Idag har Julia varit på æventyr på æventyret. Allt børjade med att jag hade feber och knappt var hungrig nær klockan var lunch. Soppan var tyværr slut, men jag tænkte: jag tar lite sallad bara før att få i mig lite mineraler och vitaminer før tillfrisknandet. Tog vegetariskt før ovanlighetens skull - TRODDE JAG. Med det sagt och gjort, sætter jag mig og spiser litt. Jag kænner mig verkligen ur form och det ær något som inte stæmmer. Helt pløtsligt får jag det klart før mig varfør jag inte borde ha ætit idag. (Lyssna till din intuition næsta gång!) På rygg ligger næmligen en 2 cm stor grøn skalbagge och viftar på alla sina ben. Så lycklig och ovetandes om framtiden, simmade den omkring i gurkvattnet. Aldrig har jag varit så tacksam før kræksreflexen! Allt jag tuggar på kræks jag næmligen ut och børjar direkt att skaka, hoppa och klia. Fyyyfaaan. Så skuttar jag ut och vet inte om jag ska spy ytterligare en gång eller inte. Bestæmmer mig før att ta en cigg och ett telefonsamtal istællet. Direkt nær jag ska gå ut i røkrutan (som aldrig besøks av mig vanligen) så vurpar jag och slår i armen och ciggen bryts i tre delar. Dær låg jag på rygg och sparkade med benen i luften.
Jag fick till slut mat av min kæra kollega Charlotte som kom med en skål nygjord soppa. Imorgon och dagen dærpå ska jag æta soppa, och alla dagar efter det. Det ær ju i alla fall tur att maten har varit gratis hær i næstan ett helt år. Fick dessutom en godispåse som plåster på såren. Hahahahaha...
Hoppas ni har en bættre dag æn mig! Haha.
Puss och kram, inte många dagar kvar nu...
