Julia Teddy

Ibland känner jag mig värdelös. Så värdelös så jag hatar mig själv mer än jag hatar Hitler och SD. Anledningen kan vara att jag letat kostym en hel dag till en fest som jag ska gå till, men sen när kvällen kommer inte går på ändå. Då jag kroppsligt närvarande är i min lägenhet istället för med nya bekantskaper och festar tills klockan har blivit soluppgång. Då kan det komma smygande först diskret, knappt märkbart. Med ungefär elva elefanttårar på cykeln hem först, redan på cykeln vet jag att det kommer bli en dålig kväll. Sen är sminket förstört. Jag kommer hem och sitter fyra timmar på min gröna soffa och förpestar varenda härlig, sund tanke som lyckas tränga sig in. Och det är då det kommer. Bomben. Att jag inte längre vill leva. Så då kan jag börja slå mig själv, en gång trodde jag att jag bröt tummen. Eller banka huvudet hårt i en vägg. Är fortfarande inte inne i kroppen där och då, så smärtan kommer först dagen efter då jag är psykiskt närvarande i min egen kropp igen. Sliter av mig alla kläder för allt sitter så jävla hårt. Panikångesten. Gråter så jag börjar skaka i tårna. Det kommer underliga ljud och jag kan inte riktigt kontrollera någonting. Grannarna hör mig, det vet jag. Hulkar. Det bränner. Hatar mig själv så mycket så jag hoppas jag dör på fläcken. Men det gör jag ju inte. Förr i tiden visste jag inte hur jag skulle få slut på detta. Då kunde det hålla på i fem timmar och då svullnar huvudet så man måste vara hemma från skolan dagen efter. Nu var det bara en kvart, och jag ser bara grisigt trött ut. Har kommit på vad som får mig som i trans. Cigg. Är ju så jävla känslig. Så en cigg, då kommer nikokicken efter någon minut och jag blir så lugn så jag nästan inte kan stå upp rakt. Det är bra. Så nu är jag lugn. Jag bara hatar mig själv men jag är för trött för att orka gråta mer.