Man kan inte äta kakan och fortfarande ha den.
2kommentarer
Sen i december har jag försökt gå ned i vikt. Jag gick ned fem kilo på typ en månad. Jag förminskade min matsäck sjukt mycket.
Sen i december har jag tappat livsgnistan, jag har tänkt på mat konstant. Jag har blivit överlycklig över att gå i butiker och shoppa (något jag hatat innan), jag har blivit glad (oftast) av att se mig i spegeln. Jag har tyckt om min kropp för första gången på länge. Dessutom så blev brösten mindre, så nu slipper jag att bli knockad var och varannan dag!
Nu har jag vräkt i mig föda på mindre än tio röda. Sju muffins, en advokado, en skål med yoggi och flingor, en macka och ett halvt digestive.
Ni vet som man brukar se fetton på teve äta mat? Med samma hyfs och stil "åt" jag också min föda. Jag hade båda händerna i munnen och slickade mig om fingrarna, samtidigt som jag tittade mig efter något nytt att stoppa i munnen. Det gick inte att behärska sig.
Jag brukar få hjärtklappning ibland och jag sa till Eve att dör jag inte inatt (min mage är inte van att få så mycket mat ens på en vecka) så lär jag väl i alla fall spy lite. (Hoppas kan man ju alltid, skriker anorektikern inuti mig).
Men jag vill i alla fall säga en sak, och det är att jag tycker att allt är sjukt jobbigt. Jag har blivit negativ, jag orkar ingenting och jag känner mig instängd i min egen kropp. Men eftersom suget efter den smala kroppen fortfarande finnas i mitt huvud dygnet runt så kommer jag nog fortsätta med att äta lite och vara negativ. Det var bara idag som jag fick ett nervöst sammanbrott. Jag mindes hur det var innan dessa tankar letade sig in i mitt huvud, då jag var ett lyckligt troll och njöt av ALLT. Jag ville såklart känna så igen och tänkte att om jag äter "lite" så blir jag nog lycklig. Men det blev jag inte, istället slutade det med att jag gick och grät i duschen.
Det är inte lätt att äta kakan och fortfarande ha den.
Sen i december har jag tappat livsgnistan, jag har tänkt på mat konstant. Jag har blivit överlycklig över att gå i butiker och shoppa (något jag hatat innan), jag har blivit glad (oftast) av att se mig i spegeln. Jag har tyckt om min kropp för första gången på länge. Dessutom så blev brösten mindre, så nu slipper jag att bli knockad var och varannan dag!
Nu har jag vräkt i mig föda på mindre än tio röda. Sju muffins, en advokado, en skål med yoggi och flingor, en macka och ett halvt digestive.
Ni vet som man brukar se fetton på teve äta mat? Med samma hyfs och stil "åt" jag också min föda. Jag hade båda händerna i munnen och slickade mig om fingrarna, samtidigt som jag tittade mig efter något nytt att stoppa i munnen. Det gick inte att behärska sig.
Jag brukar få hjärtklappning ibland och jag sa till Eve att dör jag inte inatt (min mage är inte van att få så mycket mat ens på en vecka) så lär jag väl i alla fall spy lite. (Hoppas kan man ju alltid, skriker anorektikern inuti mig).
Men jag vill i alla fall säga en sak, och det är att jag tycker att allt är sjukt jobbigt. Jag har blivit negativ, jag orkar ingenting och jag känner mig instängd i min egen kropp. Men eftersom suget efter den smala kroppen fortfarande finnas i mitt huvud dygnet runt så kommer jag nog fortsätta med att äta lite och vara negativ. Det var bara idag som jag fick ett nervöst sammanbrott. Jag mindes hur det var innan dessa tankar letade sig in i mitt huvud, då jag var ett lyckligt troll och njöt av ALLT. Jag ville såklart känna så igen och tänkte att om jag äter "lite" så blir jag nog lycklig. Men det blev jag inte, istället slutade det med att jag gick och grät i duschen.
Det är inte lätt att äta kakan och fortfarande ha den.
2 kommentarer
Jk
05 Jul 2010 21:21
Nää, jag måste verkligen sluta klaga på allt. Det är inte 3vligt att vara med mig annars.
Glöm inte det.
Anonym
05 Jul 2010 22:24
<3
Kommentera