Julia Teddy

Solkatter stryker omkring här i min Stjärna, de slingrar sig mot väggarna. Jag älskar att de kan ta sig in i den allra mörkaste vrå. De lever utan mat och kan uppträda hur som helst. Av min klocka utan tid blir det som en liten mandarin på väggen. Tusen mandariner och jag hade haft en stjärnhimmel. Jag funderar lite över fenomenet... Solkatt och Stjärna borde ju fungera på nästan samma sätt, eller hur? Lite i alla fall. För solen lyser ju genom Stjärnan likt den lyser genom min klocka utan tid, reflekterar ljuset och strålar tusenfalt... (Fast är inte solen också en stjärna?) Jag har inte en aning om Solkatter är detsamma som Stjärnor. Men att båda besöker Stjärnan, det är åtminstone en sak som är säker.
Nu skall jag göra en undersökning om huruvida användningen av ordet stjärna har ökat något under de senaste månaderna... Hehe. 
//Jk

När jag flyttade till Stjärnan var jag under de första dagarna mycket ängslig. Det är exakt rätt ord för att uttrycka mina känslor. Insikten om att det inte finns någon återvändo var skrämmande. Det slutgiltiga avskedet från ett Valdemarsvik där jag är sjutton år. Då kände jag mig otacksam som tänkte på att återvända när en lägenhet låg framför mina fötter, men nu vet jag att perspektivet är större, det handlar om livet. Det var inte just faktumet att jag flyttade från barndomshemmet till eget bo som var skrämmande, precis som om jag hade ångrat mig och ville bo kvar hemma. Nej, det var själva grejen att bli stor. Insikten om att ingenting är varaktigt, allra minst tiden. Och jag vet inte riktigt hur jag skall formulera mig för att få er att förstå utan att skriva en hel novell. Men man blir i allra högsta grad påmind om alla dessa saker när tillvaron förändras så radikalt. Och jag gillar det.

Vi lever i nuet och allra just nu njuter mina ögon av alla nyanser jag växt opp med. Diset och dimmorna i gräset, solens speciella skimmer och ljuden som tycks fördolda i Norrpan... Kan man någonsin bli mättad av detta landskap? Fan, vilken lantlolla jag är. :) Pappa och jag har traskat omkring i skogen nu ett par timmar. Koskit, älgjakt och en alldeles speciell östgötska har vi pratat. "Ho ä ju dänna". Jag är ju hemma.
//Jk 

Hittade en bild från förra året. Den här människan känns så fjärran. Den borttynande lilla med midja på 50 centimeter.

Av samhället skapade regler. Vi var på en teaterföreställning häromdagen; En fet föreställning. Den handlade just om samhällets skapade regler. "Var inte fet. Fett är fult. Det är äckligt." Det är som att säga: "svarta är sämre än vita". Det är lika diskriminerande. Vad spelar egentligen det yttre för roll? Nu har jag gått och blivit med hull och gitarrmage (när man böjer sig fram och det blir strängar på magen, aka bilringar). Jag är normalviktig. Men jag är väl lika mycket värd för det, eller? Jag mår bättre i alla fall. Varför får man inte bara vara som man är?
//Jk

Kom just precis hem från bästa sättet att spendera en söndagseftermiddag. En fotbollsmatch... IFK-Häcken 0-1. Tack vare att vi dansare hade en lektion med några små knottar för ett tag sedan så fick hela klassen fribiljetter. Underbart! Häcken hade en hejarklack på 41 pers som lät mer än alla de resterande 6500 tillsammans. Vissa kanske tyckte just detta faktum var intressantare än själva matchen. Haha. Jaaaa, men inte var IFK mycket att hänga i julgranen inte. Siktar på målvakten istället för in i mål. Häcken däremot var ettrigare än getingarna de försökte föreställa i sina gul/svarta dräkter.

Efter matchen hoppade jag opp på min häst med hjul och trampade iväg till matbutiken för att köpa köttfärs och andra nödvändigheter. Håret skall opp i en stor knut mitt på huvudet och förklädet skall på! Här skall det nämligen göras köttbullar och lingonsylt! Vi syns!
//Jk

Igår gick jag med Frida längs södra promenaden och sa: det känns som att det är påsk. Nog gjorde det det alltid. Solen var jättevarm som en vårdag i april när man precis sluppit de tjocka jackorna, mössorna och äntligen kan knäppa opp jackan lite igen. Det var en underbar dag. Jag och mina vänner dansade barfota (precis som Shakira) och vissa var bananer och andra plockade bananerna. Ingen fick emellertid äta bananerna, de var för salta. Haha. Vi dansade oss svettiga, blodiga och helt trötta för Fairtrade. Något så självklart... Måste det finnas en lapp på bananen för att veta att den som utfört arbetet med att plocka den fått en rättvis lön? Insane world. Men igår var den fin. Och kvällen var underbar.
//Jk

 


J'écoute de la musique. J'aime surtout Shakira -  elle est belle et très intelligente. Bisous!
//Jk

Sist vi var i Irland fann Eve och jag ett fantastiskt litet antikvariat inträngt bland pubarna och fiken i centrala Dublin; The Winding Stair. Det var vinter men lite regnigt och grått utomhus (som vår höst) så vi gick in och värmde oss lite bland litteraturen, ljusen och tekopparna. Vi drog fram bok efter bok i de många hyllorna med böcker; pocket, tidningar och fina bruna, röda eller guldiga omslag till vackert inbundna romaner. Vi stannade länge, länge och insöp doften av bläck. Jag köpte till slut Dracula, vi hade ju trots allt åkt på en spöktur tidigare under veckan och hört alla läskigheter som gömmer sig bland de slingriga gatorna i Dublin. Jag var tvungen. Bram Stoker är spännande. Nu, nästan ett år senare, sitter jag och läser den. Ljusen fladdrar av vinden som letar sig in och man hittar mig hopkrupen i min gröna soffa, fast besluten att inte sluta ögonen före midnatt. Spöktimmen. Berget av kuddar bildar en armé omkring mig för säkerhets skull, de mjuka, lurviga, varma agerar soldater och räddar mig ifall vampyrer skulle träda fram ur orden. Lite värmande te från Bewley's ryker bredvid mig, hade jag en scones med marmelad också så skulle mitt vardagsrum bli Irland direkt... Vilken stämning.

W.B. Yeats (Nobelpriset i litteratur 1923... jag vet, onödigt vetande) får väl bli nästa irländske författare att besöka mitt vardagsrum, jag får helt enkelt skynda mig till Irland och köpa The Winding Stair i The Winding Stair. Dumma Julia vet inte ens om antikvariatet är döpt efter diktsamlingen eller helt enkelt för de i allra högsta grad slingriga trapporna som fanns där... Troligen båda. 
//Jk

Det känns som att jag bara har dansat hela veckan. Vilket jag... har? Duscha, dansa, duscha, dansa... Från söndag till lördag då det är uppvisning och obligatorisk närvaro för alla som läser detta! Halv fem Bagarstugans Brasseri vid Knäppingsborg. Vi dansar för Fairtrade och bananplockares rättigheter (vilket kommer märkas, mer säger jag inte, hihi). Tio minuters dans utan en enda sekunds paus för andning. Det är helt galet, men underbart. Jag har emellertid haft träningsvärk och knappt kunnat röra mig dessa dagar men ack så värt det! Idag slutade vi tidigt i alla fall, kom hem för någon timme sedan. Myser omkring i ensamheten i lägenheten. Tända ljus, rökelse, böcker (äntligen har jag tid för er!) och lite soppa som står och puttrar på spisen. Det kan inte bli bättre.
//Jk

J'ai été en Irlande, à la capitale Dublin et á Cork, Limrick, Mallow, Dingle et Killarney, etc. (J'adore les noms!) Le premier fois ma famille, sans ma soeur, allions pour visiter Irlande et en particulier ma soeur qui déjà était là, elle a travaillé comme un Au Pair à Mallow. Je commence à aime le pays, et depuis nous sommes allés en Irlande quatre fois. Nous avons vu des arbres vertes et Irlande aussi appeler L'île verte, parce que presque tout est vert. C'est si beau et j'adore être là. Si je pouvais, j'allerais en Irlande demain matin.

Texten handlar om mitt favoritland, skrivet på mitt favoritspråk, kan det bli bättre? (Med reservation för vissa grammatiska fel och andra små missöden lägger jag opp detta inlägg, på kärlekens språk. Det här kan ju dock bli riktigt pinsamt... ;)
//Jk

Jag vet att jag inte borde bli glad över vissa saker. Till exempel mina högst bristfälliga kunskaper i matematik, eller de närmast obefintliga... Man borde känna sorg över en sådan sak. Fast idag känner jag den direkta motsatsen, för hur illa det än låter så älskar jag att jag inte kan räkna ut hur många timmar på en vecka som jag känner är helt bortkastade, slöseri med tid. Så idag är jag glad, för hade jag kunnat räkna ut hur många timmar det är som går till spillo i skolan så skulle jag bli lika med väldigt ledsen. Kanske rent utav deprimerad.


Av mina fina vänner fick jag en liten inflyttningspresent som jag har glömt att visa. Det är en klocka utan tid, because time does not matter. Och det är ju vad jag egentligen tycker, men när man sitter på en lektion och känner hopplösheten och tänker på vad man skulle kunna ha gjort istället för att sitta på en trästol i skolan så räknas tiden. Min värdefulla tid och ungdom som bara slängs iväg av någon random lärare. "Det är bara två år kvar" upprepas som ett mantra i huvudet.
//Jk

Snart hoppar jag på min gamla cykel och beger mig till ett klassrum fullt av nutida konstnärer, dock ej i levande format (sååå nutida är de inte). Men ni vet ju att jag inte är så kräsen, bara de lär mig och berättar intressanta saker kvittar det om de är levande eller ej; mina författare är sällan vid liv. Själva personen - nej, helhetsbilden - ja.

Det regnar idag, fast inomhus strålar solen. Idag blir det, precis som hela veckan, flera, flera, hårda, hårda timmars dansträning fram till skymningen.

Vilken bra dag, take care.
//Jk

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt." Anna Karenina.
Istället för familjer ser jag städer. Storstadens puls och impuls som finns både i Dublin och i Norrköping. De är nästan likadana, storstäderna. I alla fall om man bara ser konturerna; sitt på månen och blicka ned på jorden och se likheten, fast kollar man närmare ser man ju skillnaderna. Anna Karenina som jag inte har läst men som kanske har helt fel om sina familjer. Kanske.

En natt i sänder. En natt i september erinras såhär: gatlyktor och diffusa stjärnor. Omsluten av mörker och med en kropp som är upprymd; oppe i rymden. Kontakt med marken likt gatlyktan, men i en egen värld i universum likt stjärnorna. Jag ser likheter och skillnader. Känslan beskrivs: precis som en kväll i mitt land, mitt älskade Irland. En natt som är vaken, det är storstaden, det är likhet. Folk som väntar i mörker och i ensam egen lycka med stjärnorna som publik. Att vänta tillsammans ensam, det är storstaden. Vänta på den gula spåris som för en hem till sig. Följa spåret till Stjärnan. Men vadå? Nu skiljer sig ju allt åt, igen. Alla vägar bär inte till Rom (Stjärnan). Det handlar i allra högsta grad om skillnader.
//Jk

Liten flicka sitter bara och myser. Jag trivs så bra med livet. Ingenting kan förstöra denna fridfulla bubbla. Jag visslar lite i min ensamhet. Pratar lite förstrött med blommorna. Minns den fina gårdagen med restaurangmat med halva släkten medan jag packar matsäck inför morgondagen; äggmacka och pannkakor dränkta i jordgubbssylt. Favoriter. Tänker på ordningen, harmonin och lyckan i mitt liv. Känner mig som en japan.

Jag har världens finaste familj och de allra bästa vännerna, jag har allt jag vill ha och just för tillfället är mitt motto: det är inte hur eller när som räknas när man dör, det är vad man gör. Låt oss för alltid göra bra saker.♥
Älska.
//Jk

I torsdags var vi på genrepet av Farliga Förbindelser. Det var sent 1700-tal i Frankrike, fina kläder, många hemligheter, intriger och farliga förbindelser. Helt underbar, se den om ni får chansen, blott tre timmar lång (hehe). Orden jag beskriver teatern med är slående lika orden jag skulle beskriva föreställningen som är mitt liv, tillåt mig vara kryptisk, men mitt liv är fullt av hemligheter och "farliga förbindelser". Besök av gammal vän (som inte är gammal), FF i lägenheten, bulltjuvar, nattliga eskapader i storstaden och pussar och vin...
//Jk

Anything you want you can make it yours
//Jk

Solen skiner och det i kombination med hösten är bland det finaste jag vet, men här sitter jag inomhus och gör läxor. Det får bli ändring på det! Om några timmar far jag till Viken. Funderar på om jag ska vara djärv, ta sista doppet i havet för i år? ♥
//Jk

Buona sera tutti! Haft en helt fantastisk dag, men stressig. Lånar tid av natten. Nattugglan. Morgondagen blir nog också bra. Fullproppad med roliga saker. Teaterföreställning på kvällen. Kärlek, älska, lycka. I en annan roll fast på samma scen.
//Jk

Vinden viner. Flygande människor. Träden dansar. Rufs i håret perfekt plattform för löv. Fallande löv. Det är höst. När solen överger oss. Mörkret närmar sig människorna på denna sida av jorden. Solen dör för oss då, blodet rinner, färgar löven röda. När de sitter i våra rufsiga hårtofsar har de blivit till kärlek, röda hjärtan. Magi.
//Jk

Skatten. Har ni hittat skatten? Superdatan i huvudet. Den lagrar fakta som bara den, hon har många bollar i luften den där. Språk, tider, nyheter, koreografier och diverse andra smådetaljer. Hon har fullt opp idag. Därför har jag skrivit en lista, betydligt mer lätthanterligt att hålla koll på allt då. Det blir lätt annars att man springer omkring utan någon destination att springa till, men med en lista blir det som med en skattkarta. Följ kartan och nå fram till krysset. Genialt. Allt hinns med! Just nu sprider sig doften av kärlek i Stjärnan, banansockerkaka. Just nu sprider sig ljudet av kärlek i Stjärnan också, filmen om Edith Piaf: La Vie en Rose! Nästa skatt: Tvätta glasögonen! Ser så mycket bättre då. Bisous!
//Jk

Språk är till för att vi skall kunna kommunicera och uttrycka oss. Föga förvånande finns därför så många som över 5000 språk i världen, och ännu fler dialekter. Förr i tiden tror jag emellertid att det fanns ett universiellt språk. Nu snackar vi tusentals år, kanske miljarder år sedan. Ett språk som alla kunde oavsett region. Ett universiellt språk där vi faktiskt kunde överföra tankar till varandra. Sen slutade vi lyssna och började öppna käften istället, men kunskapen om telepati tror jag bestämt finns kvar inom oss någonstans. Låter det flummigt? Innan man avfärdar teorin helt bör man börja lyssna.

Hur kan man egentligen definiera vad som är ett språk (och inte en dialekt), undrar jag. Är det ytterligare en sån där sak som "de med makt" bestämt; av samhället skapade regler? Språk, språk, språk. Ett ämne som föder många tankar...

Mamma är här, vi har varit på italienskkurs tillsammans. Molto bene! Blir väl att studera lite innan vi kryper till kojs. Mamma studerar retorik också, och vi får väl diskutera det lite sedan också, mycket intressant. Känner att det faktiskt är bra att hon kommer ibland så att jag inte glömmer hur man diskuterar, haha.

Är matte ett språk, och om det inte klassas som det lyder följdfrågan: varför inte? Jag förstår ingenting av det. Alla andra pratar och skriver det men jag sitter där illa till mods och tänker att oavsett om jag kan svenska, engelska, franska, italienska, kärlekens språk och det universella språket så är matte något jag aldrig kommer lära mig. (Ja, jag har gett opp hoppet för länge sedan.) Matte är sannerligen inget universiellt språk där man förstår enbart av att lyssna ordentligt...
//Jk

Pappa och hans vän Håkan matar nu djuren i skogen inför älgjakten vecka 41. Massa äpplen behövs åt så många djur så jägarna brukar fråga grannar och vänner om de har några nedfallna, ruttna äpplen att locka de fria, glada djuren med. Håkan hade också sådana här vanliga trädgårdsäpplen, de låg i gräset och var lite lagom bruna och mjuka. Sedan tog han sex ICA-köpta äpplen som hade blivit gamla också. Älgarna åt och åt av frukten, ett äpple om dagen är bra för magen. Sex äpplen ligger emellertid kvar. Älgarna säger nej. Vad säger vi?
Är ett äpple om dagen bra för magen...?
//Jk

Döden är bara som att byta kläder.
//Jk

Vad man kan göra en lördag: städa och sanera en lägenhet, hur lyckades mitt handfat vara fullt av rött hår? Jo, rödhåriga Tilda klippte lugg. Sen kan man sätta sig vid datan och fastna. I cyberspace hitta en granne som också fastnat och sedan gemensamt bestämma sig för att resa på arslena och pallra sig iväg till Erikshjälpen. Med en snabb, men ack så nödvändig, dusch innan. Grannen heter Tonelin och efter att vi hängt vid gamla jackor och tanter ett tag så sitter vi plötsligt vid köksbordet med kaffe och kakor hemma hos mig. Fantastiskt berättande, episkt och schvungfullt. Vid den här tiden på en lördag kan man sedan svida om till fin middagsklädsel som även passar till en åskådare i publiken på musikalen Fairytale. Först middag med vänner, sedan tystnad och applåder med kära mor.
Verkligen det godaste en lördag. Sagolikt lördagsgodis.
//Jk

Smink, godis och dans överallt; Stjärnan är belamrad av stjärnor. Vi är trötta och fötterna värker efter en hel kvälls dansande. Vi gick hem under en kväll med himmel överströdd med stjärnor. Vi såg stjärnor. Allt skimrar, herregud vilken fin gårdag.
//Jk

Andas frisk luft (underförstått att jag är hemma i huset i Valdemarsvik). Älskade Viken. Definitionen av "hem" har jag dock inte bestämt, är jag hemma i Viken eller hemma i lägenheten? Det är frågan, men spelar det egentligen någon roll om man har flera hem? Eller inte något hem alls, så länge man känner sig hemma i sig själv?

Dock var själva anledningen till denna vistelse till hemorten av föga smickrande slag. Saknade teven. (Fan! Världsliga ting!) Men... det är ju Babel... Kan inte missa Babel ju... ♥ Jan Guillou är emellertid inte mycket att hänga i julgranen. Anledning nummer två var att det bjöds på god mat idag. Men naturligtvis får man ganska ont i magen av för mycket mat. Hehe. Jag har levt på te, frukt och knäcke senaste dagarna och redan på två timmar här hemma har jag ätit mer än på hela veckan. Dumhuve Jullan! :)

 
Men jag har i alla fall frisk luft.
//Jk

Klämkäcka tjejer.


Coola vänner.


Det ÄR sant! I min lägenhet. Si. Och amico är hon.
//Jk

//Jk

Vilken kärleksfull dag, jag älskar dig sjätte september. Blir helt överrumplad av kärlek. Tänder ljus i lägenheten och säger hej då till fyra tanter (mamma och hennes vänninor) som inspekterar min kära, älskade Stjärna. Dricker kaffe i väntan på fina Frida, mysa och tjejsnacka in på småtimmarna är vad vi skall göra. För i morgon är vi lediga. Och vad behöver man mer säga? Jag är en lycklig lott.

Trudelutt. Vad behöver man mer säga? Vad kan toppa toppen? Jo, min nittiofyraåriga granne som har sitt piano i vägg i vägg med mig. Åh. Gratis föreställning av en kärring som är samma siffror som jag föddes på. Jag älskar livet.
Fjärta med ditt hjärta! ♥
//Jk

Väntar på att mjölken skall bli varm... Det tar sin lilla tid och det är alltid stressigt på morgonen, dock är O'girl  värd all sin väntan. Varm mjölk, en matsked kakao och två matskedar socker (om man är på det humöret, och det är man!). Sen rör man om och vips så har man en mugg O'girl! Så mycket bättre än O'boy. Puss!
//Jk

Så var första natten i Stjärnan soven. Vid den här tiden igår stressade päronen och jag för att hinna få allt klart. Spikar, sängarna, lampor, kläder och fylla kylskåp med mat. Det var mysigt men ganska surrealistiskt. Nu skulle jag äntligen flytta hemifrån. Så många fler äventyr skulle kunna upplevas nu när jag slapp åka buss hem till Viken varje dag. Så många äventyr har faktiskt hunnits med redan på en dag! Ni skulle bara veta hur vassa silverbestick är och vad som kan hända när man sticker en sån i fingret. Äventyr med rödblodig Jk som springer omkring ensam och galen i Sjärnan! Haha!


Här är en excellent bild på min kära vattenkokare. Alltid är det något han skriker för. Kaffevattenpip, tevattenpip, diskvattenpip! Han älskar att pipa helt enkelt. Pipen döper jag honom till förstår ni.


Här står min fina Remington Noiseless, som låter, sitt namn till trots. Så fin gör han sig i min randiga hall. Honom skall jag verkligen utnyttja. Gillar ljudet på denna manick också. Gamla saker låter fint. Tack Björn!!


Voila! Min fina, fina dörr. Nu stängs inblicken i mitt liv i lägenheten för den här gången. Men nästa gång jag går in i Stjärnan så skulle jag bli väldigt överlycklig om jag fann ett litet brev där, så det så. Hihi.

Arrivederci!
//Jk

Ska bara duscha, diska, göra mat, baka, diska, dammsuga och göra läxor.... sen skall jag skriva blogg!
//Jk

Jag, typ, ser fram emot morgondagen. Inte jättemycket, men det får väl duga liksom. Vad är väl en egen lägenhet egentligen? Slippa 2 timmars pendling varje dag, få ännu mer av världens bästa frihet, kunna göra lite vad man vill? Nae, blir uttråkad vid tanken, typ. Trist. Med alla äckliga böcker överallt, med stor säng och fransk balkong och fula tavlor och allmänt värdelösa saker?

Det är morgondagen det, med bävan ser jag den närma sig. Dagen då jag flyttar från stora, vita huset i Valdemarsvik till en mysig etta i Norrköping. Jag förstår knappt själv, hur? Det är så mycket eufori i omlopp så jag knappt vet ut eller in! Underbart, sagolikt fantastiskt, otroligt.

Dock är tid till bloggen något av en bristvara, eller tid överhuvud taget. Så jag måste lämna er här. Packning i banankartonger, bakning till min egna frys, Linn och Mathildas otroligt bra filmprojekt (ser fram emot att se filmen!) och myskväll i Sörpa är det som måste göras innan söndag. Åh, kvällen med godis och mys och hela köret. Nu kör vi!
//Jk