Julia Teddy

Det första min nutida konst-lärare sa när han steg in i klassrummet: Oh, det är du med handstilen. Det kunde höras en lätt suck som jag inte låtsades höra. Jag tänkte, med högst bekymrad min: kommer han ihåg mig från förra terminen... mig som han bara träffade under en kort stund då han återlämnade några prov till oss... men om han minns mig så tydligt att det är det första han kommenterar så måste han nog ha fått kämpa rejält med att tyda mitt mikroskopiska skrivstilsliknande kladd länge, länge. Jag kände lite för honom. Mammas reaktion gick inte heller att ta miste på. "Om jag vore lärare skulle jag ha struntat i att rätta ditt prov!" Tur att han inte gjorde det, min konstlärare, då kanske jag inte hade fått alla rätt utom två.

Detta, till min högst medvetna förskräckelse, kan ju medföra stora problem, allvarligt talat. Om ingen förstår sig på vad man skriver. Så det har fått mig att tänka åt två håll. Det första är att lägga manken till och försöka bli förstådd, om nu det är vad jag vill. Det är ju så basalt. För vem vill bli missförstådd? Jag vill kunna göra mig förstådd, därmed basta. Och med vetskapen om att jag ju kan skriva så hjärtskärande fint om jag bara vill så borde jag ju göra det, skriva långsamt (säkert glömma hälften) och utnyttja de förmågor jag har. För nu var ju denna man snäll, mycket mycket snäll, och envis, men folk i allmänhet kan ju lätt tröttna och sluta läsa om de inte ser vad som står och det är ju inte alls bra. Vill kunna veta vad alla vill säga. På oläslig skrivstil, franska, italienska och massor av andra språk. Det vill jag.

Sedan tänkte jag åt ett annat håll, nämligen på grafologi. Vad skulle min handstil säga om mig egentligen? Sjukligt besatt av att inte slösa mer papper än vad som är nödvändigt, tränger således ihop tre rader text på en utmarkerad skrivrad? Eller bara så osammanhängande och full i hjärnan att jag måste skriva i så rask takt att bokstäverna inte har tid att skrivas i stora, isärdragna meningar? Detta tål att forskas i, vad säger egentligen handstilen om oss? Talar den också ett eget språk?

Språk... Vad jag älskar språk. Mitt hjärta fylls av glädje och kärlek. Man vill ju kunna läsa dem, skriva dem och tala dem. Man vill inte hindras av olika ord för olika saker i olika länder. Julia och en person från andra sidan jordklotet skall inte hindras att lära känna varandra pga att orden de vill säga till varandra låter olika på olika ställen. Vart jag än kommer vill jag kunna prata med människorna där. Snart kan jag förhoppningsvis förstå engelska, franska, italienska. Språk är också basalt. Alla människor borde ohindrat kunna kommunicera med varandra men för den delen behålla sina egna språk. Mitt mål är att minst kunna sex språk innan jag dör. Minst.

Nytt ord i Julias svenska ordlista: piktur betyder handstil.

Hur många av er har orkat läsa? Handuppräckning (i form av en kommentar, tack)!
//Jk