Paradisön
0kommentarer
Jag måste berätta om ön, den goda ön. Det är en dag kvar innan vi är där. Värmen kommer stiga varje timme tills dess. Annars blir det problem. Om det inte är varmt så vill man inte bada och utan bad så blir man inte ren på den här ön. Det finns inget annat än hav att tvätta sig i. Havet som är blått och alldeles grönt på botten, där bor havsvarelser som kallas sjögräs och försöker fånga en. Simmar man ut lite längre glömmer man snart bort land. Där finns maneter och fiskar och plötsligt är man ett med havet. Luften känns inte när man tar på den, men hav som strilar genom fingrarna och är så härligt och samtidigt påtagligt, det är bland det bästa jag vet. När armarna är trötta lägger man sig på rygg och glider över vågorna och kollar opp på molnen. De kollar nog ned, tänker man om molnen, och säger: De flyter på havet, det vill vi med! Tänk om vi kunde byta för en sekund, så att människorna fick flyta på luften som vi och vi flyta på havet som de. Så gör moln och människa det, förenas i ett byte, för allt är möjligt.
Jag har räknat nu och kommit fram till en siffra. Siffran är nio och så många röda hus med vita knutar tror jag att det finns på ön. De är urgulliga och gör ön bedårande, till ett paradis. I några av husen sover vi i och skyddas från nattorkestern som dånar med sitt irriterande surr. Nattorkestern som utgörs av myggorna i miljontal hör man bäst om nätterna men man hör också syrsorna, vågorna och vindarna. Sen hörs bara tystnad. Ljudet av bilar, festfolk och elektricitet som hörs i staden lämnades kvar. Ön är skonad, den är naturlig och förställer sig aldrig. När det är lite vått i marken om nätterna går vi tyst på tå över gräset. Med endast ficklampa och månen som vägvisare letar vi mask. Fet, tjock och lång mask som man måste smyga sig på och sno åt sig snabbare än man hinner blinka. Den blir perfekt till fisket i havet när solen vaknat igen. Det är alltid ett kretslopp, eller cirkel. Jord, mask, fisk, människa, jord. Allt går tillbaka till sitt ursprung, likaså solen och månen. Ett liv utan slut.
Nu hinner jag inte skriva mer på denna text om mitt älskade paradis. Nu är det picknick på Lejonberget med Frida och efter det är det packning som gäller. Hur många böcker får man med sig utan att båten går på grund? ♥
//Jk
Jag har räknat nu och kommit fram till en siffra. Siffran är nio och så många röda hus med vita knutar tror jag att det finns på ön. De är urgulliga och gör ön bedårande, till ett paradis. I några av husen sover vi i och skyddas från nattorkestern som dånar med sitt irriterande surr. Nattorkestern som utgörs av myggorna i miljontal hör man bäst om nätterna men man hör också syrsorna, vågorna och vindarna. Sen hörs bara tystnad. Ljudet av bilar, festfolk och elektricitet som hörs i staden lämnades kvar. Ön är skonad, den är naturlig och förställer sig aldrig. När det är lite vått i marken om nätterna går vi tyst på tå över gräset. Med endast ficklampa och månen som vägvisare letar vi mask. Fet, tjock och lång mask som man måste smyga sig på och sno åt sig snabbare än man hinner blinka. Den blir perfekt till fisket i havet när solen vaknat igen. Det är alltid ett kretslopp, eller cirkel. Jord, mask, fisk, människa, jord. Allt går tillbaka till sitt ursprung, likaså solen och månen. Ett liv utan slut.
Nu hinner jag inte skriva mer på denna text om mitt älskade paradis. Nu är det picknick på Lejonberget med Frida och efter det är det packning som gäller. Hur många böcker får man med sig utan att båten går på grund? ♥
//Jk
Kommentera