Julia Teddy

Fröken Nitisk har utfört en febril jakt på det mest lovande bytet jag någonsin haft i min hand, län har korsats och till slut nosade jag opp den för att oförtövat placera min intagande kroppshydda i fåtöljen, det var fyra timmar av total hänförelse. Oälskad och oöppnad har Jules Vernes refuserade dystopi från 1863 utgjort ett ekande tomt hål i universums bibliotek i mer än hundra år, året för min födelse hittades dock denna science-fiction-roman i ett kassaskåp i Frankrike och utgavs således postumt. Det året gavs ordet liv en helt ny innebörd och verbet älska så många nya färger.

Paris i tjugonde seklet skildrar de ädla konsterna, eller snarare bristen av dem. Istället för musik, konst, litteratur som vi känner till det så är det ett samhälle som bara är inriktat på industrins intressen. Människorna har transformerats till robotar, vilka är oförmögna att skratta. Monsieur Verne kunde förutspå många tekniska framsteg, metron t.ex., men ändå är mycket ganska extremt och överdrivet, men vänta och läs den om hundra år så kanske den motsvarar verkligheten mer! Likt filmen Midnight in Paris nämns de stora genierna och mästarna, det blir en sorts "encyklopedi" och jag gillar det. Behövs det nämnas att språket är utsökt? ♥
//Jk