Julia Teddy

När jag flyttade till Stjärnan var jag under de första dagarna mycket ängslig. Det är exakt rätt ord för att uttrycka mina känslor. Insikten om att det inte finns någon återvändo var skrämmande. Det slutgiltiga avskedet från ett Valdemarsvik där jag är sjutton år. Då kände jag mig otacksam som tänkte på att återvända när en lägenhet låg framför mina fötter, men nu vet jag att perspektivet är större, det handlar om livet. Det var inte just faktumet att jag flyttade från barndomshemmet till eget bo som var skrämmande, precis som om jag hade ångrat mig och ville bo kvar hemma. Nej, det var själva grejen att bli stor. Insikten om att ingenting är varaktigt, allra minst tiden. Och jag vet inte riktigt hur jag skall formulera mig för att få er att förstå utan att skriva en hel novell. Men man blir i allra högsta grad påmind om alla dessa saker när tillvaron förändras så radikalt. Och jag gillar det.

Vi lever i nuet och allra just nu njuter mina ögon av alla nyanser jag växt opp med. Diset och dimmorna i gräset, solens speciella skimmer och ljuden som tycks fördolda i Norrpan... Kan man någonsin bli mättad av detta landskap? Fan, vilken lantlolla jag är. :) Pappa och jag har traskat omkring i skogen nu ett par timmar. Koskit, älgjakt och en alldeles speciell östgötska har vi pratat. "Ho ä ju dänna". Jag är ju hemma.
//Jk