Julia Teddy

Idag hade vi tre föreställningar och på en av dem kom fjuniga tonårspojkar som skrattade åt vår konst. Våra första koreografier är djupa, vackra, starka och underbara. Pojkarna suckade, pratade och låtsades vara coola. Jag lovar, de gick i typ åttan och har förmodligen just kommit i målbrottet och försökte undvika visa att de fick känslor. Haha. Sen kom vår sista koreografi som kan få den stumma att prata, och vice versa. Snap! De bara satt där! Det var så ballt. Who run the world? Girls! And I was like: this is jazzfierce!
He he. Damn, jag älskar att dansa! Pussipuss på er!
//Jk

Koncentrationsdag igår mellan klockan 9-9 (med matpaus naturligtvis), men inte nog med det: vi sov över i dansstudion också. Det var mysigt så det förslår! Fast man känner det i kroppen dagen efter, speciellt när det har varit dans från 9-16 idag också. Istället för koncentrationsdagar börjar det mer likna ett koncentrationsläger, men ett fint, dansant och kärleksfullt läger. Vi tjejer och Cristian vet hur man kör hårt. Vi är fan bäst. Men jag måste äta mer.

Det är föreställningar i helgen också. Hör av er om ni är intresserad av att komma, det finns nog platser kvar. Nu ska jag försöka att inte somna för då lär jag inte kunna sova inatt. Hej, det är tufft att vara dansare. Jag älskar det. Jag älskar det så mycket.
//Jk

Våren är här och den första motorcykeln har dragit förbi. Jag såg framför mig hur jag satt bakpå i ett par skinnbrallor och fladdrande hår. Dagdrömmerier hörrni.

En sak som är värsta verklighet var när en man ringde på hemtelefonen (som bara 3 personer har numret till) och pratade engelska med brytning och sa något om nedladdning och virus på datan. Jag höll på att bajsa på mig och la på, låste dörren och satte mig vettskrämd i ett hörn och ringde och pratade en stund med mamma. Det var en mardröm. Åhnej, jag är inte alls lättskrämd.
//Jk

I fredags fick jag äntligen uppleva födelsedagspresenten jag fick av Klara, Anna och Bea i 18-års present. Vi tog tåget opp till Stockholm och sprang till ett Dansens Hus som knappt var halvfullt. Bredvid oss satt Marika Lagercrantz och vi klappade, skrattade och blev rädda tillsammans, Cullbergbaletten hade gjort en hyllning till August Strindberg som var minst sagt kontroversiell. Den ömsom skrämde livet ur mig ömsom fick mig i extas. Sedan begav vi oss till ett mysigt cafe, tyvärr hängde inte Marika med men kvällen blev ändå sådär härlig som kvällar lätt blir i storstäder med mycket liv i. ♥ På lördagen blev det lite snabb shopping och två timmars tågresa innan vi fina tjejer skildes åt och en timmes bussresa låg framför mig innan jag äntligen fick återse lilla Eve som var hemma! Vi åkte till mormor och fick oss ett rejält lass våfflor att mumsa på. Mums mums.

Vet inte om det är inbillning, men på något märkligt vis kändes det som att helgen gick sisådär en timme snabbare än vanligt för plötsligt var det söndag och De Geers tvåor och treor var i Åtvidaberg och dansade för Kenya. Trädkramaren och världens bästa lärare Pia klättrade i träd och dagen var mycket mysig och uppskattad, publiken ställde sig gråtandes opp. Tack allihop som varit med mig och gjort den här helgen helt underbar!
//Jk

I torsdags begav sig dansarna till colombianen Cristian som är mästerkock och bjöd på kulinarisk colombiansk måltid. Sedan gick vi nio hem till min lägenhet Stjärnan och belägrade Poolstjärnan; pool, bastu och ljus. Klockan tio lyste stjärnorna och hararna var framme på gården. Min etta fylldes då med skratt, bus, toscatårta och nio asbra soon-to-be-grown-ups-people. Och inte att glömma: blöta klor-kläder, så för en sekund luktade det Frankrike hehe.
//Jk

Sitter på bussen på väg mot Norrpan, skolan och en ny vecka. Till frukost drack jag varm choklad och åt en macka med ost, paprika och världens godaste älg. Jag älskar att tvesovla, jag älskar Frida som sitter bredvid mig, och jag älskar veckor med bra starter! Besos
// Jk

To live and love while the flame is strong
Cause we may not be the young ones very long

Hittade en colombian som hade party på St Patrick's Day. Drack lite irländsk öl i sällskap av de finaste dansarna och annat folk från hela världen. Dansade salsa med en från Chile, pratade med en annan med finskt namn och så kinesen. Det var tjusigt. En tjusig kväll som avslutades med lite gungning och fåglar i gryningen. Morgon blev natt för mig.

Söndagen var bara vidrig, och nu pratade jag tvärtomspråket. Hehe, och världens häftigaste kusin fyller år och han heter Henkan. Henkan är kalas personifierat, och jag känner att jag bara har umgåtts med det bästa av människosläkte hela helgen. Jag älskar människor.
//Jk

Alltså, det börjar bli pinsamt när jag vecka efter vecka glorifierar mina fredagar. Men vad gör man inte? Jag tänker ju inte ljuga och säga att den här dagen inte har varit sagolik, kalasbäst, festfrän och dansant. Det bra började igår, och har bara fortsatt sen dess och ökat i brahet-skalan. Dansklassen följde sina fötter (och hjärtan) som dansade  hem till mig i Stjärnan. Således sattes det igång ett stort tårtbakeri till vår fantastiska danslärare Pia, hon som jag nämnde i förra fredagsinlägget. Pia fyller nämligen år idag och tårtan bakades med kärlek. Massa kärlek i Stjärnan.

Hurra hurra hurra! (Jag gjorde ballerinan och innan någon klagar så vill jag i förväg ursäkta håravfallet haha, det var inte avsiktligt.) Så min dag har bestått av tårtätande, grillning av korv med klassen, tokslös av kärlek och dans från klockan typ nio till typ fyra. Bra, bättre BÄST!!!
//Jk

Dagen som nästan passerat heter pi-dagen, 3.14, en fin dag. Jag har bland annat lyssnat på P1, det hör väl till tänkte jag. PI & P1. Och så har Klara och jag varit på bio; Wuthering Heights. En galen ide då vi är totalt vettskrämda bara av boken! Så förfärligt hemska scener, men ack så fint det var sammantaget. Plus i kanten (en matteterm bara för att hedra pi-dagen) för männskan som gjort ljudet, det var bra. Jajemän. Så var det den 14 i 3e.
//Jk

Idag bar det iväg på äventyr med muppen Frida! Vi plockade blommor, solade, flög (nästan), matade ankor, visslade med fåglarna som kvittrade och mediterade sedan på Lejonberget.

Nu är jag i stan och tvättar och steker kantareller, livet är fint. I kväll kanske jag sveper om mig en filt och går ut och hittar ett berg där jag kan sitta och kolla på stjärnor och planeter. Vem vet.
//Jk

Ibland glömmer man varför man älskar det man gör. Dansen till exempel, det kan vara alltför krävande, för mycket press, för föraktat. Dock påminns man minst en gång varje vecka. I fredags hände det där.

Vi hade lektion med högt älskade Pia Mucchiano. Hennes lektioner är oslagbara. Man vill liksom inte sluta för något i världen. Vi hade golvteknik och då fokuserar vi för tillfället mest på Graham-tekniken. Spirals och contraction and release. Så jobbigt och kräver så hög koordination så man nästan kvider av smärta. Som dansare tycker jag att det är den bästa smärtan i världen. Den är skön. Martha Graham, ett stort tack till dig, och Isadora Duncan (moderna dansens moder): jag älskar dig!

Vi fortsätter lektionen.

Som ett led i vårt projekt Kenya 2013 har vi ett antal resor genom Sverige närmsta tiden att se fram emot. Det handlar förstås om dansföreställningar, afrika-inspirerad dans och för att samla in pengar. Vår klass skall åka till Kenya och fortsätta på arbetet som våra vänner i dansklassen över bara har påbörjat där nere. Så det är mycket bollar i luften nu. Min klass kommer bara komma ännu närmare varandra. Vi kommer stärkas tillsammans. Men mer om detta äventyr senare. I detta inlägg är det fortfarande fredag 9 mars 2012 och vi har just ställt oss opp och skall börja koreografera och improvisera. En början på en dans skall göras, Pia: Ni har tio minuter på er.

Fantasin blir till ideer som våra kroppar gör till verklighet. Ett händelseförlopp så härligt, även om det är minst lika härligt att göra tvärtom. Det som händer är svårt att förklara, det är nog bara som estet man kan uppfatta och förstå skönheten. Samhällare och nv-are skulle förmodligen rynka på näsan, men vi dansare vi är väl medvetna om vår (underskattade) makt. Kroppspråket är väl sisådär 60 procent av kommunikationen? Tänk er då en talande dansare!

Well, det var precis det som hände fredag den 9:e. Och vet ni vad Pia och en vän till henne sa? Jag tänker inte ordagrant förtälja meningsutbytet men de menade på att vi var så fina och att man bara hörde positiva utrop såsom: ja men så gör vi!, det där är skitsnyggt!, åh vad bra det blir! osv. Vi hade samma positiva-vänskaps-anda som dansarna de stött på i Kenya för en vecka sedan. Den allra finaste av komplimanger.

Låten Kothbiro från filmen The Constant Gardener sätts på, den utspelas i Kenya. Genom musiken når vi Afrika, med hjälp av rörelser ger vi Pia gåshud. Det var en lyckad lektion. Vi gick därifrån och hade lärt oss en hel del, och då menar jag inte bara sånt som spirals och plieer.

Vill ni läsa om resan våra vänner gjorde förra veckan så kan ni klicka på länken här.
Vänner ger kunskap, och det finns inga andra än mina klasskamrater som jag hellre skulle vilja åka till Kenya med.
//Jk

Hej darlings! Jag tillhör numera den ytterst teknologiska befolkningen, och jag är så glad! Jag bor i ett i-land, nog skall man väl förse sig med en iPhone då? Wow! Jag kan lyssna på fransk radio, slå morbror i Wordfeud, skicka kaniner i sms, läsa böcker och skriva blogg! C'est merveilleux
//Jk

//Jk

På önskelistan 2012.
//Jk

Eve tog med mig ut på ett litet äventyr till Tokiga Ture. Det var en godisbutik som fick en att tro att man dött och hamnat i himlen. Tur att vi tog en tur dit. Jag var lycklig som ett barn om julafton, I promise. Åh, de hade meterlånga sega ormar, negerbollar, minihamburgare, muminklubbor etc. 
I några andra butiker hittade jag en bok och ett glasögonfodral.
Toktur på alla sätt och vis.
//Jk

Hade en utav de finaste fredagarna på detta år, livet var så sanslöst fint. Omg. Massa vänner, fika, stå på händer, pussar, dans och mintu (ja, det sistnämnda kunde det emellertid ha fått vara lite färre av). Sedan hade någon väldigt omtänksam själ ställt väckarklockan åt mig så jag gick opp vid sex så jag hann med bussen hem till Viken (det ringde visst nån också, hihi). Förstår ni vilket äventyr som skulle följa på det??? Jomenvisst, vi åkte ned till Kalmar och den saknade systern som inte hade en aning om vår ankomst! Överraskningsmänniskorna stod på kö för att få kramas med storan. Det var alldeles för härligt. Dagen spenderades i mysiga och soliga Kalmar med fina butiker och god mat och handen i systerns, man ba: Höjden av lycka.
//Jk

Träskor på cykeln till havet, havet bredvid skogen som gömmer djuren. Hälsa på varannan människa på vägen dit, kunna andas in ren luft och slippa bli avgassvart i ansiktet. Vandra över heden, ombrusad av stormen, vilken värld den härlige för mig in i! Håret lever sitt eget liv, precis som hjärtat som slår okontrollerat. Jag lyssnar på låtar som heter till exempel Homesick, Home, Country Song och läser böcker om gamla zenmästare som säger att man inte kan se sin spegelbild i rinnande vatten. Det är livet i Valdemarsvik.

Men idag... Idag blev jag visad att man kan se sin spegelbild även i Norrpan, i ett stilla vatten där, det kändes befriande trots att Valdemarsvik faktiskt är bättre ändå. Det har varit världens sämsta dag som blivit till en av de finaste... i mars. Hehe. ♥ Åh, så mycket:

Kärlek, Cramar, Craft och Carma.
//Jk