Julia Teddy

När vet man att man skall vara tyst? Vi gick och gränsen kom och där skulle man tydligen vara det. Men hur vet man det när man går över isen. Jag skrek. Isen höll på att brista. Då skrek jag. Då skulle jag varit tyst. Vi kom in i snåren, snön var djup och fadern gick först och det var så kul att se när han någon gång sjönk djupt ned, så djupt att knäna inte syntes. Man får skratta tyst och hålla för munnen. Framme i en glänta såg jag en, EN RÄV! Inga snabba rörelser längre, vi skall vara stilla som träden. Räven sprang illa kvickt långt bort från oss. Bara hundarna visste var rävarna befann sig. Hundarna får skälla. Vinden ven om skuldrorna, snön värmde tårna, pinnpallar är ganska sköna att sitta på. Snön var ljus i sin vidd men alldeles nära såg den skitig ut, nästan svartsolkig. Det gjorde ingenting för vi kastade den på varandra ändå. Efter ett tag fick vi prata. Men vem vill det när man fryser. Då vill man bara busa. Vi sköt ingen räv. Till slut retirerade vi och åkte till en moster med hemgjord saft och bullar.

När räven raskar över isen då skall man vara tyst. Annars får man prata. Nu får jag till exempel prata hur mycket som helst fast det vill jag inte nu, nu vill jag bara busa. För busa gör man när man fryser men också när man är trött.

Jag är trött, vilken fin dag!