Julia Teddy

Idag har jag gått osminkad hela dagen, skippade även duschen. Jag som alltid måste göra mig helt i ordning varje morgon för att det skall kännas som att en ny dag börjat, kommer om några dagar inte ha tillgång till dusch varje dag. Så jag tänkte börja vänja mig. Vänja mig vid att vara äcklig. Vänja mig vid att inte kunna tvätta händerna vareviga timme. 

 

Dagen har tillbringats i vardagsrummet. Jag la opp alla mina saker på bordet där, och tänka sig, precis allt fick plats i min 55 liters nya lila backpackerväska. Jag köpte de sista sakerna till Afrika igår, så har massa nya nyttiga saker. Mest apoteksgrejer såklart, men lyckades även flirta till mig 25% rabatt på en rosa kepa till solen, bara för att killarna tyckte att jag skulle göra en god gärning. Människor är fina, och det sprider sig så himla lätt. 

 

Så. Man skulle kunna säga att jag är färdigpackad. Redo att njuta av de sista dagarna i Sverige. Tog faktiskt en promenad i sista solstrålarna för att fira. Det är bara fyra dagar kvar. De skall bli de bästa. 

Aplånga naglar i rött, svart klänning, lockigt hår och rosa läppar. Tillsätt lite brudar, bärs och en hel champagneflaska så får ni en bra jävla afton. Låg och stretchade på asfalten på väg ned till spårisen, det är ju standard närapå. Att det spårar innan spårisen. Vi dissade Palace och drog till Hugo istället. Som tur var råkade kön vara lång så jag hann springa till busken  och kaskadspy tre gånger lite sådär spontant. Kände mig som mig själv igen efter det. Lol skön brud. Sen in och fylla på igen och dansa till klockan halv tre då Axel ringde och det var dags att springa hem. Jag bokstavligt talat sprang som en jävla älg genom hela stan. He's a lucky fello. Somnade med två snarkande grabbar och min lilla nalle jag fick av Axel i julklapp. 

Vaknade med blåslagna ben och brutala skador. Det ser värre ut än vad det var, jag menar, det gick ju ganska lugnt till igår. 

Much luv to ya'll. Keep smiling

Pling Plong, blogglovers! Här kommer en schyst gästblogg, av en schyst kille.

Har inte skrivit ett blogginlägg sedan typ mellankrigstiden och är därmed aningen ringrostig i bloggsammanhang. Borde ha något vettigt att skriva om kan man tycka, mitt liv är ju trots allt inte helt normalt. "Säkert!" tänker ni, medans ni sitter med kvällsteet, inlindade i morgonrocken och läser detta. 

Brännskador. Kommer fortfarande ihåg tonläget kvinnan i ambulansen hade när hon sa det. Tusen bilder spelades genast upp i mitt huvud och jag förväntade mig genast det värsta. Dagens skrivande gäst har 70% av hudkostymen skadad med tredje gradens brännskador, och heter Axel. Axel Schylström till och med.  

 

 Trodde aldrig mer att jag skulle våga gå ut på krogen igen, att jag aldrig skulle våga ha kul igen av ren rädsla för mig själv. Har man gjort något så dumt som att klättra upp på ett tåg utan att ens minnas händelseförloppet i efterhand kan man lätt bli lite nojig. 

Ändå stod jag där i utkanten av Puls lilla dansgolv strax efter klockan 02.00 en höstig oktoberlördag, iförd skjorta och Jeans, avslappnat småhoppandes till nån välkänd Håkan Hellström-dänga, utan att ha en aning om att min vardag snart skulle komma att bli permanent upplyst. Varför en sådan tiopoängare som Jullan dansade upp mig hade jag ingen aning om, det har jag faktiskt fortfarande inte. Vad jag vet är att jag granskade SMS:et jag till slut skickade dagen efter 100-talet gånger innan jag till slut hade mod nog att trycka på "skicka". Då kan man ju givetvis tro att vad jag skrev var fyndigt, prydligt och smart. Inte då. "Hej / killen på lilla dansgolvet med sjukt snygg rumpa"

And the rest, as they say, is history. 

Tillbringade det mesta av fredagen med Kung Axel, men det var även tid för finaste Eva-Lotta och mig att ses. Ibland är det skönt att ha vänner som man vet finns där men som man inte behöver träffa varje vecka. Vi är så lika, hon och jag, och satt och dryftade kloka tankar i flera timmar. Gulmira bjöd på lyxmat och flera koppar kaffe. Fick mer energi av mina vänner än av kaffet. Det var en såndär fredag man riktigt sparar längst in i hjärtat och tänker på ibland. Lämnade fina flickorna med bultande hjärta och kände mig levande i allra högsta grad. Vi kom överrens om att leva i nuet. Att det hemska år som varit nu är över, och vad som än händer i den okända framtiden så kan det bara bli bättre. 2013 var året jag nådde botten, 2014 är året jag når toppen. 

 

Sen åkte jag hem till Kung Axel igen, killen som får mitt hjärta att slå kullerbytta fullkomligt. Han som visade att saker och ting kan vända. Han som fick mig att le när jag glömt hur man gjorde. Min pojkvän. Vi handlade julklappar, åt pizza, spelade tevespel och gick ut på äventyr och drack bärs och skrattade sönder precis som vanligt. Han får dagarna att bli såna där man minns och ler åt. Och jag ska ha en fantastiskt otrolig upplevelse i Afrika, det blir en extraordinärt bra start på det nya året. Sen kommer jag hem och fortsätter leva livet, det blir så enkelt när man lämnat de man inte mådde bra av och är med dem som man mår bäst med. Kalas helt enkelt.

The little lady in black satt i ett hörn och var utstuderat tystlåten. Det bjöds på skumpa och shots och hon var redan mer än salongsberusad, den enkla lilla manövern att bege sig till hennes safe-zon tedde sig som himmelriket. Då försvinner bubblorna och strålkastarna är riktade mot henne. Dansgolvet blir tråkigt i längden. Hon blev uttråkad, såklart, och gick och lugnade nerverna utomhus istället. Väl inne igen flockades skarorna som kring ett djur på zoo igen. Hon begav sig tillbaka till hörnet där hennes grabbar satt. Åh vad bra människor är! Tillbringade resten av natten på dansgolvet och pumpade tills natt hade blivit dag. 

 

Idag känner jag mig som en utspottad karrékotlett, harpunerad säl eller överkörd grävling. Vaknade till och med full imorse. Aldrig mer. 

känner mig så miserabel så jag bara vill spy. orkar inte med denna tomma, orkeslösa, känslokalla del av mig själv, som jag inte ens visste att jag hade. skulle vilja krypa ned i det svarta hålet där jag kan gråta mig ur allt, nu kommer inte ens tårar, bara illamående. är äcklad över de tankar jag har, över att jag aldrig är till nytta, bara i vägen, tar opp andras syre. vill kunna andas själv snart. vill inte irra omkring planlöst och undra vad meningen med livet är. kan inte räddas av andra, för folk är rädda för mig, de hör aldrig av sig. måste rädda mig själv, vilket jag ju varit förmögen till hitills. men snälla skriv en liten anonym kommentar till det här inlägget. om vad som helst. inga pretantioner, och inget smicker. bara skriv vad som helst så jag får något att läsa. ni är inte hundratals läsare, men ni är många, och jag skulle bli glad över er anstränging, ni är aldrig i vägen eller tar opp min tid, ni är till nytta, alltid. 

Skrev det här för mer än ett år sedan. Tänkte på det idag igen när jag låg på marken och kollade molnen röra sig som om själva satan jagade dem. Tiden går så fort. Nyss vaknade jag opp och insåg att det är otroliga 19 år sedan jag blev till. Undrar om jorden verkligen snurrar fortare eller om vårt medvetande helt enkelt är slöare. Det har i alla fall gått mer än ett helt år sedan finaste övergången från min farfar till... glittret i havet, dagget i gräset, eller en fågel i skyn.

Kan fortfarande inte sluta tänka på det där förbryllande som hände den där dagen i våras 2012. Tänka sig att en begravning kan vara så fin. Så hoppfull. Farfar hade levt ett långt och rikt liv, och hade många som älskade honom. Det var en torsdag och vi åkte till kyrkan där jag döptes en gång i tiden. Släkt och vänner var samlade och vi gick i samlad trupp in. Det första som möter oss inne i kyrkan är en fågel. Som vanligt när jag är osäker, håller jag pappas stora hand, som skyddar mig från allt ont och läskigt, och viskar: det är en svala i kyrkan. Han svarar det mest naturliga i världen: Det är farfar, och jag blir lugn. Ceremonin börjar, omkring mig hörs det några tårar falla till stengolvet, som regn mot plåttak, hårda och kalla. Från svalan hörs inte ett knyst. Den sitter bara tyst och beskådar det hela, som att han vet att han inte borde störa när vi tar farväl av pojken som dog i gubbens skepnad (för farfar växte aldrig opp, han förblev den älskade buspojken). Det är bara vingarna som prasslar ibland, men annars sitter den så himla vackert längst fram i kyrkan över altaret och skådar ned på oss människor. Men sen händer det där övernaturliga, som ger mig hopp och som gör mig förbryllad och lycklig. När vi lagt blommorna på kistan, det är då den lilla varelsen som haft vår uppmärksamhet från första början gör sig hörd. Svalan börjar vissla när vi strött farfars kista med blommor i alla tusen färger. 

 

Jag ryser när jag tänker på det även ett år efter. Någon halvtimme senare fick vi reda på att svalan flög sin väg opp mot himlen och friheten i samma stund som kistan bars ut och skulle marksättas. Och då får det mig att tro att när farfar dog blev han en liten fågel, nämligen sin favoritfågel, som med första vindpust flög opp till lilla farmor någonstans däroppe bland molnen, och satte sig på månen och kollar ned på oss.

 

Som den fina människan han var, fick han också ett väldigt fint farväl. Åh vad jag saknar honom.

 

19 år har jag tillbringat på jorden, det 20e närmare sig för varje dag. Jag inser med livets alla oförutsägbara händelser hur bräckligt livet är och hur fort det kan gå innan man slutar andas. Det kan ske närsom, men jag tror, precis som min vän Joe, att när man dör byter man bara skepnad, precis som när man byter kläder, och övergår till något annat, och då blir jag inte lika rädd för döden längre. Att bli en fågel precis som farfar blev verkar inte läskigt alls. Men först ska jag leva ett lyckligt liv: gå klart skolan, flyga till andra sidan jorden, äventyra med familjen och pussa på Axel och bli 106 år gammal. Och kolla opp mot himlen med jämna mellanrum...

Det har varit en grå dag. Vaknade av snark men ville ändå inte lämna sängen på långa vägar, lovar att dagen hade blivit bra om jag bara hade fått ligga kvar på hans axel. Åkte visserligen hem till vår lärare Annelie och dansade järnet och åt våfflor och det var nice så länge det varade, men annars har huvudet och kroppen varit avstängd hela dagen. Kände inte en enda känsla förutom illamående. Folk log mot mig men jag kände ingen glädje. Det var först för ett litet tag sen jag blev glad på riktigt, min babe fick bra besked!

 

Helgen var den bästa. Klockan midnatt i fredags bakade jag hjärtiga kakor till morfarn och Else-Marie. På lördagsmorgonen gick Alma luciatåg på Vammarskolans dag och jag träffade massa fina vänner. Lite vemodigt att inte få vara vikarie på så lång tid nu. Sen besöktes de gamla, de raraste, innan jag åkte till Söderköping och hade party med Gullet och blev bjudna på drinkar av ägaren. På kvällen satt jag i pojkvännens knä i månskenet och var lyckligast i världen. Vi åkte till Valdemarsvik igår, söndag, och åt gott, Axel blev medtvingad på Almas och Majas dansföreställning och aftonen blev också fin när Österholm sen kom hem till oss. Ganska tråkigt inlägg om en så fin helg, men har inte tid att skriva mer. Måste bli klar med några mail inför Afrika så jag kan få kramar sen. 

Tillbringat eftermiddagen med Jullan. Speglade mig i fru coach, men mådde så fuskigt bra redan innan. Försöker hitta tillbaka till den där underbara människan som jag saknat. Hon försvann någonstans på vägen. Vet ganska exakt när. (Men när himlen är som mörkast lyser stjärnorna som ljusast, finis. Du gör mig så glad.) 

 

Det rycker i fingrarna, och jag har saknat skrivandet som var en tredjedel av mig själv. Det kommer emellertid inget vettigt ur det när jag väl försöker, och tanken har slagit mig att jag kanske förlorat förmågan vilket lämnar mig kvar med en olustkänsla. Alla mina känslor kunde jag formulera med de tangenter som nu motarbetar mig. Kan inte spela instrumentet längre utan får trycka hårt på varje bokstav. Men Jullan är inte den som ger opp. Ska hitta tillbaka. Det är en ljus framtid förestående, mitt herrskap.

Upplevde det som brukar vara vanliga människors stora samtalsämne varje måndag: tröttheten. Tror Klara blev lite glad att jag fick gå i hennes skor, min sömntuta till vän. Men alltså, igår. Hade knappt sovit något, snön hängde i luften, låg blöt på marken och hamnade på ställen där det aldrig skall hamna. Som till exempel innanför mina kläder. Trodde jag kunde vinna över Simon i snöbollskrig, krypa mellan hans ben typ, men ack nej. Han slängde opp mig över axeln och drämde iväg med mig i varje synlig snöhög som fanns. Cirka fem. I jeans och tunn tröja. Sen inte nog med det, hade vaccinationstid också. Kunde nästan inte bli värre. Dock träffade jag bästa Gulmira innan och sörplade kaffe, så var ganska mycket lyckligare då än på Valla där jag fick agera skolans snögubbe... Och bästa Axel höll mig i handen under hela läkarbesöket. När han var där svimmade jag inte ens. Vilket var synd, för vi hade planerat att göra en romantisk liten film om det, där han ridderligt skulle fånga mig i hans famn när jag föll. Så det var ju tur i oturen. Han är typ roligaste, skrattade istället så jag inte kunde känna någon nervositet. Han får mig att må bra, den där mannen. 

Var totallycklig igår. Avslutade dagen med att bolla ideer med en väldigt fin Therese. Efter att ha känt varandra i en timme så säger hon att jag verkar väldigt mogen för min ålder och jag kunde inte hålla mig för skratt. Min coach säger samma sak "oftast är de som kommer till mig runt 40-50 år och vill ta reda på de saker du vill utforska nu, och du är inte ens 20". Men som sagt, jag älskar livet och jag vill få ut så mycket som möjligt av det, därför går jag igenom och tänker igenom saker som människor i allmänhet reflekterar över när de är lite äldre.

 

Kom hem runt nio igår och var ganska mör av att ha varit i skolan i mer än tolv timmar. Men ack så fint jag hade haft det! Hängde med bästa globalarna och Simon. Utmanade Simon i kortspel och om han kunde käka 15 chokladbollar samtidigt. Han förlorade i allt förutom chokladbollsutmaningen. Dansade fuldans med brudarna och skrattade så jag grät. Såg på föreställningen "Seven" som handlar om sju kvinnors livsöden, och spelades av mina vänner, och den var så fruktansvärt bra. Var så lycklig, och jag blir förbryllad själv över hur mycket goda saker man kan känna. Får ju knappt plats med allt i min lilla kropp. 

 

Livet kommer bli bra, och man ska njuta av de små stunder av lycka man ges. Som till exempel när vinden blåser så hårt så man nästan lyfter, jag har alltid drömt om att kunna flyga. Eller som när man får ett fint sms av en väldigt omtyckt människa. Eller när man har snöbollskrig med Cassandra och man står enfaldig och väldigt träffbar och hon råkar missa med 20 decimeter. Eller som när man bara går ensam hem till sin lilla lägenhet och inte kan sluta göra hoppsa-steg och ler så tänderna fryser.

Gjorde frukost åt fina, solen sken. "Im strong when Im on your shoulders, you raise me up, to more than I can be", Shoulder. Han får mig att må bra. Han sjunger till varje händelse som händer också, det är så sött så man dör. Har varit lycklig hela dagen, gjorde 90 köttbullar med hemlagad lingonsylt till, sorgligt nog är ju bästa Klara vegeterian och det är henne jag tillbringat eftermiddagen med. Ironin. Men hon är fantastisk, fick käka nudlar istället. Vi har dansat i tre timmar, promenerat under stjärnorna och varit brutalt höga på socker. Hahahaha, åh vi är så störda människor. Morfar ringde också. Blev ännu gladare. Så fina människor. #cheesy men bryr mig inte. One love, kärlek övervinner allt och så vidare. Somnar med ett leende på läpparna, hörrni. 

Solen strålade när jag åkte till skolan idag, och jag tror att jag är lite som min favoritblomma, följer alltid solen, vänder mig från mörkret, står stolt och lång (nja, ganska lång) och rak i ryggen med huvudet fullt av frön. Jag gick inte in till lektionen direkt, utan jag stannade där ute några minuter extra och njöt av ögonblicket och tänkte på hur jävla bra jag är. Fy fan va full av glädje jag var vid den där allra morgonstunden! Efter skolan åkte jag hem, kände mig ensam och inte själv. Började tänka destruktiva tankar. Förlorade en bästa vän igår igen, kunde inte ringa och prata med den när jag var ledsen, för den är inte min vän längre... Blev otroligt nedstämd och började sakna de bästisar jag alltid kommer ha vid min sida, Frida och Gulmira. Sen helt plötsligt bestämde jag mig för att sätta på lite musik och dansa av mig det där sorgsna och bli glad igen. Jag är inte ensam! Huvudet blev fullt av koreografier till mina små afrikanska barn jag ska dansa med, har så mycket ideer! Tror det löser sig, som gumman som sket i badkaret sa. Kommer tillbringa en månad helt själv i en av världens farligaste städer, Nairobi, och planera allt som skall hända där helt allena. Men som sagt, jag är duktig och bra och det kommer ordna sig. Så nu är livet soligt igen.

 

Nu ringde Kungen, så jag skall dra

Tusen solskenspussar!

Hej tomten. Ytterligare ett år har gått, så här sitter jag nu och skriver till dig igen. Jag har varit snäll i år, som vanligt. 

 

 

Roliga saker va? Fortsättning kommer. Stor puss på munnen så länge.

 

Idag träffade jag världens bästa kusinbarn, åt sockervadd och frös. Sen åkte jag till mormor och kramades. Nu hemma framför brasan i stora vita huset och dricker Irish coffee. Me so happy. Puss puss puss