Julia Teddy

Upplevde det som brukar vara vanliga människors stora samtalsämne varje måndag: tröttheten. Tror Klara blev lite glad att jag fick gå i hennes skor, min sömntuta till vän. Men alltså, igår. Hade knappt sovit något, snön hängde i luften, låg blöt på marken och hamnade på ställen där det aldrig skall hamna. Som till exempel innanför mina kläder. Trodde jag kunde vinna över Simon i snöbollskrig, krypa mellan hans ben typ, men ack nej. Han slängde opp mig över axeln och drämde iväg med mig i varje synlig snöhög som fanns. Cirka fem. I jeans och tunn tröja. Sen inte nog med det, hade vaccinationstid också. Kunde nästan inte bli värre. Dock träffade jag bästa Gulmira innan och sörplade kaffe, så var ganska mycket lyckligare då än på Valla där jag fick agera skolans snögubbe... Och bästa Axel höll mig i handen under hela läkarbesöket. När han var där svimmade jag inte ens. Vilket var synd, för vi hade planerat att göra en romantisk liten film om det, där han ridderligt skulle fånga mig i hans famn när jag föll. Så det var ju tur i oturen. Han är typ roligaste, skrattade istället så jag inte kunde känna någon nervositet. Han får mig att må bra, den där mannen.