå så utsökt och hemtrevligt. Skitigt och poetiskt. -Du får inte le åt pojkar. Åka från kontinenten och hälsa på Eve som bor på Irland rätt vad det är.

Någon gång. Då är jag mitt i allt det där. Jag bor i de aderton raderna här över på heltid. Till dess besöker jag dig, ärorika stad, i drömmarna. Inte fy skam det heller. God natt!
//Julie