Julia Teddy

Pling Plong, blogglovers! Här kommer en schyst gästblogg, av en schyst kille.

Har inte skrivit ett blogginlägg sedan typ mellankrigstiden och är därmed aningen ringrostig i bloggsammanhang. Borde ha något vettigt att skriva om kan man tycka, mitt liv är ju trots allt inte helt normalt. "Säkert!" tänker ni, medans ni sitter med kvällsteet, inlindade i morgonrocken och läser detta. 

Brännskador. Kommer fortfarande ihåg tonläget kvinnan i ambulansen hade när hon sa det. Tusen bilder spelades genast upp i mitt huvud och jag förväntade mig genast det värsta. Dagens skrivande gäst har 70% av hudkostymen skadad med tredje gradens brännskador, och heter Axel. Axel Schylström till och med.  

 

 Trodde aldrig mer att jag skulle våga gå ut på krogen igen, att jag aldrig skulle våga ha kul igen av ren rädsla för mig själv. Har man gjort något så dumt som att klättra upp på ett tåg utan att ens minnas händelseförloppet i efterhand kan man lätt bli lite nojig. 

Ändå stod jag där i utkanten av Puls lilla dansgolv strax efter klockan 02.00 en höstig oktoberlördag, iförd skjorta och Jeans, avslappnat småhoppandes till nån välkänd Håkan Hellström-dänga, utan att ha en aning om att min vardag snart skulle komma att bli permanent upplyst. Varför en sådan tiopoängare som Jullan dansade upp mig hade jag ingen aning om, det har jag faktiskt fortfarande inte. Vad jag vet är att jag granskade SMS:et jag till slut skickade dagen efter 100-talet gånger innan jag till slut hade mod nog att trycka på "skicka". Då kan man ju givetvis tro att vad jag skrev var fyndigt, prydligt och smart. Inte då. "Hej / killen på lilla dansgolvet med sjukt snygg rumpa"

And the rest, as they say, is history.