Ibland glömmer man varför man älskar det man gör. Dansen till exempel, det kan vara alltför krävande, för mycket press, för föraktat. Dock påminns man minst en gång varje vecka. I fredags hände det där.
Vi hade lektion med högt älskade Pia Mucchiano. Hennes lektioner är oslagbara. Man vill liksom inte sluta för något i världen. Vi hade golvteknik och då fokuserar vi för tillfället mest på Graham-tekniken. Spirals och contraction and release. Så jobbigt och kräver så hög koordination så man nästan kvider av smärta. Som dansare tycker jag att det är den bästa smärtan i världen. Den är skön. Martha Graham, ett stort tack till dig, och Isadora Duncan (moderna dansens moder): jag älskar dig!
Vi fortsätter lektionen.
Som ett led i vårt projekt Kenya 2013 har vi ett antal resor genom Sverige närmsta tiden att se fram emot. Det handlar förstås om dansföreställningar, afrika-inspirerad dans och för att samla in pengar. Vår klass skall åka till Kenya och fortsätta på arbetet som våra vänner i dansklassen över bara har påbörjat där nere. Så det är mycket bollar i luften nu. Min klass kommer bara komma ännu närmare varandra. Vi kommer stärkas tillsammans. Men mer om detta äventyr senare. I detta inlägg är det fortfarande fredag 9 mars 2012 och vi har just ställt oss opp och skall börja koreografera och improvisera. En början på en dans skall göras, Pia: Ni har tio minuter på er.
Fantasin blir till ideer som våra kroppar gör till verklighet. Ett händelseförlopp så härligt, även om det är minst lika härligt att göra tvärtom. Det som händer är svårt att förklara, det är nog bara som estet man kan uppfatta och förstå skönheten. Samhällare och nv-are skulle förmodligen rynka på näsan, men vi dansare vi är väl medvetna om vår (underskattade) makt. Kroppspråket är väl sisådär 60 procent av kommunikationen? Tänk er då en talande dansare!
Well, det var precis det som hände fredag den 9:e. Och vet ni vad Pia och en vän till henne sa? Jag tänker inte ordagrant förtälja meningsutbytet men de menade på att vi var så fina och att man bara hörde positiva utrop såsom: ja men så gör vi!, det där är skitsnyggt!, åh vad bra det blir! osv. Vi hade samma positiva-vänskaps-anda som dansarna de stött på i Kenya för en vecka sedan. Den allra finaste av komplimanger.
Låten Kothbiro från filmen The Constant Gardener sätts på, den utspelas i Kenya. Genom musiken når vi Afrika, med hjälp av rörelser ger vi Pia gåshud. Det var en lyckad lektion. Vi gick därifrån och hade lärt oss en hel del, och då menar jag inte bara sånt som spirals och plieer.
Vill ni läsa om resan våra vänner gjorde förra veckan så kan ni klicka på länken här.
Vänner ger kunskap, och det finns inga andra än mina klasskamrater som jag hellre skulle vilja åka till Kenya med.
//Jk
Idag är det dags igen! Jag och mina fina vänner står på Östgötateaterns scen, tillsammans med Petra Nielsen och ett gäng andra artister. Är så megakul! Sju föreställningar to go...
Love
//Jk
En, två, tre, fyr. Ett huvud fullt av glitter och bubblor. En fantasi. Lutar mig bakåt, tas emot av spegeln, golvet bär mig. Med ryggen vänd mot balettstången står dansarna mitt på golvet. Mina dansvänner är lika många som en fras i en vanlig låt. Smeksamma rörelser med tåspetsen mot golvet. Åt höger först. Tendu är lika fint som havet, som nyfödd bebis, som två händer som knutits i varandra. Trolleri med benen, skatten ryms i våra kroppar som bär på hemligheten om utåtvridning. Fötterna, benen, styrkan. Vi dansare är så vackra. Jag sitter på golvet och ser mina åtta dansare när jag inser, att jag är lika mycket dansare som dem. Och rymden med sina glittriga avgrunder är inte långt ifrån. Att vara dansare, som vi är. Med utstrålning, center, spottningar och kärlek, golvet som vår bästa vän. Så medvetna om varje muskel som spänner sig när vi gör det vi gör. När vi gör det vi älskar att göra, får det syre vi behöver för att andas. Fem, sex, sju, ått.
//Jk
Käre Gud i himlen, låt mig inte behöva göra något äckligt med blod och muskler och skelett och ben hos doktorn. Jag tycker inte om sånt. Amen. Puss och kram!
//Jk
Vi dansare fick bland annat vara träd.
Vi är träden som trädkramare kramar.
Vi fick vara kortsoldater också. Jk var ruter fem.
Här är vi backstage.
Fatta att det här är min vardag. Drömfint alltihop.
//Jk
Får se när jag hittar tillbaka hit. Dumburken och cyberspace. Så många andra saker händer. Livsomvälvande. Allt är skitkul. Alice i Underlandet imorgon, första mötet med publiken. I tisdags träning med Östgötateatern. Jävlar i havet. Där vill jag bo när jag blir stor! Fjädrar, paljetter och glamourös dans. Lite för bra för att vara sant. Dansen alltså. Nu vet jag varför jag valde den här linjen. Se Pina ni som inte gjort det. Den går på Cnema. Skall ladda ned den olagligt och se den varje morgon. Värsta inspirationen, och förmodligen den bästa filmen jag någonsin sett. Dans. Alltid för lite sömn. Alltid det nödvändigt onda. Men nu borde jag verkligen gå till sängs. Tiden räcker inte alls till och jag kan inte låta bli att hatälska det. Ses och puss! Jag älskar.
//Jk
Så fin helg. Fullspäckad och för en gångs skull följd som texten i ett manus. Som en danskarusell som aldrig tar slut. Virrvlande vindar och klackar i taket. Rymdraketfärd med busvänner hela natten. Berusande dans både dag och natt. Läraren från Belgien. Konstant träningsvärk. Koncentrationsvecka med start imorgon. Låter lika galet som det är. Dans varje dag. Föreställningar fyra dagar av sju. Alice i Underlandet. Hon har nog också rosa kakor. Hon har nog också matat hästar med morötter. Hon har nog också pratat med katter. Precis som jag har gjort. Julia i Underlandet. I vår kommer Julia i Trädgårdslandet. Karusell.
//Jk
Det riktiga uppträdandet med Bananbaletten dansades ikväll på Arbis sluttande golv. En riktig scen, ljussättning och bananbra musik gjorde så Jullan inte kunde hålla tillbaka alla leenden. Jag älskar scener, jag älskar känslan av att bara köra. Imorgon kör vi igen, för kanske sista gången... Eller inte, vi har ju redan fått förfrågan om fler gånger. Hihi. Vi får se vad som händer med Bananbaletten. Fina människor. Från höger: Frida H, Maja, flygande Julia, Frida L och Siri. Bilden är min kära vän Siris.
Nu: bananer i pyjamas. Jag är trött, imorgon mycket, mycket pigg! Dans först, sedan Valdemarsvik!
//Jk
Igår gick jag med Frida längs södra promenaden och sa: det känns som att det är påsk. Nog gjorde det det alltid. Solen var jättevarm som en vårdag i april när man precis sluppit de tjocka jackorna, mössorna och äntligen kan knäppa opp jackan lite igen. Det var en underbar dag. Jag och mina vänner dansade barfota (precis som Shakira) och vissa var bananer och andra plockade bananerna. Ingen fick emellertid äta bananerna, de var för salta. Haha. Vi dansade oss svettiga, blodiga och helt trötta för Fairtrade. Något så självklart... Måste det finnas en lapp på bananen för att veta att den som utfört arbetet med att plocka den fått en rättvis lön? Insane world. Men igår var den fin. Och kvällen var underbar.
//Jk
//Jk
Jordan & Tadd dansar modernt med värsta dynamiken och styrkan:
Alexander och Sashas snabba paso doble:
Den här får mig att tänka på Birgit Cullberg-koreografin vi gjorde i våras, höhö. Någon dansvän som filmade den när vi hade våra vackra svarta långklänningar på oss?
Come, take a chance and dance!
//Jk
Lyssnar på Shakira på högsta volym. Då kommer She Wolf fram. Aoooouh!!
Puss
//Jk
Kunde man välja namn på sin partner skulle jag döpa min till Dan. Då skulle jag vara Dans Julia. Vad jag skulle älska honom. Vad vi skulle dansa nära med varandra. Dans dans och Julias dans, men mest Julias Dan.
//Jk
När löjtnantshjärtat dansar i vinden, tillsammans med alla de andra blommorna fjärilarna avgudar, då drömmer jag. Tänk att vara någons löjtnantshjärta. Rosa ballerina. Som Elvira Madigan. Hon träffade löjtnanten Sixten Sparre. Hon dansade och förtrollade honom. De skickade kärleksbrev och rymde från allt för att deras kärlek skulle dansa i vinden och växa sig större. Det är kärlek som exploderar som fyrverkeri om nyår, som är högre än ufon och som är den största i livet. Det är så fint och Elvira dansar precis som jag, tänk om jag också skulle lyckas med att förtjusa en liten Sixten. Vara blixten för Sixten.
//Jk
Föreställ dig Tomtens röda mössa. Ser du den framför dig? I exakt samma nyans som den är mina knän. Men ack så värt det! Gjorde, jaaa svårt att säga exakt hur det går till, men man sätter sig i ett V med benen liksom och sedan rullar över höfterna så att benen sedan är bakom. Har inte gjort det sedan jag slutade på gymnastiken och det var kul att jag fortfarande kunde och då får några blodröda fläckar så vara. Jag har dansat i nästan fyra timmar idag och varje timme har jag älskat. Häftigast var när vi gjorde musiken själva. Till exempel kunde man säga: "Voff", vissla eller mjauua och detta blev till musik som vi dansade till. Faktiskt.
Skulle kunna skriva så mycket om dansen. Så mycket finns att säga om den. Tack vare dansen känner jag min kropp så bra. Jag känner varje del av den nästan hela tiden. Sån kontroll och självförtroende jag fått. Man får veta hur mycket ens lilla kropp är kapabel till. & det är mycket. Det är otroligt. Det är glädje för själen. Jag blir lycklig av att dansa ♥
//Jk
Jag kommer sakna allt förutom de över 25 stycken blåmärken jag samlat på mig under dessa dagar av ständig träning.
En flygande, glad, färgglad
//Jk
