Julia Teddy

Ibland glömmer man varför man älskar det man gör. Dansen till exempel, det kan vara alltför krävande, för mycket press, för föraktat. Dock påminns man minst en gång varje vecka. I fredags hände det där.

Vi hade lektion med högt älskade Pia Mucchiano. Hennes lektioner är oslagbara. Man vill liksom inte sluta för något i världen. Vi hade golvteknik och då fokuserar vi för tillfället mest på Graham-tekniken. Spirals och contraction and release. Så jobbigt och kräver så hög koordination så man nästan kvider av smärta. Som dansare tycker jag att det är den bästa smärtan i världen. Den är skön. Martha Graham, ett stort tack till dig, och Isadora Duncan (moderna dansens moder): jag älskar dig!

Vi fortsätter lektionen.

Som ett led i vårt projekt Kenya 2013 har vi ett antal resor genom Sverige närmsta tiden att se fram emot. Det handlar förstås om dansföreställningar, afrika-inspirerad dans och för att samla in pengar. Vår klass skall åka till Kenya och fortsätta på arbetet som våra vänner i dansklassen över bara har påbörjat där nere. Så det är mycket bollar i luften nu. Min klass kommer bara komma ännu närmare varandra. Vi kommer stärkas tillsammans. Men mer om detta äventyr senare. I detta inlägg är det fortfarande fredag 9 mars 2012 och vi har just ställt oss opp och skall börja koreografera och improvisera. En början på en dans skall göras, Pia: Ni har tio minuter på er.

Fantasin blir till ideer som våra kroppar gör till verklighet. Ett händelseförlopp så härligt, även om det är minst lika härligt att göra tvärtom. Det som händer är svårt att förklara, det är nog bara som estet man kan uppfatta och förstå skönheten. Samhällare och nv-are skulle förmodligen rynka på näsan, men vi dansare vi är väl medvetna om vår (underskattade) makt. Kroppspråket är väl sisådär 60 procent av kommunikationen? Tänk er då en talande dansare!

Well, det var precis det som hände fredag den 9:e. Och vet ni vad Pia och en vän till henne sa? Jag tänker inte ordagrant förtälja meningsutbytet men de menade på att vi var så fina och att man bara hörde positiva utrop såsom: ja men så gör vi!, det där är skitsnyggt!, åh vad bra det blir! osv. Vi hade samma positiva-vänskaps-anda som dansarna de stött på i Kenya för en vecka sedan. Den allra finaste av komplimanger.

Låten Kothbiro från filmen The Constant Gardener sätts på, den utspelas i Kenya. Genom musiken når vi Afrika, med hjälp av rörelser ger vi Pia gåshud. Det var en lyckad lektion. Vi gick därifrån och hade lärt oss en hel del, och då menar jag inte bara sånt som spirals och plieer.

Vill ni läsa om resan våra vänner gjorde förra veckan så kan ni klicka på länken här.
Vänner ger kunskap, och det finns inga andra än mina klasskamrater som jag hellre skulle vilja åka till Kenya med.
//Jk