Följa spåret
0kommentarer
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt." Anna Karenina.
Istället för familjer ser jag städer. Storstadens puls och impuls som finns både i Dublin och i Norrköping. De är nästan likadana, storstäderna. I alla fall om man bara ser konturerna; sitt på månen och blicka ned på jorden och se likheten, fast kollar man närmare ser man ju skillnaderna. Anna Karenina som jag inte har läst men som kanske har helt fel om sina familjer. Kanske.
En natt i sänder. En natt i september erinras såhär: gatlyktor och diffusa stjärnor. Omsluten av mörker och med en kropp som är upprymd; oppe i rymden. Kontakt med marken likt gatlyktan, men i en egen värld i universum likt stjärnorna. Jag ser likheter och skillnader. Känslan beskrivs: precis som en kväll i mitt land, mitt älskade Irland. En natt som är vaken, det är storstaden, det är likhet. Folk som väntar i mörker och i ensam egen lycka med stjärnorna som publik. Att vänta tillsammans ensam, det är storstaden. Vänta på den gula spåris som för en hem till sig. Följa spåret till Stjärnan. Men vadå? Nu skiljer sig ju allt åt, igen. Alla vägar bär inte till Rom (Stjärnan). Det handlar i allra högsta grad om skillnader.
//Jk
Istället för familjer ser jag städer. Storstadens puls och impuls som finns både i Dublin och i Norrköping. De är nästan likadana, storstäderna. I alla fall om man bara ser konturerna; sitt på månen och blicka ned på jorden och se likheten, fast kollar man närmare ser man ju skillnaderna. Anna Karenina som jag inte har läst men som kanske har helt fel om sina familjer. Kanske.
En natt i sänder. En natt i september erinras såhär: gatlyktor och diffusa stjärnor. Omsluten av mörker och med en kropp som är upprymd; oppe i rymden. Kontakt med marken likt gatlyktan, men i en egen värld i universum likt stjärnorna. Jag ser likheter och skillnader. Känslan beskrivs: precis som en kväll i mitt land, mitt älskade Irland. En natt som är vaken, det är storstaden, det är likhet. Folk som väntar i mörker och i ensam egen lycka med stjärnorna som publik. Att vänta tillsammans ensam, det är storstaden. Vänta på den gula spåris som för en hem till sig. Följa spåret till Stjärnan. Men vadå? Nu skiljer sig ju allt åt, igen. Alla vägar bär inte till Rom (Stjärnan). Det handlar i allra högsta grad om skillnader.
//Jk
Kommentera