Julia Teddy

Herregud, jag får svindel när jag tänker på morgondagen. Det här är vad jag lever för. Sånt som kittlar mina tankar och får fjärilar att bygga bo i magen. Jag blir kär i livet på nytt. Imorgon har jag nämligen franska samt första lektionen i italienska. Jihuuuuuuuuuuu! Bamsebäst och livsfest, ohhyes!

Fler saker som är bamsebra och energikick:
♥ kloka människor. Mamma är en av dem men har också hittat en nästan likadan, fast snäppet smartare, i busskompisen H. Jag har länkat till hennes blogg här till höger och råder er att läsa den, så bra så jag undrar varför det inte är obligatoriskt att varje lärare i hela Sverige slavläser hennes blogg. Det har jag gjort nu i alla fall.
♥ jag vet att jag är sent ute men kronprinsessan som skall producera prinsessbaby är väl hur underbart som helst? Grattis tusenfalt!
♥ förstår ej hur detta kunnat undgå mig men Anders Borg har varit elev på exakt samma skola som jag! Fattar ni!? Anders Borg av alla människor. Nobelpristagare i kemi och andra kändisar visste jag ju, men den som räddat Sveriges ekonomi de senaste åren, wow! Går i samma fotspår som honom. Haha. Hehe. Nästan...
//Jk

Det första min nutida konst-lärare sa när han steg in i klassrummet: Oh, det är du med handstilen. Det kunde höras en lätt suck som jag inte låtsades höra. Jag tänkte, med högst bekymrad min: kommer han ihåg mig från förra terminen... mig som han bara träffade under en kort stund då han återlämnade några prov till oss... men om han minns mig så tydligt att det är det första han kommenterar så måste han nog ha fått kämpa rejält med att tyda mitt mikroskopiska skrivstilsliknande kladd länge, länge. Jag kände lite för honom. Mammas reaktion gick inte heller att ta miste på. "Om jag vore lärare skulle jag ha struntat i att rätta ditt prov!" Tur att han inte gjorde det, min konstlärare, då kanske jag inte hade fått alla rätt utom två.

Detta, till min högst medvetna förskräckelse, kan ju medföra stora problem, allvarligt talat. Om ingen förstår sig på vad man skriver. Så det har fått mig att tänka åt två håll. Det första är att lägga manken till och försöka bli förstådd, om nu det är vad jag vill. Det är ju så basalt. För vem vill bli missförstådd? Jag vill kunna göra mig förstådd, därmed basta. Och med vetskapen om att jag ju kan skriva så hjärtskärande fint om jag bara vill så borde jag ju göra det, skriva långsamt (säkert glömma hälften) och utnyttja de förmågor jag har. För nu var ju denna man snäll, mycket mycket snäll, och envis, men folk i allmänhet kan ju lätt tröttna och sluta läsa om de inte ser vad som står och det är ju inte alls bra. Vill kunna veta vad alla vill säga. På oläslig skrivstil, franska, italienska och massor av andra språk. Det vill jag.

Sedan tänkte jag åt ett annat håll, nämligen på grafologi. Vad skulle min handstil säga om mig egentligen? Sjukligt besatt av att inte slösa mer papper än vad som är nödvändigt, tränger således ihop tre rader text på en utmarkerad skrivrad? Eller bara så osammanhängande och full i hjärnan att jag måste skriva i så rask takt att bokstäverna inte har tid att skrivas i stora, isärdragna meningar? Detta tål att forskas i, vad säger egentligen handstilen om oss? Talar den också ett eget språk?

Språk... Vad jag älskar språk. Mitt hjärta fylls av glädje och kärlek. Man vill ju kunna läsa dem, skriva dem och tala dem. Man vill inte hindras av olika ord för olika saker i olika länder. Julia och en person från andra sidan jordklotet skall inte hindras att lära känna varandra pga att orden de vill säga till varandra låter olika på olika ställen. Vart jag än kommer vill jag kunna prata med människorna där. Snart kan jag förhoppningsvis förstå engelska, franska, italienska. Språk är också basalt. Alla människor borde ohindrat kunna kommunicera med varandra men för den delen behålla sina egna språk. Mitt mål är att minst kunna sex språk innan jag dör. Minst.

Nytt ord i Julias svenska ordlista: piktur betyder handstil.

Hur många av er har orkat läsa? Handuppräckning (i form av en kommentar, tack)!
//Jk

Sakerna man inte kan säga till någon. Vad gör man med dem? Svar: Skickar till granngalaxen Andromeda och fortsätter livet i Vintergatan. Said and done. Bör man förvänta sig ett svar tillbaka? Finns det aliens? Har de uppkommit på samma vis som vi? Känner mig åtminstone inte lika ensam med dessa tankar att tänka. Aliens är bra vänner, även om de bara finns i huvudet. Är huvudet rymden?
//Jk

Mitt schema en måndag: börjar vid åtta med teater, sedan två lektioner dans, lunch, engelska, idrott och till sist yoga som slutar halv sex. Fabulöst!

På teatern fick vi säga vad vi helst av allt i hela världen ville vara om vi inte vore människor. Fågel, val, godis, musik, hav, apa och så lilla jag som ville vara en liten sten, i fickstorlek ungefär. Fast det är ju såhär: att vi är av samma material som bergen, haven, stjärnorna, träden och alla djur, för vi är ju uppbyggda av samma beståndsdelar allihop. Så egentligen skulle jag ha kunnat bli en sten, fast i stället blev jag människan Julia. Galet fantastiskt, eller hur?!! Universum är 13,7 miljarder år gammal och där föddes vi. Vi, du och jag, är en del av universum och stjärnornas liv är vår historia. Vi föddes i rymden. Oh my garden, det är väl inte underligt att man älskar livet?

Älskar livet!!!!
//Jk

Idag är jag så lycklig! Sitter och kollar på min nya införskaffade älskade ägodel. Den kommer bli som allt annat, helt enkelt alldeles, alldeles ovärderlig. Skriver en hel uppsats i den, skriver alla små funderingar, halva tankar och födelsedagspåminnelser i den. En ny kalender är det jag kan fylla med ord! Den påtagliga bristen på struktur och disciplin har fått mamma att börja tjata på mig sådär fint som mammor kan. "Sjutton, snart aderton med eget bo, måste klara sig själv bla bla bla...."  

Alla oklara, oformulerade ord som hamnar i fel ordning i påbörjade meningar utan slut har nu åtminstone en väldigt ordningsam plats att samlas i.
 


Älskar att strö ord omkring mig. Tomma? Ibland, ibland inte. Jag lägger dem i alla fall överallt. Små, små, hopvikta papper, dagboken, anteckningsböckerna, mobilen, målningar, kalendern... Antingen bara lösryckta rader från drömmarna i huvudet eller långa redogörande berättelser i novellform. Det är liksom så det är att vara jag! Men hur blir det nu med en planeringskalender? Vem vet? Det bästa är att den är tom! Åtminstone de första dagarna, sedan... ja, sedan är väl den lika dekorerad som allt annat som kommer i min väg. Älskade, kära, kalender!!!!!!
//Jk

Hittade finaste kepan en dag. Kände begäret växa. Måste ha den på mig. B-L-A-C-K! Det är något hemlighetsfullt med just den färgen. It's my colour. Skulle snott kepan...


//Jk

Svarta fingrar klottrar överallt. Tidningsbläck, bläckhjärta med fjäderpenna. Fina dag. Poesi och packat. Vill bara packa opp allting och flytta in. Nu är det tidningsomslaget i alla fall. De sköra kopparna måste må bra bland orden.
Belönas med pappas vildsvin och kantareller som badar i sås. Sedan safari i skymningen. Ekorre och älg. Stort och litet djur. Precis som far och jag. Bara vi två på vägen till hans ägor. Storan och Lillan.♥

Man kunde nästan tro att det var jag som dekorerat vägen, men det var det inte. Någon (gissar på en lömsk jägare, säkert påhittiga far!) har satt opp världens finaste ting på träden. Åh, vad de två orden rullade fint på tungan. Ting på träden. Nåväl. Man kunde nästan tro att de prydde träden för att göra mig lycklig och för att visa älgarna vilken väg de skall vandra för att komma fram till tornet. Följ de fina, skimrande sakerna, små älgar. Jägare är smarta. Sått ärtor och lagt ut äpplen på fälten har de gjort också. Fina skogen gör mig lugn. Skulle vilja vara där dygnet runt. Ha en älg att förflytta mig med. Eller häst...





Nallar och spåkulor. Skogen är fin.
//Jk

Alla vidunderliga världar som befinner sig mellan bokpärmarna. En resa som börjar vid första ordet och kan föra oss precis vart vi vill. Ställena som jag gärna reser till är Hemingways Spanien i Och solen har sin gång, Donna Tartts Den hemliga historien, och Victoria Benedictssons Fru Marianne som utspelar sig i ett svenskt 1800tal.




Vilket privilegium att få läsa en bok egentligen. Tänk så många timmar och tankar någon har ägnat åt att författa en bok. Att hitta på en helt ny värld och låta andra upptäcka nya universum. Min favoritbok som barn: Flickan som bara ville läsa. Hon bor på en kulle och läser hela dagarna. Elviran står utanför huset och ger henne ljus när skymningen faller. Men så en dag fungerar inte lampan, elviran står still och vinden är försvunnen. Således börjar resan och sökandet efter vinden. Hon hittar den till slut i en telefonkiosk, om jag inte minns fel. Hon släpper ut den och vinden tackar henne så mycket och det slutar lyckligt med att vinden aldrig mer försvinner utan blåser utanför hennes fönster så att hon kan läsa hur mycket hon vill resten av sitt liv.

Vinden. Någon frågade mig igår vad jag tycker om kärlek. Jag svarade att det är vad jag innerligt har satt min tro till, jag tror att alla behöver kärlek för att orka leva. Jag sa: det är bättre än luft.
//Jk

 
Drömmer just nu om en lika fin bokhylla som den som är på bilden. Om jag skulle fråga far om han gör en sån till lägenheten svarar han nog bara: fortsätt drömma, älskling. I will. Den högra bilden är Gamla Biblioteket i Högre Allmänna läroverket, med andra ord i De Geer. Förmodligen bästa stället på hela skolan, med böcker från 1600-talet och framåt. Är beroende av böcker och fransk musik right now. Knarkar det bästa av det bästa.
//Jk

Något som Casanova och jag har gemensamt är att vi dricker varm choklad innan vi går till sängs. Bara så ni vet om ni inte redan visste det. Många saker vet jag, men de flesta får jag aldrig tillfälle att uttrycka, för vem vill egentligen veta vad Casanova gjorde eller hur många tuggummin som produceras i minuten? Det här med kunskap är något jag skulle kunna prata om hur länge som helst. Men nu slutar jag, för nu skall jag dricka varm choklad.
//Jk

Mors dag idag. 24:e augusti, den bästa dagen. För samma dag som du föddes föddes jag, älskar dig för att du födde mig. Du ger mig liv sen första gången jag började leva. Men en sak gjorde du fel. Du planterade mig på fel ställe. Fel fel fel fel. Fyra fel (jag har bytt favoritnummer till ditt). Och nu vet jag inte längre. Stenhård som man är, så härdad att man glömt hur man gråter. Hur vet man vilka man kan lita på? Litar på några, litar inte på någon? Sviken för många gånger. Men jag har lärt mig något värdefullt. Hur man lever ett liv utan att vara död, att leva ett liv och känna tillfredsställelse varje dag. För det kan jag om någon. Jag älskar att jag är kapabel att växa utan vare sig sol eller vatten. Vi är av samma material som bergen, skogen och haven, så känner jag. Jag är så trygg i mig själv och lär mig saker varje gång jag faller. Det gör mig bara starkare.

Det allra roligaste idag var att jag för en gångs skull läste horoskopet på morgonen. Nu när dagen har gått kan jag konstatera att det stämde in bra. Du är så snäll, men akta dig för att bli utnyttjad. Ska man skratta eller gråta frågade jag dig. Lämpligt väder att gråta i, dock är jag ju inte förmögen att pressa fram en endaste tår, så jag skrattar. Jag skrattar alltid. Det är något komiskt med sorgen också.

Tankar som florerat idag: provrum är bra. Sköna är en underdrift. Jag hatar ju egentligen köpcentrum, en konstlad värld, men provrummen är borträknade. De är äkta. Som en egen liten oas. Det enda som går an att vistas i inne i ett köpcentrum är just i något provrum någonstans, med en stor stol. Man slipper blickar och kan göra vad som helst. Ställ bara något under draperiet så ingen öppnar i tron att det är tomt därinne, en väska eller påse funkar exceptionellt bra. Dra noga för gardinerna. Med påsarna som skrämmer bort alla som tycker att det värsta som skulle kunna hända är att få se någon blottad finns ingen risk i världen att skynket slits bort. Du har hittat ett ställe att vara säker på.

Min oas fann jag idag. Var så blottad som någon någonsin kan vara. Öppnade mitt hjärta och lät tårarna strömma. Fast de har ju slutat rinna på utsidan, de rinner bara osynligt på insidan. Ingen vet det. För alla verkar tycka att det värsta som finns är att se någon blottad. 
//Jk

Kom nyss hem. Det är för sådana här fina dagar jag går i skolan. Om jag inte hade dagar som denna skulle jag sluta direkt. Så jag är tacksam att jag ser så smart ut, Hermione. Scones stort som ett fat. Världens bästa. 1859.
J'aime les mots, men dagar som denna får man inte ödsla dem på de som ej i hemligheten är. Så nu slutar jag skriva, för orden...
//Jk

Varje gång jag åker till Norrköping ser jag ett nytt träd med röda löv. Jag längtar till tiden då de äntligen faller till marken likt snön och regnet gör. Lövregn. Bada i kärlek kan man göra då, för löv är love på engelska.

Känns som att jag har badat i löv idag trots att inte höstens löv fallit ännu. Knallröda löv har omslutit min kropp i form av saknade vänner, fin klänning, Magda & Frida. I'm the happiest child on moon. Ni är som små söta skatter, skogens smultron. Så söta och goda och härliga att ta del av. Varenda en av er är unik och får mig att bli så glad. I löv er!

♥
//Jk

Ivret på livet. Jag har klarat av jättemånga svåra saker idag, vilket har resulterat i att jag är jättenöjd med mig själv. En ganska enkel lära egentligen, gör något bra - må bra. Nåväl, först skurade jag en hel spis (eller kollade på när mamma gjorde det åt mig) sedan så var jag nedstämd ett tag men lyckades vända hela melankoliska Jullan till super-oövervinnliga-Jullan. Bra gjort! Nu skulle jag kunna flyga över hela världen och le mot varenda människa och ändå få leenden till övers! Haha. Om jag bara kunde flyga...
Livet är lätt! ♥  
//Jk

Läste mina vänners bloggar och kan konstatera att skolan börjar imorgon. Jaha, var min enda tanke. Nu måste jag dock analysera vad det där jaha betyder. Vad betyder jaha?
//Jk

Eve, dotter till mina päron, har nu lämnats av i Kalmar där hon styr sitt liv in på en helt ny väg. Resor och jobb har nu fått givit plats åt 3 års studier. Det känns så himla spännande även för mig, att veta att hon just nu är i sällskap med blott sig själv och börjar skapa sig ett liv där nere också. Gå vilse i början fast ändå vara på exakt rätt plats, finna alla vägar som hennes fötter aldrig tidigare har vandrat på, komma fram framåt! Världen är så härlig! Alla möjligheter i världen finns att man kan få upptäcka alla de saker man känner att man har behov av att upptäcka, det enda som sätter stopp är liksom fantasin.

Du är Tipp, Eve. ♥

Nu mår jag lite illa efter krokig väg och drygt två timmars bilresa. Dags för sängen!
//Jk

Även det omöjliga är möjligt. En solros som växer opp mellan stenplattorna i trädgården. Åtta trappsteg hög och ju längre den lever desto närmare solen kommer den. Världen är fantastisk! Glädje och leenden till alla som är negativa idag. Gör som solrosen och väx på det allra ogästvänliga ställe i vårt paradis.
 


Nå solen och dela elden lika, stanna där oppe i det gudomliga himlariket och stråla värme till världen.
//Jk

1928 uppfanns tuggummit. De första som producerades var rosa och således är de flesta i den färgen även nu. Sedan 1928 antar jag att det hänt en hel del inom tekniken, för robotarna som nu kan göra 900 tuggummin i minuten drömde de nog inte ens om då. Vilken bubblande värld det blivit!
//Jk

Igår var du min och jag din i sekunderna vi delade...

Delade timmar med kära Bea också, så fint med en sån vän. Jag visade henne halva Viken, vi gick runt och fikade, badade i havet, pratade på berget och skrattade hemma i Talldungen. Hon åkte vidare till sitt land när det mörknat och tiden hade sprungit iväg och gömt sig bakom månen. Tiden finns aldrig till på natten, då smyger sig drömmar och andra viktigheter fram.

Time does not matter intalar jag mig själv.
//Jk

Min lägenhet som i nuvarande stund är mitt oppe i en transformering. Det går inte blixtsnabbt likt ett slag med trollstaven, det är mer som när man författar en bok. Först det mest basala; en tanke. Sedan grunderna, ritningar och lite skisser. Det tar tid och allt måste vara noga planerat, med inslag av ett fåtal utsvävningar som ger själ och liv åt världen mellan väggarna. Några återblickar och vackert utsmyckade bilder. Nödvändiga ting. I slutet kommer det roliga... Min stjärna, jag önskar mig dig nu! Vill flytta in där i den världen, bo mellan väggarna av alla ord. Man har allt tur att man har en författare (metafor för pappa) som skriver boken åt mig, jag säger bara vad som skall stå.

Bus och FF ses fram emot i min femrummare, haha! Tydligen säger man inte att det är en femrummare, hur skulle jag veta det? Man ljuger ju om man säger att det är ett rum och kök. Toan och de två hallarna då, varför räknas inte de för? Vuxna är knäppa. En femrummare har fem rum och det har Stjärnan, så det så! :) 
//Jk

Sitter och kollar So you think you can dance-klipp på youtube. Jag älskar det. Ryser så att jag får blindskrift på armarna.
 
Jordan & Tadd dansar modernt med värsta dynamiken och styrkan:


Alexander och Sashas snabba paso doble:

Den här får mig att tänka på Birgit Cullberg-koreografin vi gjorde i våras, höhö. Någon dansvän som filmade den när vi hade våra vackra svarta långklänningar på oss?
 
Come, take a chance and dance!
//Jk

Det är oundvikligt att inte tänka på skolan längre. Men jag måste säga att just nu i denna sekund så ser jag nästan fram emot månaderna som komma skall. Svenska, engelska, franska och nytt för i år: italienska! Perfekt uttal, alla rätt på glosprov och med mål i sikte. Jag ser mig själv sittandes i min lägenhet och studera ord, de fastnar så lätt. Ord. Helst skrivna. En välförtjänt tripp till Paris och Notre Dame kanske, eller till Italien och äta pizza?

Skolan kommer nog inte vara så barmhärtig att den helt slutar att påminna mig om varför jag avskyr den. Sån tur skall man väl inte ha. Med detta i åtanke kan jag emellertid inte säga annat än att jag just nu, nu, saknar det höga taket över alla hundratals trappor, klassiska musiken i korridorerna, statyn och målningen och hemligheterna... Ja, mitt Hogwarts.
//Jk

Gårdagen tillbringades med bästa festen Frida. Det var en galen och händelserik dag. Jorden snurrade extra snabbt det dygnet, jag antar att tiden går fort när man har kul eller så ville solen att det skulle bli dennes dag. Söndagen är nämligen döpt efter fornnordiska solguden Sol. Det är sedan 1972 (då det blev internationell standard) också sista dagen på veckan. En tråkig dag. I alla fall sedan Frida dunstade någon gång runt förmiddagskaffet. Jag har inte sett tillstymmelse till sol eller något strålande. Väldigt motsägelsefullt. En dag som denna då allt är tråkigt och grått borde inte heta något så fint som söndag efter bästa guden.

Eller... så gör man denna dag till något annat än vad den är, allt blir ju vad man gör det till. Varför ska det vara sista dagen? Varför måste saker i allmänhet ha ett slut? Kan inte saker bara få fortsätta? Kom igen, Julia, se till att alla veckans dagar lyser lika starkt!
//Jk

Just nu det finaste jag har på mig. G-l-a-s-ö-g-o-n, vilket fint ord, men samtidigt så lustigt. Ögon av glas. Tänka sig att det skulle komma en dag då dessa ömma känslor manifesterade sig inför det som så länge varit en börda. Mm, bästa ögonen.
//Jk 

... för vi kommer alltid möta framtiden samtidigt som vi lever i nuet. För framtiden förändras till nuet när vi lever. Det händer utan att vi tänker på det: vi lever i framtiden i nuet. Så därför är vi alltid på väg men också alltid på samma plats. Samma plats är NU, det är där vi är.

Just nu är jag på väg till staden, närmare bestämt till Stjärnan och måla garderober medan pappa lägger golv eller tapetserar eller spacklar. Sedan kommer jag gå in till stan för att träffa Maja G, Bea, Frida och Linda. Det är likadant där fast det inte handlar om tid; kroppen är i rörelse på väg till någonting, men inuti är jag alltid mig.

Tiden må gå, men blott nuet räknas.
//Jk

Jag är så himla nöjd med den så det är inte klokt. ♥ Fina ballerina, je t'aime!

Roar mig själv med dylikt:



Lappar bilar och räddar världen lite sådär spontant. Någon nytta skall man väl göra här på jorden. Börjar lite smått med dekoration av bilar. Söt tjej hehe. Allt är möjligt och om alla hjälps åt kan vi göra vad som helst.
LÖV
//Jk

Mamma och pappa är här:

Således är jag ensam hemma då kära syster är i Kroatien. Det är kul att vara ensam, fruktansvärt skoj. Roar mig själv på alla möjliga sätt och vis. Man kan göra lite vad man vill. Nu ska jag därför äta lite champinjoner och såna här:

Livet är fint för lilla fröken:

Helena och morfar, tack för kondoleanserna och omtanken i mitt senaste förtvivlade inlägg. Men hör och häpna: min mobile har mirakulöst återuppstått! Amen sisters! I ren och skär desperation grät jag igår tusen tårar i sorg för lilla mobile. Åkte till en telefonbutik för att fråga om någon kunde rädda honom. En kille med magiska händer väcker honom till liv, helt tanklös som jag är har jag världens finaste bild som bakgrund.

*Ironi.

Förra veckan när jag brände sönder mig och fick vit rumpa och vinröd solbränd hud tog systern kort på mig för att visa hur illa det såg ut. En ganska utmanande bild. DEN hade jag som bakgrundsbild när mobile slutade att vara skendöd. Oh, ve och fasa. Stackars killen med magiska händer blev lika röd som min hud för en vecka sedan. Haha. Tada! Överraskning som heter duga. Tror jag byter bakgrundsbild nu...
Dock dog mobile en sekund efter att vi hade lämnat butiken och jag funderade på att stämma Telia. Alla sms, uppslag till böcker, anteckningar etc var försvunna. Sen kom vi hem och han vaknade till liv och jag fick brått att skriva ned allt viktigt på hederligt gammalt papper så det aldrig mer ska vara risk att jag förlorar det igen.
//Jk

Har min mobil gått sönder på riktigt går jag sönder. På riktigt azzå. Fanhelvetesjävlaskit.

När himlen är som finast lyser stjärnorna som starkast. Så många tusen stjärnor har jag skådat i olika storlek och mönster. Varje stjärna säger mig något, ger tecken av något slag. Sen faller stjärnorna i något som kallas stjärnfall. Jag ser ljuset som stannar kvar i ränder efter. Vill ta tag i stjärnsvansen och sätta fast den igen. Det går ju inte. Stjärnan är så stor, mycket större än mig, och dessutom är vi för långt ifrån varandra så jag kan inte nå den. Istället får jag en önskan. En hemlig en, naturligtvis. Den fallande stjärnan är min önskan och jag önskar mig stjärnan på himlen igen. Hur kan världen annars vara fullkomlig?
Hihi. Puss.
//Jk

Det finns så mycket att se.

 
Grönt gräs, blå himmel.

 
Flygande trollstavar och älvstoft i varje magiskt hus. Jobbade gjorde karlarna medan kvinnorna solade och badade.


Liv, ljus och död.


Det finns så mycket att göra.Vi spelar kort.


Vi åker badring.

 
Vi läser och målar hela världen.


Kärlek.


Det finns så mycket. 


Här mår man som man förtjänar.
//Jk

 
En trave dåliga pennor målade en gång en liten teckning av det enligt mig bästa stället på jorden.
//Jk

Att dansa är vad jag älskar att göra men det är verkligen inte något jag har tänkt jobba med professionellt. Dels för att det kräver minst sju timmars träning om dagen och dels för att min syn är alldeles för dålig. Så i stället har jag gett mig i kast att börja måla dansare! För det är så vackert, det är så sensuellt och glädjefyllt. Jag ska inte sluta dansa, aldrig!! Jag ska bara dansa och måla, när jag målar behöver jag ju aldrig ta av mig glasögonen och således slippa tappa balansen på grund av att jag är för yr. Visst låter det bra?



Jag vill kunna måla ballerinor i alla möjliga positioner! Det försöker jag lära mig. Alla rörelserna måste se perfekta ut på bild likväl de måste göra i verkligheten, det är svårare än det verkar. Som tur är kan jag ju studera mina vänner när skolan börjar. Lindyhop får göra piruetter; hon är den av oss som kan ställa sig på ett ben och snurra i evighet känns det som. Guldlock får göra développéer; benet dras opp och vecklas ut under fullständig kontroll; man måste verkligen vara stark och koncentrerad precis som Guldlock. Anna får göra en fondu och se ut som en flamingo ungefär, jag är dock tveksam ifall Anna någonsin skulle ta på sig en rosa dräkt, hehe. Frida får göra grand battements bara för att hon är vig och så stark, och har långa ben. Majabaja får göra en grand plié, kanske den fulaste positionen om man tecknar den men eftersom Majabaja är så vacker kommer målningen bli helt underbar i alla fall. Nalle Puh får göra en port de bras i slow motion, och till sist Ariel som får böja ryggen så långt bak hon kan i en cambré. Herregud, man kan tro att hon ska gå av.

Vilket bra projekt va? Skissen ovanför är dock bara någon som inte fått namn än. Henne ska jag fortsätta med och sen hänga opp i min lilla Stjärna när jag där flyttar in. En vägg kan väl inte dekoreras finare än med massa ballerinor? ♥
//Jk