Julia Teddy

Okonkwo har flera fruar och ett dussin barn. Okonkwos minne av sin far är ett dåligt ett. Han försöker gottgöra allt dåligt fadern har gjort genom att själv vara bra och hederlig. På sitt hederliga vis har han bara dödat fem stycken med sin machete. Han hade nog goda skäl. Okonkwo som tack vare sin far startade sitt liv som fattig men arbetade sig hela vägen opp till en respektabel man. Mycket händer på kort tid. Saker faller sönder. Det är de vita som kommer. Dispyter, förbittring, splittring. De vita fängslar och slår de svarta. De vita spelar ett fult spel. Okonkwo hugger av huvudet på en av de vita männen men man fäster sig inte mycket vid det. Man känner fortfarande för de svarta. Okonkwo hänger sig i ett träd och de vita får sista ordet, de skall skriva en bok om koloniseringen i Afrika och den skall heta: The Pacification of the Primitive Tribes of the Lower Niger. Man sätter i halsen.

Det här med färger och främlingsfientlighet, det är sjukt. Som en fransk dikt jag en gång läste, jag översätter den ur minnet åt er, typ såhär: när jag föds/växer/solar/fryser/är rädd/sjuk är jag svart. När du, vita man, föds är du rosa, när du är vuxen är du vit, när du solar är du röd, när du fryser är du blå,  när du är sjuk är du gul. & efter det här så säger du att jag är färgad. Allt är väldigt dumt.

Läs gärna boken av Chinua Achebe, Things Fall Apart.
//Jk