Det sitter en pojke på månen
0kommentarer
Skrev det här för mer än ett år sedan. Tänkte på det idag igen när jag låg på marken och kollade molnen röra sig som om själva satan jagade dem. Tiden går så fort. Nyss vaknade jag opp och insåg att det är otroliga 19 år sedan jag blev till. Undrar om jorden verkligen snurrar fortare eller om vårt medvetande helt enkelt är slöare. Det har i alla fall gått mer än ett helt år sedan finaste övergången från min farfar till... glittret i havet, dagget i gräset, eller en fågel i skyn.
Kan fortfarande inte sluta tänka på det där förbryllande som hände den där dagen i våras 2012. Tänka sig att en begravning kan vara så fin. Så hoppfull. Farfar hade levt ett långt och rikt liv, och hade många som älskade honom. Det var en torsdag och vi åkte till kyrkan där jag döptes en gång i tiden. Släkt och vänner var samlade och vi gick i samlad trupp in. Det första som möter oss inne i kyrkan är en fågel. Som vanligt när jag är osäker, håller jag pappas stora hand, som skyddar mig från allt ont och läskigt, och viskar: det är en svala i kyrkan. Han svarar det mest naturliga i världen: Det är farfar, och jag blir lugn. Ceremonin börjar, omkring mig hörs det några tårar falla till stengolvet, som regn mot plåttak, hårda och kalla. Från svalan hörs inte ett knyst. Den sitter bara tyst och beskådar det hela, som att han vet att han inte borde störa när vi tar farväl av pojken som dog i gubbens skepnad (för farfar växte aldrig opp, han förblev den älskade buspojken). Det är bara vingarna som prasslar ibland, men annars sitter den så himla vackert längst fram i kyrkan över altaret och skådar ned på oss människor. Men sen händer det där övernaturliga, som ger mig hopp och som gör mig förbryllad och lycklig. När vi lagt blommorna på kistan, det är då den lilla varelsen som haft vår uppmärksamhet från första början gör sig hörd. Svalan börjar vissla när vi strött farfars kista med blommor i alla tusen färger.
Kan fortfarande inte sluta tänka på det där förbryllande som hände den där dagen i våras 2012. Tänka sig att en begravning kan vara så fin. Så hoppfull. Farfar hade levt ett långt och rikt liv, och hade många som älskade honom. Det var en torsdag och vi åkte till kyrkan där jag döptes en gång i tiden. Släkt och vänner var samlade och vi gick i samlad trupp in. Det första som möter oss inne i kyrkan är en fågel. Som vanligt när jag är osäker, håller jag pappas stora hand, som skyddar mig från allt ont och läskigt, och viskar: det är en svala i kyrkan. Han svarar det mest naturliga i världen: Det är farfar, och jag blir lugn. Ceremonin börjar, omkring mig hörs det några tårar falla till stengolvet, som regn mot plåttak, hårda och kalla. Från svalan hörs inte ett knyst. Den sitter bara tyst och beskådar det hela, som att han vet att han inte borde störa när vi tar farväl av pojken som dog i gubbens skepnad (för farfar växte aldrig opp, han förblev den älskade buspojken). Det är bara vingarna som prasslar ibland, men annars sitter den så himla vackert längst fram i kyrkan över altaret och skådar ned på oss människor. Men sen händer det där övernaturliga, som ger mig hopp och som gör mig förbryllad och lycklig. När vi lagt blommorna på kistan, det är då den lilla varelsen som haft vår uppmärksamhet från första början gör sig hörd. Svalan börjar vissla när vi strött farfars kista med blommor i alla tusen färger.
Jag ryser när jag tänker på det även ett år efter. Någon halvtimme senare fick vi reda på att svalan flög sin väg opp mot himlen och friheten i samma stund som kistan bars ut och skulle marksättas. Och då får det mig att tro att när farfar dog blev han en liten fågel, nämligen sin favoritfågel, som med första vindpust flög opp till lilla farmor någonstans däroppe bland molnen, och satte sig på månen och kollar ned på oss.
Som den fina människan han var, fick han också ett väldigt fint farväl. Åh vad jag saknar honom.
19 år har jag tillbringat på jorden, det 20e närmare sig för varje dag. Jag inser med livets alla oförutsägbara händelser hur bräckligt livet är och hur fort det kan gå innan man slutar andas. Det kan ske närsom, men jag tror, precis som min vän Joe, att när man dör byter man bara skepnad, precis som när man byter kläder, och övergår till något annat, och då blir jag inte lika rädd för döden längre. Att bli en fågel precis som farfar blev verkar inte läskigt alls. Men först ska jag leva ett lyckligt liv: gå klart skolan, flyga till andra sidan jorden, äventyra med familjen och pussa på Axel och bli 106 år gammal. Och kolla opp mot himlen med jämna mellanrum...
