Julia Teddy

jag började detta året med att flyga till andra sidan jorden. jag uppfyllde alltså en av mina drömmar. jag reste från landsbygd, städer och slummar. trodde att jag levde livet. trodde att det var en prestige i att stanna kvar så länge som möjligt, att inte vara den som åkte hem tidigare. sanningen är den att jag inte trivdes. jag hade kommit jättenära min familj som jag bara lämnade i kalla Sverige, flydde från en pojkvän, och befann mig nu i ett kaos med människor som jag inte ens ville kalla vänner. jag stannade ändå kvar i 10 veckor. jag hade inte en krona kvar när jag kom hem, jag hade blivit ärrad, hade upplevt hemska saker som jag ännu inte kan bli kvitt. men, jag hade också badat i Lake Victoria, sett Kilimanjaros gloria av blixtar, hjälpt barn, klarat av mer än vad jag trodde om min arma, veka person och det viktigaste: kämpat för att min dröm skulle gå i uppfyllelse: att jag fick gå på afrikansk mark igen lite mindre än ett år sedan senaste gången. alltså, lite rätt, och lite fel. 

sen återsåg jag europeisk mark och två mycket kära ansikten på Arlanda i mitten av mars. (sista dagen för att söka jobb var precis den dagen jag kom hem, så jag skickade iväg några gamla cv) det var glädje, kallt och konstigt att se hur mycket som förändrats. nu skulle ingenting vara som förr. jag var förändrad, men även det jag kom "hem" till var det. hem definierar jag som platsen mor och far är på, inte i vårt stora vita hus som vi precis då hade sålt. de var förändrade. mina vänner var förändrade och jag hade missat så mycket av alla mina viktigaste personers liv. i mitt parallelluniversum i afrika hade jag levt och nästan avskärmat mig. när jag kom hem var jag omtumlad och ganska ångerfull. mina bruna ben och fräknar gjorde ändå att jag stod ut med att se mig själv i spegeln, när jag ibland kände avsky för att jag hade svikit mig själv. 

en vecka senare, i slutet av mars, åkte familjen till UK där systern bodde. på tre månader hade jag varit i fyra länder då. jag vet inte om det var bra eller dåligt, om jag borde ha satt mig hos en psykolog direkt efter afrikaresan eller om det helt enkelt var nyttigt att få ännu fler intryck. jag tror det senare. nåväl, det var nu jag började tycka att allt varit förgäves. med det menar jag att ha varit ensam i en annan del av universum så länge. (jag säger universum för att ni verkligen ska förstå udden av kulturkrockarna som Sverige och Östafrika innebär.) visst att jag gjort en del arbete i Östafrika, men vad är det som JAG prioriterar egentligen? den läxan vet jag nu, och jag må låta självisk, men jag måste säga att resa med min familj i UK och bara äta god mat och cykla omkring i parker med mina absoluta älsklingspersoner nog är det jag skulle vilja göra alla dar i veckan. alla dar om året. det är där mitt hjärta kan göra som mest nytta. bredvid mina hjärtan. 

det blev april, maj, juni väldigt fort. folkhögskolan avlöstes av vikariat på vammarskolan och små äventyr hit och dit. jag festade mer än någonsin och försökte bygga opp alla vänskapsrelationer igen. fick en bunt telefonsamtal om jobb, varav ett av dem jag blott kunde drömma om. mitt liv är magiskt. den ansökan som jag skickade in absolut sista dagen där i mars hade gett mig jobbet på Harry Potter the Exhibition. jag var en av de få utvalda bland 1200 stycken. det rullade på och jag hade väl egentligen inte planerat att sommaren skulle bli som den blev, hann med varken hipp eller happ pga kaotiskt jobb men försökte göra det bästa av det såklart. så himla kul men också väldigt väldigt stressigt och påfrestande. jag som hade levt i sommar hela vintern såg nu bara mörker hela sommaren. det var helt oppochned. jobbade i mörker och när jag slutade hade solen gått till sängs. till på köpet med avskyvärda arbetsförhållanden... var nog en del festande även här när jag hängde med min dåvarande pojkvän. det känns som att det gick så fort men samtidigt har spåren han gav hängt i "så länge" att det blivit oundvikligt att inte nämna honom i mitt år. vi åkte iaf till Barcelona ihop, precis sådär spontant och naivt som det känns som att jag i 20 år levt mitt liv. tänker mer med hjärtat än med hjärnan. och med det så uppfylldes iallafall ännu ett nyårslöfte för 2014: att ha besökt minst fem länder. mer än så var inte Barcelona. vet bara att jag alltid vill åka tillbaka dit, ett land där hjärta slår ut alla vanliga tankar. 

hösten kom och löven började blöda. de sista veckorna på Harry Potter hade blivit ångestfyllda pga för lite ordning och reda och för mycket strul mellan han och mig. allt tog slut i september. då hade jag liksom levt lite i en dröm som blott var en dröm, inget mer, och som det gick hål på väldigt lätt. som en väldigt vacker såpbubbla. 

mardrömsmånaderna närmade sig med stormsteg. inte mycket fanns att göra för att förhindra deras framfart. människor jag haft förtroende för gjorde inte saker bättre, de svek mig ännu mer och visade på ett stort bristande uppförande hos människosläktet. min bästa vän var otrogen, och trots att vi haft våra förvirrande förhållanden av och till i 100 år kände jag att nu får det vara nog. han sårade inte mig, men någon annan, och det var slutet. genomruttna personer har jag lärt mig att göra av med lika snabbt som järnpulver, bariumnitrat och aluminiumpulver förbränns på ett tomtebloss. de här var faktiskt de mest deprimerade månaderna sen min födelse. jag såg bara bottnen på ett stort hav som jag glömt hur man simmar i. jag kommer inte ihåg så mycket, tror inte jag var med så många personer. låg mest i min säng och därifrån levde jag ett ganska miserabelt liv. jag åt mycket, blev tjockare än jag någonsin varit, rökte, saknade eve, och mina ståndpunkter; livslust och drömmar försvann lika snabbt som man kan säga Fan. att något var rätt eller fel kan man inte konstatera baserat på ett sådant mikroskopiskt livsfarande. jag var bara tvungen att försöka leva med det tills det blev en smula bättre. aldrig har hjärtat gått på sådan sparlåga som denna höst. 

när mardrömsmånaderna försvann vet jag ej. jag vet bara att jag inte lider lika mycket nu. ibland vaknar mörkret till liv och jag får skrika mig till sömns. men oftast är det stilla. det är yogiskt. jag börjar inse att det här året har varit min första riktiga läxa. jag som ännu är så ung har fått se så mycket av den hemska världen att jag vuxit på ett sätt som bara gör mig starkare och klokare. att livet är som en flaska vin håller jag med om till tusen. jag ska ligga till mig och bli som godaste efter många många år. jag är inte längre i ångestens våld, men när jag känner tendens till kaninhjärtat fladdra så iakttar jag bara flödet och försöker snabbt hitta på något fantastiskt. det här året är jag så tacksam för. lite mer bitter, men inte lika naiv. 

totalt superredo för ett nytt.