Julia Teddy

känner mig så miserabel så jag bara vill spy. orkar inte med denna tomma, orkeslösa, känslokalla del av mig själv, som jag inte ens visste att jag hade. skulle vilja krypa ned i det svarta hålet där jag kan gråta mig ur allt, nu kommer inte ens tårar, bara illamående. är äcklad över de tankar jag har, över att jag aldrig är till nytta, bara i vägen, tar opp andras syre. vill kunna andas själv snart. vill inte irra omkring planlöst och undra vad meningen med livet är. kan inte räddas av andra, för folk är rädda för mig, de hör aldrig av sig. måste rädda mig själv, vilket jag ju varit förmögen till hitills. men snälla skriv en liten anonym kommentar till det här inlägget. om vad som helst. inga pretantioner, och inget smicker. bara skriv vad som helst så jag får något att läsa. ni är inte hundratals läsare, men ni är många, och jag skulle bli glad över er anstränging, ni är aldrig i vägen eller tar opp min tid, ni är till nytta, alltid.