Julia Teddy

 

Som ni bloggläsare vet så djupdyker jag ibland, och det är något som i viss mån måste undvikas. Rent generellt är det ju jobbigt att drabbas av det, men lägg sen till att jag ska iväg ensam på långresa alldeles snart, ett steg på vägen mot mitt mål, och måste klara av alla sorters problem jag ställs inför. Kan inte vara skör som glas i Afrika i tre månader. Så målet innan den 2:e januari är att ha hittat en lösning, lite medicin mot djupdykningar. Steg 1 har varit att jag har börjat prata om det mer öppet, för att försöka få tips från mina vänner. Sen beslutade jag mig för att rannsaka mig själv, och analysera de saker som gör mig glad och de som gör mig ledsen. Beställde hem en prenumeration på DN till exempel, och umgås med vänner varje dag och inte varannan, bakar, dricker te och försöker göra folk glada, sånt gör mig glad helt enkelt och sånt ska jag fortsätta med. Sen hittade jag en yoga-form som är bästa sättet för att bli glad och pirrig i hela kroppen med. Och så vidare och så vidare. Sen ringde mamma en gammal vän som heter Coach som har kommit att bli min vän också. "Coach är väl ett förfinat ord för psykolog", var min första tanke, men neeeej, så fel jag hade. Kommer precis från henne och idag bröt jag också nästan ihop igen, precis som i fredags. Hade blandat ihop adress och trodde hon skulle vara på vanliga stället men hon var på ett nytt ställe och jag gick fel och kände mig sådär värdelös igen, och så besviken och tänkte gå hem och gråta resten av dagen... Men hon ringde och fick mig att komma ändå, vilket var det bästa som hänt idag.

 

Idag pratade vi om grunden till att jag blir så besviken på mig själv och känner mig misslyckad, att det är ett resultat av att jag inte tror att jag skall duga, eller att folk skall tycka om mig. Som i sin tur orsakades när mina bästa vänner en dag för cirka fyra år sedan slutade höra av sig helt sonika och utan förklaring och lämnade mig med sämsta självförtroendet i världen. Det sitter i mig som "en verklighet", så varje gång något "går fel" så kommer det opp och lägger sig längst fram i mina tankebanor och gör sig påmint, allt blir kolsvart och jag känner mig sämst i världen. Coach sa då att jag måste börja se det här som ett minne, typ göra det lite mer konkret. Det är inte den jag är nu, nu är jag omtyckt och älskad och ingen lämnar mig. Den som blev lämnad var Lilla-Julia, en person, ett minne och henne ska jag ha medlidande för. Den lilla människan, som jag kan minnas, den identifierar mig inte nu för tiden, nu när jag är 19 år och fett jävla modig, smart och kärleksfull. Det är ett minne, och när mörkret kommer och jag djupdyker någon gång i framtiden så ska jag tända ett ljus för Lilla-Julia som dog lite där och då den där sommardagen för länge sen, och gå vidare för att till slut helt ha glömt det minnet och hunnit skapa ljusare, bättre, finare.